Vind i seglen för kärnkraften

Lennart Hallin minns hur det var. På 1960-talet och i början av 1970-talet var nästan alla positiva till kärnkraften. Med hjälp av den skulle Sverige få gott om miljövänlig el och älvarna kunde fredas från ytterligare utbyggnad av vattenkraften.

Men när han skrev på anställningskontraktet hos Forsmark 1978 hade opinionen börjat svänga. Centerpartiet hade gått till val på att stänga kärnkraften och inte blev det bättre när kärnkraftsolyckan i Harrisburg inträffade 1979. Året därpå fick svenska folket rösta om hur det skulle bli.

– Två av tre reaktorer var färdiga, men vi fick gå och vänta på att starta dem, säger han och trummar med fingrarna mot bordet.

Folkomröstningen om kärnkraft

Resultatet av folkomröstningen blev, kan man säga, typiskt svenskt eftersom mellanmjölksalternativet linje 2 fick flest röster. Reaktorer som var färdiga, i drift eller under produktion fick användas men skulle enligt riksdagsbeslut i juni 1980 avvecklas till år 2010.

Det innebar att teknikerna i Forsmark kunde ladda reaktorerna med kärnbränsle och trycka på startknappen.

– Jag var med och fasade in Forsmark 3 till det svenska stamnätet. Då var vi 40 personer som rökte cigarr i kontrollrummet. Du kan ju tänka dig röken, skrattar Lennart Hallin och viftar med handen i luften.

Att hans arbetsplats skulle stänga 30 år senare brydde han sig inte så mycket om.

– Det var så häftigt att få arbeta med den här nya tekniken, det var ju verkligen high-tech. 2010 skulle jag vara 54 år och då skulle jag ju nästan kunna gå i pension, tänkte jag. Dessutom är det ju inte så många som vet att deras arbetsplats garanterat kommer att få finnas kvar i 30 år, säger han.

Ska vara kvar till 40-talet

Beslutet om avveckling till år 2010 hävdes 1997. Nu är det 2023 och kärnkraftsverken finns fortfarande kvar, om än i decimerad skara. Genom två överenskommelser under 2000-talet bestämde politikerna att det trots allt finns en framtid för energislaget.

Forsmark har samtliga reaktorer i gång och tillsammans producerar de en femtedel av den el som Sverige behöver. Senaste budet är att de ska vara kvar en bit in på 2040-talet – kanske längre.

På Uppsala universitet finns Sveriges enda högskoleingenjörsprogram i kärnkraftteknik. Till det kan man söka om man redan har gått två år på en ingenjörsutbildning. De senaste åren har universitetet haft svårt att fylla de 30 platserna, men något är på väg att hända.

– En svårighet för oss är att vi inte rekryterar direkt från gymnasiet. Det är svårare att locka studenter som redan har läst två år på ett högskole- eller civilingenjörsprogram. Men den senaste tiden har vi märkt av ett ökat intresse för kärnkraft, säger Cecilia Gustavsson som är ansvarig för programmet.

Hon har själv jobbat på kärnkraftverket i Forsmark och vet hur stort rekryteringsbehovet inom industrin är.

– Kärnkraften skriker ju efter kompetens. Och det handlar inte bara om kärnkraftverken. Mellan- och slutförvaren rekryterar också mycket folk, liksom den industri som levererar till kärnkraftverken, säger Cecilia Gustavsson.

Vill bidra till en fossilfri värld

Två av studenterna som tänker sig en framtid bland kluvna atomer är Arvid Sandström och Gustaf Krottler. Till det finns det flera anledningar.

– Kärnkraften känns som en bra lösning på ett svårt problem – att vi kommer att behöva mycket fossilfri el. Det känns som att vi verkligen kommer att göra skillnad, säger Gustaf Krottler och får medhåll av sin kurskamrat.

– Det är svårt att se hur vi skulle klara omställningen mot en fossilfri värld utan kärnkraften. Dessutom är själva tekniken häftig. Om Sverige satsar på forskning och utveckling av kärnkraften kan det vara ett viktigt bidrag till att göra världens elproduktion fossilfri, säger Arvid Sandström.

Händer det att ni får negativa reaktioner när ni berättar vad ni pluggar?

– Inte från yngre, de är nästan alltid nyfikna. Men när man pratar med äldre händer det att de ser skeptiska ut, säger Gustaf Krottler.

Tillverkar en femtedel av Sveriges el 

Vi lämnar universitetet och återvänder till Forsmarkshalvön. Emma Ekberg Berry, civilingenjör med en master i kärnenergiteknik, är en av kraftverkets färskingar.

– Det är jättecoolt med kärnkraft. Dels rent fysiskt – att det går att få så mycket energi ur en så liten mängd massa – dels den stora påverkan den har för den svenska energiförsörjningen. Och man blir aldrig fullärd här, det finns alltid nya, spännande utmaningar.

Det där med det häftiga i kärnkraftstekniken verkar förena alla vi pratar med på Forsmark. Sofia Nilsson, som jobbar med kärnbränslet, ser i det närmaste lyrisk ut när hon pratar om sin arbetsplats.

– Det är ett så genialiskt sätt att göra el på! Tänk att man kan bygga en så här liten fabrik mitt ute i skogen och sedan tillverka en femtedel av all el som Sverige behöver.

– Det är också häftigt med alla yrkesgrupper som jobbar här. Allt från bevakning och brandkår till lokalvårdare, inköp, ekonomer och tekniker.

Ja, kärnkraftverken är stora arbetsplatser. På Ringhals och Forsmark, där Pia Kilbo är HR-chef, jobbar nästan 2 200 personer. Befattningarna är många och rekryteringsbehovet enormt.

– Tillgången på kompetens ser olika ut på olika områden. Ett stort behov är ingenjörer med inriktning på el och instrument. Om man tycker att det är kul med el tycker jag verkligen att man ska satsa på utbildningar inom el. Och det gäller både på gymnasie- och högskolenivå, säger Pia Kilbo.

"Finns Ringhals kvar?"

Hon och hennes kollegor är ofta ute på skolor för att locka unga till kärnkraften. De berättar att möjligheterna att testa olika tjänster är goda och att industrin har ett omfattande internationellt samarbete.

De senaste decenniernas oklarhet kring kärnkraftens framtid har delvis försvårat rekryteringen.

– Det har vi märkt ibland, framför allt hos dem som inte är så pålästa. När jag berättar att jag jobbar för Ringhals får jag ibland frågan ”Finns Ringhals kvar?” Och det gör det ju i åtminstone 20 år till.

En del i kritiken mot kärnkraften är de risker som finns i att hantera radioaktivt bränsle. Kritiken har intensifierats vid kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Personalen på Forsmark tror att rädslan för radioaktivitet delvis grundar sig i okunskap om hur ett kärnkraftverk fungerar.

– Säkerheten är allt här, den genomsyrar allt vi gör. Med hjälp av en simulator kan vi öva på allt möjligt och omöjligt som skulle kunna hända, säger Marcel Hedenljung som jobbar med driftstöd och styr- och reglersystem.

Lennart Hallin håller med.

– I allt jobb vi gör är utgångspunkten att ingenting får gå sönder. Vi är väldigt rädda om anläggningen, men inte rädda för anläggningen.

Ökat stöd för kärnkraften

Farlig eller inte – stödet för kärnkraften ökar i alla fall i Sverige, enligt flera Novusundersökningar. Sex av tio svenskar vill bygga ny kärnkraft vid behov. En fjärdedel vill fortsätta använda dagens reaktorer men inte bygga nya och knappt en tiondel vill stänga kärnkraften genom politiska beslut.

Lennart Hallin har märkt av förändringarna.

– Numera får jag inga negativa kommentarer. Det var annorlunda på 80-talet. Nu är den vanligaste kommentaren: ”Hur snabbt kan ni bygga ut kärnkraften?” Allt ska ju vara eldrivet nuförtiden.