Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Sluta tro att du är en bluff

Går det bra för dig på jobbet? Känns det som att det inte borde göra det? I så fall lider du kanske av bluffsyndromet, eller impostor syndrome. Så här gör du för att inte längre tvivla på din förmåga.
David Österberg Publicerad 9 november 2022, kl 06:30
Illustration över röd ballong mellan två händer som håller upp nålar.
Lider du av bluffsyndromet eller "impostor syndrome"? Illustration: Jens Magnusson

Om du går runt och känner dig som en bedragare på jobbet har du kanske drabbats av bluffsyndromet.

Fenomenet beskrevs första gången i slutet av 1970-talet av de amerikanska psykologerna Pauline Clance och Suzanne Imes. I samtal med patienter, särskilt högpresterande, upptäckte de att många upplevde att de hade fuskat sig till sina yrkesmässiga positioner.

Rädd för att bli avslöjad

Typiskt för syndromet är att känna att man har ett jobb eller en position som man egentligen inte förtjänar – och att omgivningen snart kommer att förstå det. I stället för att tänka att man är duktig eller har jobbat hårt för att nå framgång tänker man att man har råkat lura sig till sin position – eller att tur och tillfälligheter tagit en dit. Därför finns också en rädsla för att när som helst bli avslöjad.

Bluffsyndromet kan drabba alla, men är vanligare bland akademiker och personer som är duktiga på det de gör. Enligt psykologen Valerie Young – som skrivit boken The secret thoughts of successful women – finns forskning som tyder på att upp till 70 procent av alla högpresterande då och då känner sig som bluffar.

Vill göra allt perfekt

Enligt forskningen går dessutom perfektionism och bluffsyndrom ofta hand i hand. Den som känner sig som en bluff tänker att alla uppgifter måste göras perfekt och ber ogärna om hjälp. Det kan i sin tur leda till att man skjuter upp saker av rädsla för att de inte kommer att bli tillräckligt väl gjorda. Det finns också en risk att även små uppgifter utförs alltför noggrant.

Det är vanligare att känna sig som en bluff om man hör till en minoritet på arbetsplatsen. Om man till exempel är mycket yngre än kollegorna eller har ett annat kön är det större risk att känna att man inte platsar, enligt en studie från New York University.

Som kvinna kan man till exempel ha fått höra att man alltid behöver vara bättre än männen för att ta sig fram i en mansdominerad bransch – och därmed känna att det man gör aldrig är bra nog.

Självkänsla kopplad till prestation

Ens uppväxt verkar också spela roll. Den som har vuxit upp i en familj som lagt stor vikt vid prestationer kan lättare drabbas av bluffsyndromet. Då blir självkänslan oftare kopplad till vad man gör snarare än vem man är.

Som tur är finns det saker att ta till om man känner sig som en bluff. Ett knep är att prata om det. Att höra av andra att du faktiskt är duktig på det du gör – och dessutom få höra att andra har känt sig som bluffar – kan hjälpa.

Ett annat knep är att skriva ner det du är bra på. Vad kan du som har lett till att du har det jobb du har? Att handleda yngre kollegor eller praktikanter är också smart – det hjälper dig att få syn på din kompetens.

Om du är perfektionist kan du öva på att ibland göra en uppgift halvbra. Om du brukar lägga fyra dagar på att skriva en rapport kan du tvinga dig att lämna ifrån dig den efter tre.

I bästa fall kan du till slut inse att du faktiskt inte är en bluff. Att du är duktig på det du gör och kan vara stolt över det. Och om jobbet någon gång blir halvdant gjort är det faktiskt inte hela världen.

