Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jobba på distans – belöning eller rättighet?

REPLIK. Distansarbete ska ses som en jämlik arbetsform och inte ett undantag eller en belöning, skriver Oscar Fredriksson.
Publicerad
distansjobb
Är distansjobb en belöning som arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande medarbetare eller borde det vara en rättighet för alla? skriver Oscar Fredriksson. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Frågan om distansarbete engagerar och jag har sedan 2022 gjort återkommande undersökningar på LinkedIn för att fånga synpunkter från mitt nätverk. Nu senast var frågan om det är ok att använda möjlighet till distansarbete som en belöning för goda prestationer. Två tredjedelar av de svarande tyckte inte det. Men hur ska vi då se på detta med distansarbete? Är det en belöning som arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande medarbetare eller borde det vara en rättighet för alla?

Jag delar uppfattningen i debattinlägget från  Sohaila Bagger-Sjöbäck att det behövs tydlighet från arbetsgivare kring förväntningar men vill lyfta några kompletterande perspektiv. Om distansarbete möjliggör en bättre arbetsprestation, högre produktivitet, bättre arbetsmiljö, fler i arbete, bättre balans mellan arbete och privatliv samt mindre miljöpåverkan, är det då inte märkligt att avstå från dessa fördelar endast på grund av att man som chef vill ha medarbetarna inom synhåll? 

Är distansarbete en belöning arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande?

Forskningen visar att när medarbetare får mer inflytande och medbestämmande så ökar också både engagemang och prestation. Den flexibilitet som distansarbete innebär är med andra ord inte en gåva till medarbetaren utan ett verktyg för arbetsgivaren för att optimera sin verksamhet. 

Ett modernt arbetsliv kräver flexibla lösningar där vissa uppgifter och yrken kräver fysisk närvaro - andra gör det inte. Det avgörande för att kunna dra nytta av distansarbetets positiva effekter är att arbetsgivaren öppet och systematiskt analyserar vilka arbetsformer som bäst bidrar till att stärka såväl goda resultat som god arbetsmiljö och långsiktig hållbarhet. Det egna ledarskapets begränsningar ska inte tillåtas stå i vägen för att välja de lösningar som bäst svarar mot organisationens behov och ambition.

En del av denna systematiska analys är att regelbundet följa upp hur medarbetarna upplever sin arbetssituation. En åtgärd kan här vara att särskilt lägga till och följa upp distansarbete som en bakgrundsvariabel i organisationens återkommande medarbetar- och arbetsmiljöundersökningar. På detta sätt kan man som arbetsgivare bygga upp en bättre kunskap kring hur medarbetarna påverkas av distansarbete och identifiera såväl riskbeteenden som positiva effekter för att kunna optimera verksamheten. 

Att bygga en kultur där distansarbete ses som en jämlik arbetsform - och inte ett undantag eller en belöning - är en viktig del av arbetet med att skapa en modern och flexibel arbetsplats.

Ett modernt arbetsliv kräver flexibla lösningar

Som arbetsgivare och chef behöver man också respektera, hantera och reda ut det missnöje som kan uppstå på en arbetsplats när personer upplever att de inte får samma möjligheter eller villkor som sina kollegor. Men på samma sätt som vid lönesättning så kommer också möjligheten till distansarbete att behöva prövas och motiveras individuellt. 

Vi har sedan länge övergett lönetrappor baserat på tjänsteår som modell för lönesättning och behöver nu också utveckla en mer individuell syn på distansarbete. Alla arbetsgivare och medarbetare är olika vilket kräver individuella lösningar men en ökad möjlighet till flexibilitet bör i de fall det främjar verksamhetens resultat och den enskilde medarbetarens arbetsprestation givetvis tas tillvara. Det vore direkt slöseri för en arbetsgivare att inte ta tillvara de många positiva effekter som möjligheten till distansjobb erbjuder.

/Oscar Fredriksson, Affärschef och chefsjurist på Whole

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls