Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Ondska

Lördagen den 5 april 2008 försvann 10-åriga Engla Jancosa Höglund från sitt hem. Flera hundra personer engagerade sig i sökandet efter flickan. Efter några dagar arresterades en man och han erkände snart: han hade dödat Engla och gömt kroppen i ett skogsparti. Den massmediala storm som följde var enorm. Anders Eklund blev ondskan personifierad och folkets hat kände inga gränser.
Lina Jonsson Publicerad

Vad var det som drev Anders Eklund att döda ett barn? Hur kan vi förklara händelser som andra världskriget och förintelsen? Finns det genuint onda människor?

Etik- och teologidoktorn Ann Heberlein undersöker och ifrågasätter våra föreställningar om ondska i sin nya bok " En liten bok om ondska". Men hon ger också en del av svaren. Och de börjar med dig och mig. Vi, som är åskådare. Vi som står vid sidan av och väljer att se bort. För att det är enklast så.

- För att ondska ska kunna existera krävs alltid en passiv skara som tillåter att det händer. Som väljer att inte höra och inte se för att man tycker att man inte har med det att göra, säger Ann Heberlein.

I början av 2000-talet, och i samband med terrorattacken den 11 september hände något med den allmänna debatten kring ondska. Innan bombningen av World Trade Center ansågs det gammalmodigt och föga konstruktivt att tala om gott och ont. Man förklarade tragiska händelser och handlingar utifrån samhälleliga perspektiv: dålig barndom, fel umgängeskrets och ekonomisk misär. Efter bombningarna hördes andra tongångar. Attacken definierades utan omsvep som ond och terroristerna betraktades som ondskan inkarnerad. När Englamordet rullades upp återanvändes begreppet i Sverige och då historien om Joseph Fritzl uppdagades kunde medierna inte göra annat än deklarera att man uppenbarligen hade att göra med ett monster.

- När man talar om människor som onda avhumaniserar man dem för att skapa distans. De beskrivs som robotar, maskiner och monster. För tänk vad skrämmande det skulle vara om det visade sig att de är precis som du och jag, säger Ann Heberlein.

Men skiljer sig verkligen Joseph Fritzl och Anders Eklund från dig och mig? För drygt 40 år sedan utfördes ett experiment kallat "Stanford fängelseexperimentet". Forskaren Philip Zimbardo ville undersöka hur människan agerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar vårt beteende. Deltagarna var studenter och de delades in i två grupper: fångvaktare och fångar. Det visade sig snart att deltagarna snabbt anpassade sig till sina givna roller, och  experimentet som skulle pågå i två veckor fick avbrytas redan efter sex dagar då de utpekade fångvaktarna uppvisade så sadistiska egenskaper att undersökningen blev en fara för övriga deltagare.

- Liknande tendenser går att finna i andra världskrigets fångläger. Vanliga byråkrater, ingenjörer och lastbilschaufförer förvandlades genom sina roller till mördarmaskiner, med makt över liv och död, säger Ann Heberlein.

I fånglägret fanns också en annan viktig komponent - maskeringen. Det är, enligt Heberlein ingen slump att soldater kläs i samma kläder, har samma frisyr eller tilltalas med ett nummer eller efternamn istället för förnamn. Soldaterna blir en kollektiv massa och som ett kollektiv har man inget annat ansvar än att lyda auktoriteter.

- Vi vill så gärna ingå i ett sällskap, en gemenskap, ett kollektiv. Om vi är nära att uteslutas gör vi nästan vad som helst för att komma in igen.

Ett skrämmande exempel på kollektiv lydnad är massakern i Son My, även kallad My Lai. Under morgonen den 16 mars 1968, gick en pluton på 30 man från tredje amerikanska kompaniet in i byn Son My och dödade allt i sin väg - män, kvinnor, barn och djur. Någon fientlig eldgivning förekom inte, men när en journalist frågade varför man anfallit svarade en soldat: Vi följde en order, och ordern var att döda allt som andades.

