Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt första quiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Friskola nekar till diskriminering
Vägran att ta personer av motsatt kön i hand omfattas inte av skyddet i Diskrimineringslagen. Det anser friskolan som Unionen stämt sedan en lärarvikarie fått ett ultimatum att ta män i hand när hon hälsar.
I augusti förra året skulle kvinnan, som är troende muslim, vikariera sin första dag på en friskola i Helsingborg. Under en rast mötte hon en manlig skolvärd. När mannen sträckte ut handen besvarade hon hälsningen genom att placera ena handen på hjärtat och utföra en lätt bugning. Skolvärden blev kränkt och sårad av händelsen. Han, som själv är muslim, uppger att han aldrig tidigare i sitt liv upplevt att en kvinna låtit bli att ta honom i hand.
Senare på dagen blev kvinnan uppkallad till rektorns kontor som ville veta varför hon inte skakat hand med skolvärden. Här går historiebeskrivningen isär. Enligt lärarvikarien gav rektorn henne ett ultimatum: börja skaka hand med alla eller så kan det inte bli fler vikariat på skolan. Unionen anser att friskolan därmed gjort sig skyldig till diskriminering och stämde i början av februari företaget i Arbetsdomstolen.
Men i friskolans svar till Arbetsdomstolen framträder en annan bild av mötet på rektorsexpeditionen. Skolans rektor förnekar att hon ställt ultimatum till lärarvikarien. I stället ska hon ha beskrivit de regler om jämställdhet och likabehandling som gäller enligt Skollagen och läroplanen. Därefter frågade hon lärarvikarien vad hon tyckte som då svarade att hon skulle lämna skolan, vilket hon också gjorde. Det var alltså inte skolan som sa åt vikarien att lämna arbetsplatsen utan ett beslut hon fattade själv. Enligt arbetsgivarorganisationen Almegas jurist, som företräder friskolan i ärendet, kan det därmed inte ha skett något missgynnande från skolans sida.
Arbetsgivarsidan anser vidare att vägran att ta en person av motsatt kön i hand av religiösa skäl inte är en ”manifestation” som omfattas av skyddet i Europakonventionen och därmed inte heller av skyddet i Diskrimineringslagen.
Det var inte lärarvikariens hänvisning till sin religion som fick rektorn att redogöra för innehållet i Skollagen och läroplanen utan det faktum att vikarien vägrade ta män i hand och även på andra sätt att komma i fysisk kontakt med män. Rektorn uppger att hon skulle ha agerat på samma sätt om en lärare hade vägrat ta i hand av andra skäl.
Läs Unionens debattinlägg: Sättet att hälsa bör i sig inte ha betydelse för hur en anställd kan utföra sina arbetsuppgifter
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”
Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.
– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.
Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.
– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.
– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.
Sällan svar på jobbansökan
Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.
Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.
– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.
Får inte ens enklare jobb
Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.
– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.
Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.
Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.
– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.
Chefer inte förskonade från ålderism
Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.
Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade.
Text: Katarina Markiewicz
