Tidigare har den som har en psykisk funktionsnedsättning på grund av psykisk sjukdom, som schizofreni eller manodepressivitet (bipolär sjukdom), oftast varit hänvisad till någon form av skyddad verksamhet för att arbetsträna.

- I den traditionella stegvisa rehabiliteringen får man träna i skyddad verksamhet för att till slut kanske få en praktikplats och sedan bedömas vara redo att söka ett arbete. Men man har inte fått något långsiktigt stöd på arbetsplatsen, trots att forskningen har visat att psykiskt sjuka vanligtvis har svårt att överföra sina färdigheter från en miljö till en annan, vilket alltså gjort arbetsträningen ganska meningslös, säger Annika Lexén, arbetsterapeut och doktor vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.

Men för några år sedan inleddes en studie vid universitetet  med syfte att undersöka hur väl ett nytt stöd enligt den så kallade IPS-metoden skulle fungera i Sverige.  I studien,  i vilken 120  personer ingick, fick hälften stöd enligt den traditionella rehabiliteringen medan den andra hälften fick det nya stödet.

IPS-metoden (Individual Placement and Support)  går ut på att individen får stöd av en arbetsspecialist för att få och behålla ett arbete baserat på sina egna önskemål. Stödet på arbetsplatsen ges under obegränsad tid. Arbetsspecialisten kan då vara där och hjälpa till med att anpassa arbetet, exempelvis genom att se till att den berörda personen får tydligare arbetsinstruktioner och ett lägre arbetstempo, liksom stötta i sociala situationer.

Men eftersom arbetsspecialisten ska se till personens hela situation så är en uppgift också att skapa ett stödjande nätverk som kan bestå både av arbetskamrater, personal från psykiatrin, försäkringskassa och arbetsförmedling liksom av familj och vänner.

- Det kan ju också vara så att man behöver stöd med annat för att arbetet ska fungera, som hjälp med att komma upp på morgnarna eller ta bussen till jobbet, och då kan ofta familj och vänner hjälpa till. Det är alltså en väldigt samordnad insats där arbetsspecialisten är spindeln i nätet.  Men alla insatser är helt baserad på individens egna önskemål och behov, säger Annika Lexén.

Hon pekar på att att den traditionella rehabiliteringen och IPS-stödet bygger på två olika uppfattningar om en person med psykisk sjukdom.

- I den traditionella rehabiliteringen utgår man från att individen har en sjukdom som ska botas, genom träning och medicinering i olika steg, för att sedan börja arbeta. I IPS-metoden utgår man i stället från att individen har en funktionsnedsättning som hon eller han kanske får leva med hela livet och behöver hitta ett sätt att leva med livskvalité oavsett symptom och diagnos.

- Metoden innebär också att man i motsats till hur det är inom den traditionella rehabiliteringen, där den psykiatriska personalen bestämmer vad som ska göras, nu lägger över expertrollen på individen själv, så att denne får bestämma över sin rehabilitering och sitt liv. Det är alltså ett helt nytt sätt att tänka runt den här gruppen, som det finns ett väldigt stigma runt.

Vid en uppföljning som gjordes 18 månader efter att studien inleddes fann forskarna att medan bara var tionde av dem som fått den traditionella rehabiliteringen hade arbete, hade nästan hälften, 46 procent, av dem som fått IPS-stödet jobb.

- Sedan var det också många av dem som fått IPS-stödet som hittat annan meningsfull sysselsättning som att studera, så totalt hjälpte det här 90 procent av deltagarna i den gruppen.

I sin doktorsavhandling har Annika Lexén intervjuat både arbetsgivare och deltagare som fick stöd enligt IPS-metoden om hur de upplevde att arbetet fungerade.

Det hon fann var att de arbetsgivare som erbjöd deltagarna en betald anställning eller en praktikplats var väldigt engagerade socialt och kände ett ansvar för samhället samt att de ofta hade erfarenhet av att möta människor med psykisk sjukdom i sitt privatliv. Gemensamt för dessa arbetsgivare var också att de såg olikheter på arbetsplatsen som något positivt.

- Jag såg också att mindre företag var mer oroliga än större företag över att ta emot personer med en psykisk sjukdom därför att de befarade ökade kostnader till följd av en hög sjukfrånvaro. Man kan fundera på om det kanske behövs ett extra ekonomiskt bidrag till de små arbetsplatserna för att fler ska kunna ta emot de här människorna,  liksom hur man ska få arbetsgivare som inte är så socialt engagerade att göra det, säger Annika Lexén.

Hon fann också att arbetgivarna upplevde att arbetsspecialistens stöd var viktigt för att de skulle veta hur de skulle hantera situationen på arbetsplatsen.

Vilket stöd kan en arbetsgivare och kollegor ge en person i den här situationen?

- Det kan vara väldigt enkla saker, som att ha mer flexibla raster så att man kan gå ifrån om man behöver.  Men jag tycker att det är viktigt att tänka på att den här gruppen har en funktionsnedsättning precis som en person som är rullstolsburen. På samma sätt är det jätteviktigt för de här människorna att man gör en matchning mellan individen och dess resurser och funktionsnedsättning i relation till kraven både vad gäller arbetsmiljön och arbetsuppgifterna.

- Gör man en bra matchning, vilket arbetssspecialisten kan hjälpa till med,  så behöver man ju inte anpassa så mycket vad gäller arbetsuppgifterna. Ett funktionshinder uppstår ju först i mötet med miljön.

Hur såg deltagarna i studien på arbetet?

- Nästan alla jag intervjuade upplevde att även om sjukdomen påverkade arbetet så var det ändå något positivt, som bidrog till att påverka livet i stort. Många av dem hade inte varit i arbete på många år och nu gjorde jobbet att de bröt sin isolering, skapade sociala kontakter och fick en bra struktur på dagarna. Det blev ett sätt att komma igång med livet igen.

De personer hon intervjuade upplevde också att den sociala miljön och arbetsgivarens liksom kollegornas stöd hade en oerhört stor betydelse för om de skulle lyckas på arbetet.

- Flera av dem jag träffade hade aldrig varit ute i arbete, de var runt 40 år och hade aldrig fått chansen därför att ingen trott de var kapabla att jobba, och då inte själva trott det.  Men arbete är ju ett sätt att känna sitt värde. Själv blev jag djupt berörd när en kille jag träffade, som just fått sin första lön, förklarade att lönen i sig inte var så viktig men att han nu var väldigt stolt över att ha fått betala skatt för första gången. Därför att han, som kände att han så länge legat samhället till last, nu äntligen kunde bidra och hjälpa andra.