I efterhand kom det fram att soldaterna varit rädda. De kom till Vietnam, utan att egentligen veta vad de skulle göra. Allt var nytt, naturen, värmen, människorna. Samtidigt följdes de av ett ständigt ogreppbart hot.

- Rädslan för det okända kan driva oss att göra de mest besynnerliga saker. Och rädslan har utnyttjats i alla tider, från Joseph Goebbels propaganda i nazityskland till dagens Sverigedemokrater.

En rädsla för att stå utanför gemenskapen kan enligt Heberlein, till viss del förklara ondskefulla handlingar. Men hur förklarar man en man som utan grupptryck och risk för utanförskap stänger in sin dotter i källaren och under flera år utsätter henne för våldtäkt och tortyr. Kanske är det så att ondskan i sin renaste form är obegriplig?

- Även om det kanske låter radikalt så skulle jag säga att det finns, och alltid kommer att finnas några få procent onda människor, där man helt enkelt inte kan förklara deras dåd utifrån samhälleliga eller socialpsykologiska aspekter, säger Ann Heberlein.

Men godheten då? Är det inte ett lika stort mysterium som ondskan? Jo svarar Ann, men det får bli nästa bok.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Här tänker jag inte på jobbet: ”Ombord stannar tiden”

Han växte upp långt från hav. Ändå har Urban Fägnell ända sedan barnsben känt en dragning till segling. I dag bor han en stor del av året på sin båt.
Joachim Stokstad Publicerad 3 juli 2026, kl 05:59
Som kapten har Urban Fägnell nytta av seglingen, både i mötet med nya människor och i chefsrollen på jobbet. Foto: David Fägnell/Urban Fägnell

Hur kommer det sig att du blev en inbiten seglare?

– Jag är uppvuxen i Gällivare, 25 mil från havet, men har alltid känt en dragning till hav och segling. År 2000 fick jag jobb i Luleå, och företaget hade en andelsbåt man kunde låna. Det gav mersmak, men det var lite jobbigt att dela, så jag köpte en egen. Där bor jag nu en stor del av året.

Varför bor du på båten?

– För att det får mig att må bra. Jag jobbar hårt och det tar sig olika uttryck, men redan efter någon dag på båten är man som en ny människa igen och redo att ta sig an nya utmaningar på land. Och jag inser varför – livet ombord, där stannar tiden!

– Det är så mysigt att sova och bo på båt. Och vi har en helt fantastisk skärgård här uppe.

Och bekvämligheten?

– Det finns sovplats för sex personer, dusch, två toa, kök med kyl, stor salong, internetuppkoppling. Ungefär som en trerumslägenhet.

Men i regn och blåst – hur kul är det då att vara på båt?

– Då stänger man in sig och slår på värmen. Det är hög mysfaktor!

Så vad är grejen med själva seglingen?

– Frihetskänslan, tystnaden, det är bara du, havet och vinden, som måste samarbeta. Segling är ett sätt att utmana sig själv. Någon har sagt att alla borde göra en segling över Atlanten, för att man blir ödmjuk – det går inte att tävla mot havet.

Utvecklar det dig som chef?

– Definitivt. Jag gillar att ta med folk ut, gärna som inte känner varandra. Det kan bli lite som tv-programmet Renées Brygga, med spännande möten. Kaptensrollen är bra träning i ledarskap. Man bygger team, precis som på jobbet, och måste vara här och nu, lyhörd, trygg. Man trimmar och utvecklar andra sidor hos sig själv och sin besättning. Som skeppare har jag ju ansvar för att seglingen blir bra för alla ombord, att alla känner delaktighet och mår bra, även om det blåser hårt.

Är det mycket arbete med båten?

– Hur mycket som helst. Men det är precis som med ett fritidshus, du avgör själv hur mycket arbete du vill lägga ner. Det tråkiga skrovputsandet brukar jag leja bort till sonen och hans kompisar. Jag fokuserar på att förbättra saker ombord.

Vad är det längsta du har seglat?