Tecken på att du lider av bluffsyndromet

  • Du känner dig otillräcklig och tvivlar på din kompetens.
  • Du känner dig rädd för att bli avslöjad som en bluff.
  • Du tänker att din framgång beror på tur eller tillfälligheter.
Hälsa

Han kör drönar-racing i 200 knyck

Tomi Heder gick in i väggen och behövde en hobby för att totalt kunna koppla bort jobbet. Svaret blev drönar-racing.
Joachim Stokstad Publicerad 25 november 2022, kl 09:50
Tomi Heder styr en drönarfarkost.
Tomi Heder har tävlat med drönare i tre år. De självbyggda farkosterna - man behöver flera, för de kraschar och går sönder ibland - väger cirka 400 gram. Foto: Christopher Hunt

Hur fastnade du för just drönar-racing?
– För tre år sedan jobbade jag för mycket och drabbades av utmattningssyndrom. Läkaren sa att jag borde hitta en hobby för att kunna koppla bort jobbet. Totalt. Så såg jag en Youtube-film om sporten och besökte en drönarklubb – och blev helt fast. Det är ju inte bara flygandet, du bygger och programmerar själv din drönare. I dag är detta det bästa jag vet. Och har jag inga symptom kvar av utbrändheten.

Du kör så kallad ”FPV-drönare” – vad betyder det?

– First Person View. I drönaren sitter en kamera och med hjälp av digitala FPV-glasögon känns det som att du sitter i drönarens cockpit. Det går att köra även utan sådana glasögon, men det är bara äldre rävar som började innan FPV kom som klarar det.

Vad är kicken med sporten?
– Man är FULLSTÄNDIGT fokuserad – 0 till 200 kilometer i timmen på några få sekunder och extrem kort svängradie är ingen lek. Det är ingen tillfällighet att vi sitter bakom ett skyddsnät när vi kör. De drönare man inte bygger själv är väldigt automatiserade, tävlingsdrönare manövrerar du helt manuellt. Om du ska bli skicklig måste du ha bra muskelminne, reflexerna måste sitta i ryggmärgen. Det krävs minst 40 timmars övning för att bli åtminstone hyfsad som pilot. Du kraschar ofta och det hör till. Vi brukar säga att den som INTE kraschar flyger för försiktigt. Vi stänger helt enkelt av drönaren där vi vill att den ska landa.

Hur tävlar man?
– Den vanligaste tävlingsformen är med uppbyggda banor med byglar som ska passeras och flaggor som ska rundas, så många varv som möjligt på förutbestämd tid, typ 1,5 minuter. Via glasögonen spelas flygningen in, så det går inte att fuska.

Är det en dyr sport?
– Det beror på vad du jämför med. Materialet till en tävlingsdrönare på kanske 400 gram går på runt 2 000 kronor, men det blir ju rätt många reparationer …

Är det ont om kvinnor i klubbarna?
– Ja, tyvärr. Det är visserligen fortfarande en ”liten” sport, men jag tror inte ens att det finns någon tjej i landets klubbar. Min sambo delar inte min fascination – ämnet är faktiskt förbjudet hemma.

Hur ofta tränar du?
– Säg tre till fem timmar i veckan. Året runt. På vinter kör vi inomhus.

Vilka egenskaper bör man att ha för att bli bra på drönar-racing?

– Det sägs att man bör vara ung, för då har man snabbare reflexer – men det tänker jag motbevisa, haha. Men visst är det ett faktum att världsmästarpiloterna är väldigt unga. Tålamod är en god egenskap och att vara road av att meka. Du bör också gärna vara prestigelös – i den här sporten hjälper man varandra. Det är också så kul att umgås med allt från 15- till 65-åringar med samma brinnande intresse.

TOMI HEDER
GÖR: Områdeschef på Stockholmshem. Medlem i drönarklubbarna SRFK, Stockholms Radioflygarklubb och MFK Stratos i Nynäshamn.
ÅLDER: 46 år.
BOR: Haninge.
STÖRSTA DRÖNARUPPELVELSE: Första gången jag kollade på drönar-racing. Jag föll direkt, det var kärlek vid första ögonkastet.
TIPS TILL DEN SOM ÄR NYFIKEN PÅ SPORTEN: Kolla in Facebook-sidorna FPV Sverige och Swedish Drone Cup och gå på en träning eller tävling.