Vad gjorde du den 12 februari 2024, när Oceana brann?

– Det var vecka 7 och jag var med min familj i Idre. När jag stod i liftkön började det vibrera i min ficka. Jag tog upp mobilen och fick se brandbilder, missade samtal och sms. Det var ganska direkt efter händelsen. Jag hoppade av på mittstationen och åkte till vår stuga. Klockan 10.30 satt jag med i vårt gemensamma krisledningsmöte och fyra timmar senare satt jag i bilen på väg hem till Göteborg.

Hur upplevde du tiden efteråt?

– Jag brukar säga att det var några av de värsta veckorna i mitt liv. Vi visste tidigt att vi hade en saknad kollega. Jag var i avstämningsmöten med polis och räddningstjänst samtidigt som jag hanterade medarbetarna, en utvecklingsavdelning där alla jobbade med projektet.’

Hur får man en hel organisation att byta fokus och börja om?

– Under själva akutskedet tror jag att det är viktigt att du är mänsklig och det är ju inget du kan spela. Vi grät ihop och sörjde det som hade skett. Det fick också gruppen, cirka tio personer som jobbade tajt tillsammans, att bli mer sammansvetsad.

– Men det är också lätt att gå ner i en spiral och deppa ihop. Man får ta små steg och ha delmål, och se till att alla känner att de växer tillsammans i det.

Vad pågår på byggarbetsplatsen just nu?

– Vi är i rivning och sanering. De sista limträbalkarna plockas ned. Några blev direkt skadade av branden, några hoppade ur sitt fäste i samband med explosionen. Tornet är beställt. Det består av prefabricerade element, så de har börjat monteras. De nya bågarna kommer i februari – de väger 22 ton styck.

En person kom inte hem den här dagen. Hur har ni hanterat det under återuppbyggnaden?

– Vi är ständigt påminda om det. En vecka efter händelsen hade vi en minnesstund med familjen. Det var otroligt tufft för alla, men nödvändigt. Vi har också en löpande dialog med familjen, på deras villkor.

– Vi i gruppen har ett foto på Patrik med ett elektriskt ljus och det brukar komma en ny blomma eller liknande varje vecka. I vårt fikarum ser vi Patrik varje dag.