– Min längsta tur är från Frankrike till Mallorca, vilket var fantastiskt, men två veckor som kapten i Karibien slog även det med hästlängder. Så otroligt vackert, så varma människor och att få simma bland havssköldpaddor … Nästa dröm är att segla över Atlanten, det har jag bestämt, men jag tänker att det inte nödvändigtvis måste bli med egen båt.

URBAN FÄGNELL

GÖR: Karriärrådgivare för personer som vill byta jobbinriktning. Har tagit Fartygsbefäl klass 8 och får därmed ha betalande passagerare.

BOR: Hus i Luleå och på sin båt.

SEGELBÅT: Jeanneau, en 40 fots (12 meter) fransk båt.

BÄSTA BÅTMINNE: Jag kunde skriva en bok om alla mina seglingsminnen, men att segla i Karibien var makalöst.

TIPS TILL SUGEN NYBÖRJARE: Kontakta det lokala segelsällskapet och förklara läget. Då lär du få följa med någon. Båtägare är ofta entusiaster som älskar att prata om sitt stora fritidsintresse.

Hälsa

En bräda för alla

Ungdomarna har blivit vuxna, men brädan har plockats fram igen. Skejtandet har fått ett uppsving och samlar nya och gamla generationer i glädjen att åka.
Lina Björk Publicerad 30 juni 2026, kl 06:01
Uddevalla Skateboardförening har funnits sedan maj 2020. David Lindeskär är en av grundarna. Foto: Calle Wärnelöv

De syntes på trottoarer och garageuppfarter, parkeringar och vid bensinstationer. Ungarna med brädan under armen och vinden i håret. Nu har skejtarna växt upp, blivit föräldrar – och uppfostrar en helt ny generation åkare.

En av dem som varit med och startat en skejtpark i Uddevalla är försäljningschefen David Lindeskär. Efter ett uppehåll på 20 år åkte brädan fram ur förrådet igen.

– Jag gick till en aktivitetspark och testade lite för fyra år sedan. En grabb i tioårsåldern kom fram och sa att jag var duktig. Det tyckte jag var fint att han berömde en vuxen, säger han.

Sedan dess har en förening växt fram i staden och en ny hall byggts. Här samlas unga och gamla, killar och tjejer, nybörjare och veteraner.

– Det finns faktiskt inte så många ställen i samhället där man möts och har kul över generationsgränserna. Och vill man åka utomhus finns inga träningstider, medlemsavgifter eller krav, man tar bara brädan och drar, säger David Lindeskär.

Vd:n Rasmus Lehnér från Göteborg ser alltid ramper och möjliga hopp i stadsmiljön. Hans öga har tränats sedan barnsben när det inte fanns så mycket annat än guppig asfalt att öva bräda på. Men det har han å andra sidan nytta av i sitt jobb inom innovation och design.

– Mitt jobb handlar mycket om att tänka nytt – och nya idéer föds aldrig ur ett vakuum. När jag åker bräda måste jag vara i ögonblicket, ta in det runtomkring mig och våga testa saker. Det kan jag sedan använda både i mitt jobb och mitt chefskap, säger han.

Även om det är bra träning är båda lite avigt inställda till att se skejtandet som en prestationssport. I stället ska det handla om glädje och lek. Men så har också skejtkulturen en lång historia av att vara motvalls till etablissemanget.

– Det är det intressanta, att skejtboardkulturen kan vara så motsägelsefull: det får vara en konstform, en bedömningssport, mode och en nagel i ögat på samhället på samma gång, säger Rasmus Lehnér.

För den som är intresserad av att börja trots brist på erfarenhet finns det goda möjligheter, anser David Lindeskär. Det enda som behövs är en bräda, hjälm och möjligtvis lite andra skydd.

– Det är mycket adrenalin, balans, fart, koordination och bålstyrka. En annan ingrediens är att man ramlar ibland, men det kan vara bra att ramla lite som vuxen och känna att man klarar av det, säger han. ●