Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tyst om klimatfrågan i den fackliga världen

Klimatfrågan handlar inte om sopsortering och visioner. Det handlar om ekonomiska intressen och mätbara resultat. Här måste den fackliga världen komma in i matchen, skriver Maria Hagström.
Publicerad
Skorsten som sprutar rök
Genom att samla information om hållbarhet i årsredovisningen får man en ökad insyn i sina egna- och andras finansiella risker och möjligheter. Foto: Michael Sohn/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är en orolig tid vi lever i. Som fackligt förtroendevalda hanterar vi allt från en ansträngd arbetsmiljö, neddragningar och bevakning löneutrymmet.  Vi står även inför två riktigt stora samhällsomvälvande utmaningar. Det ena är AI och vad det kan ge och ta. Här upplever jag att facket är ”på bollen”. 

Den andra är klimatomställningen. Med det menar jag inte det faktum att klimatet i allt snabbare takt ställer om utan att samhället ställer om för att klara klimatet. 

I den fackliga världen är det närmaste tyst i klimatfrågan. Många tror fortfarande att klimat handlar om sopsortering eller att formulera en vision. Men det handlar inte om det, utan om ekonomiska intressen och mätbara resultat. Det handlar om utveckling av ekonomiska system och nya affärsmodeller. Nya krav gällande miljö och klimat kommer från EU på löpande band. Taxonomiförordning, CSRD, ESRS, NFRD – listan kan göras lång. Det spelar ingen roll om företaget är för litet för att själv omfattas, påverkade blir alla ändå. 

Här ett exempel: CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) är ett EU-direktiv som kom till för att förbättra företagens hållbarhetsrapportering och öka tillgången till information om hur företag påverkar- och hur de själva påverkas av hållbarhetsfrågor. 

I den fackliga världen är det närmaste tyst i klimatfrågan

När företagens hållbarhetsinformation blir standardiserad, transparent, jämförbar och tillgänglig hjälper det finansmarknaderna att fokusera på hållbara investeringar. Rapporteringen synliggör risker relaterade till bland annat klimatförändringar.

Genom att samla information om hållbarhet i årsredovisningen får man en ökad insyn i sina egna och andras finansiella risker och möjligheter. Det blir betydligt fler företag som behöver upprätta en lagstadgad mer omfattande hållbarhetsrapport än i dag.

CSRD implementeras successivt beroende på företagens storlek. Först ut är räkenskapsåret 2024, vilket innebär att rapporter släpps 2025. Det här kommer att påverka ekonomi och möjlighet till utveckling. Det är det som är syftet.

Hur tillvaratar vi medlemmarnas intressen och hur bidrar vi till det positiva samhällsbygget? Har vi tillräcklig kunskap? Här kommer några exempel på att fackligt arbete hör ihop med miljö och klimat. 

Arbetar du på företaget som väljer, blir utvalt eller det som blir bortvalt?

När man i klimatets namn begår rovdrift på naturen i jakten på åtråvärda metaller. Var står vi då? När metallfyndigheten är slut men miljön oåterkalleligt är förstörd efter 15 år, står våra medlemmar där med osäljbara hus, arbetslöshet och lånen kvar. Vems intressen har vi bevakat då? 

När företagen letar nya samarbetspartners som kan stärka deras hållbarhetsambition eller ge tillgänglighet till en ny marknad. Påverkar det oss fackligt? Arbetar du på företaget som väljer, blir utvalt eller det som blir bortvalt?

När företag har klimatimage men livnär organisationer som motverkar omställningen. Det är sällan en företagsorganisation som motarbetar klimatarbete också är för bättre arbetsvillkor. Hur tror du det kommer att påverka oss? 

När klimat tas upp internfackligt upplever jag att medvetenheten är låg. Om någon kan kalla sig lärande organisation så är det vi inom facket. Det som oroar är upplevelsen av motstånd att ta in det nya. Det man kallar hållbarhetsmognad. ”Facket har inget med klimat att göra”, ”Förtroendemannalagen gäller inte miljöarbete” är som att säga att företagens ekonomiska utveckling, arbetsvillkor och anställningar inte har med facket att göra. Vi gör oss själva en otjänst. 

Höj statusen på kunskap om miljö och klimat

Internationellt finns en ökad medvetenhet. European Trade Union Institut anordnar just nu en digital utbildning, ”Skills for labour and environmental justice” med över 400 deltagare från 54 länder. Från Sverige är vi tre deltagare. Från samma klubb.   

Unionen behöver medvetandegöra kopplingen mellan fackföreningsarbete och hållbarhetsfrågor. Vi är mitt i klimatomställnigen var sig vi vill eller inte. Höj statusen på kunskap om miljö och klimat, uppmuntra nyfikna att söka kunskap. Det handlar inte om att sopsortera rätt det handlar att kunna ifrågasätta årsredovisningar, se vad som inte skrivs, lägga relevanta förslag, debattera och argumentera om arbete och klimat ställs mot varandra. Vara en relevant samarbetspartner eller en påläst motståndare. 

Via Unionen och PTK har vi tillgång till många fina utbildningar av hög kvalitet. Men klimat och hållbarhet saknas. Låt oss nu tillsammans få fart på facket. Lämna sopsorteringsfasen och i stället ”follow the money” och vi kommer att hamna rakt in i klimatomställningen. 

Hey ho let´s go.

Maria Hagström, vice ordförande SPF Unionen (Systembolagets personalförening) och kontorssektionens styrelse 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef