Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Jobba hemma är ingen rättighet”

Att jobba hemma är inte en rättighet utan en förmån. Chefer måste bli bättre på att kommunicera det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck.
Publicerad
Hybridjobb
Som arbetstagare kan du ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck. Foto: Colourbox/Sara Rossi
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är dags att stänga de utdragna diskussionerna om hemarbete.

Många företag och chefer försöker återgå till kulturen office first, men möts av missnöje från anställda som vant sig vid att arbeta hemifrån. Men ofta är det inte själva hemarbetet som skaver mest – problemet är otydliga chefer som har svårt att kommunicera sina förväntningar. 

Samtidigt behöver arbetstagare förstå vad hemarbete faktiskt är – en förmån, inte en rättighet. Som vd för ett bolag som erbjuder interimstjänster kommer jag i kontakt med högt uppsatta chefer i många storbolag. Sedan sommaren har jag sett en tydlig trend i nyinkomna uppdrag, där omkring 70 procent av arbetsgivarna kräver att kandidaterna är på kontoret fem dagar i veckan. 

Det här är ett nytt skifte på arbetsmarknaden, och både arbetsgivare och arbetstagare behöver vara redo för det. Jag märker att diskussioner om hemarbete är ett av storbolagens största problem. För mig är det en ickefråga som tar upp onödig tid och energi och som ofta grundar sig i att otydliga arbetsgivare inte kan kommunicera sina förväntningar ordentligt. 

Det är svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med

Chefer måste vara tydliga och sätta konkreta policys, samt fundera över vad som fungerar för verksamheten. Samtidigt behöver arbetstagare vara redo att anpassa sig till verksamhetens behov av fysisk närvaro på kontoret. 

Som arbetstagare kan du såklart ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, vilket kan påverka dina möjligheter i rekryteringsprocessen. För att diskussionen om hemarbete ska landa rätt behöver arbetsgivare vara transparenta med sina förväntningar redan under rekryteringen. Det är alltid svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med eller har vant sig vid, särskilt om de fått signaler om en sak under rekryteringen och verkligheten sedan visar sig vara en annan. 

Chefer, var tydliga med vad ni vill – om du inte vill eller kan erbjuda distansarbete, säg det. Kandidaten kanske inte passar din kultur, och det är helt okej. Många bolag kan vara flexibla, och för vissa roller kan distansarbete vara en förutsättning för att attrahera rätt kompetens. Särskilt viktigt är det om man vill locka specialister från andra delar av landet eller världen.

Livet har alltid pågått

För att förtydliga, jag är inte emot distansjobb, men det är viktigt att frågan hanteras på rätt sätt och att man landar i strategiska lösningar. Juridiskt kan medarbetare inte kräva hemarbete, och att utebli från arbetsplatsen kan i vissa fall betraktas som arbetsvägran. Det kan dock finnas legitima skäl att begära distansarbete, exempelvis hälsoskäl, arbetsmiljöaspekter eller rehabilitering. 

Trots detta ser jag fortfarande att många arbetstagare ser hemarbete som en rättighet, trots att pandemin är över sedan länge. När vi vande oss vid att allt kunde ske på distans upplevde många att det underlättade i vardagen. Men livet har alltid pågått. Skillnaden nu är att många tar hemarbete för givet, vilket inte överensstämmer med den nya verklighet vi står inför. Därför måste arbetsgivare vara tydliga i kommunikationen om hemarbete, och arbetstagare måste vara beredda att återgå till kontoren. 

/Sohaila Bagger-Sjöbäck, vd för Novare Interim & Recruitment

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande