Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tyst om klimatfrågan i den fackliga världen

Klimatfrågan handlar inte om sopsortering och visioner. Det handlar om ekonomiska intressen och mätbara resultat. Här måste den fackliga världen komma in i matchen, skriver Maria Hagström.
Publicerad
Skorsten som sprutar rök
Genom att samla information om hållbarhet i årsredovisningen får man en ökad insyn i sina egna- och andras finansiella risker och möjligheter. Foto: Michael Sohn/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är en orolig tid vi lever i. Som fackligt förtroendevalda hanterar vi allt från en ansträngd arbetsmiljö, neddragningar och bevakning löneutrymmet.  Vi står även inför två riktigt stora samhällsomvälvande utmaningar. Det ena är AI och vad det kan ge och ta. Här upplever jag att facket är ”på bollen”. 

Den andra är klimatomställningen. Med det menar jag inte det faktum att klimatet i allt snabbare takt ställer om utan att samhället ställer om för att klara klimatet. 

I den fackliga världen är det närmaste tyst i klimatfrågan. Många tror fortfarande att klimat handlar om sopsortering eller att formulera en vision. Men det handlar inte om det, utan om ekonomiska intressen och mätbara resultat. Det handlar om utveckling av ekonomiska system och nya affärsmodeller. Nya krav gällande miljö och klimat kommer från EU på löpande band. Taxonomiförordning, CSRD, ESRS, NFRD – listan kan göras lång. Det spelar ingen roll om företaget är för litet för att själv omfattas, påverkade blir alla ändå. 

Här ett exempel: CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) är ett EU-direktiv som kom till för att förbättra företagens hållbarhetsrapportering och öka tillgången till information om hur företag påverkar- och hur de själva påverkas av hållbarhetsfrågor. 

I den fackliga världen är det närmaste tyst i klimatfrågan

När företagens hållbarhetsinformation blir standardiserad, transparent, jämförbar och tillgänglig hjälper det finansmarknaderna att fokusera på hållbara investeringar. Rapporteringen synliggör risker relaterade till bland annat klimatförändringar.

Genom att samla information om hållbarhet i årsredovisningen får man en ökad insyn i sina egna och andras finansiella risker och möjligheter. Det blir betydligt fler företag som behöver upprätta en lagstadgad mer omfattande hållbarhetsrapport än i dag.

CSRD implementeras successivt beroende på företagens storlek. Först ut är räkenskapsåret 2024, vilket innebär att rapporter släpps 2025. Det här kommer att påverka ekonomi och möjlighet till utveckling. Det är det som är syftet.

Hur tillvaratar vi medlemmarnas intressen och hur bidrar vi till det positiva samhällsbygget? Har vi tillräcklig kunskap? Här kommer några exempel på att fackligt arbete hör ihop med miljö och klimat. 

Arbetar du på företaget som väljer, blir utvalt eller det som blir bortvalt?

När man i klimatets namn begår rovdrift på naturen i jakten på åtråvärda metaller. Var står vi då? När metallfyndigheten är slut men miljön oåterkalleligt är förstörd efter 15 år, står våra medlemmar där med osäljbara hus, arbetslöshet och lånen kvar. Vems intressen har vi bevakat då? 

När företagen letar nya samarbetspartners som kan stärka deras hållbarhetsambition eller ge tillgänglighet till en ny marknad. Påverkar det oss fackligt? Arbetar du på företaget som väljer, blir utvalt eller det som blir bortvalt?

När företag har klimatimage men livnär organisationer som motverkar omställningen. Det är sällan en företagsorganisation som motarbetar klimatarbete också är för bättre arbetsvillkor. Hur tror du det kommer att påverka oss? 

När klimat tas upp internfackligt upplever jag att medvetenheten är låg. Om någon kan kalla sig lärande organisation så är det vi inom facket. Det som oroar är upplevelsen av motstånd att ta in det nya. Det man kallar hållbarhetsmognad. ”Facket har inget med klimat att göra”, ”Förtroendemannalagen gäller inte miljöarbete” är som att säga att företagens ekonomiska utveckling, arbetsvillkor och anställningar inte har med facket att göra. Vi gör oss själva en otjänst. 

Höj statusen på kunskap om miljö och klimat

Internationellt finns en ökad medvetenhet. European Trade Union Institut anordnar just nu en digital utbildning, ”Skills for labour and environmental justice” med över 400 deltagare från 54 länder. Från Sverige är vi tre deltagare. Från samma klubb.   

Unionen behöver medvetandegöra kopplingen mellan fackföreningsarbete och hållbarhetsfrågor. Vi är mitt i klimatomställnigen var sig vi vill eller inte. Höj statusen på kunskap om miljö och klimat, uppmuntra nyfikna att söka kunskap. Det handlar inte om att sopsortera rätt det handlar att kunna ifrågasätta årsredovisningar, se vad som inte skrivs, lägga relevanta förslag, debattera och argumentera om arbete och klimat ställs mot varandra. Vara en relevant samarbetspartner eller en påläst motståndare. 

Via Unionen och PTK har vi tillgång till många fina utbildningar av hög kvalitet. Men klimat och hållbarhet saknas. Låt oss nu tillsammans få fart på facket. Lämna sopsorteringsfasen och i stället ”follow the money” och vi kommer att hamna rakt in i klimatomställningen. 

Hey ho let´s go.

Maria Hagström, vice ordförande SPF Unionen (Systembolagets personalförening) och kontorssektionens styrelse 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson