Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Jobba hemma är ingen rättighet”

Att jobba hemma är inte en rättighet utan en förmån. Chefer måste bli bättre på att kommunicera det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck.
Publicerad
Hybridjobb
Som arbetstagare kan du ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck. Foto: Colourbox/Sara Rossi
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är dags att stänga de utdragna diskussionerna om hemarbete.

Många företag och chefer försöker återgå till kulturen office first, men möts av missnöje från anställda som vant sig vid att arbeta hemifrån. Men ofta är det inte själva hemarbetet som skaver mest – problemet är otydliga chefer som har svårt att kommunicera sina förväntningar. 

Samtidigt behöver arbetstagare förstå vad hemarbete faktiskt är – en förmån, inte en rättighet. Som vd för ett bolag som erbjuder interimstjänster kommer jag i kontakt med högt uppsatta chefer i många storbolag. Sedan sommaren har jag sett en tydlig trend i nyinkomna uppdrag, där omkring 70 procent av arbetsgivarna kräver att kandidaterna är på kontoret fem dagar i veckan. 

Det här är ett nytt skifte på arbetsmarknaden, och både arbetsgivare och arbetstagare behöver vara redo för det. Jag märker att diskussioner om hemarbete är ett av storbolagens största problem. För mig är det en ickefråga som tar upp onödig tid och energi och som ofta grundar sig i att otydliga arbetsgivare inte kan kommunicera sina förväntningar ordentligt. 

Det är svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med

Chefer måste vara tydliga och sätta konkreta policys, samt fundera över vad som fungerar för verksamheten. Samtidigt behöver arbetstagare vara redo att anpassa sig till verksamhetens behov av fysisk närvaro på kontoret. 

Som arbetstagare kan du såklart ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, vilket kan påverka dina möjligheter i rekryteringsprocessen. För att diskussionen om hemarbete ska landa rätt behöver arbetsgivare vara transparenta med sina förväntningar redan under rekryteringen. Det är alltid svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med eller har vant sig vid, särskilt om de fått signaler om en sak under rekryteringen och verkligheten sedan visar sig vara en annan. 

Chefer, var tydliga med vad ni vill – om du inte vill eller kan erbjuda distansarbete, säg det. Kandidaten kanske inte passar din kultur, och det är helt okej. Många bolag kan vara flexibla, och för vissa roller kan distansarbete vara en förutsättning för att attrahera rätt kompetens. Särskilt viktigt är det om man vill locka specialister från andra delar av landet eller världen.

Livet har alltid pågått

För att förtydliga, jag är inte emot distansjobb, men det är viktigt att frågan hanteras på rätt sätt och att man landar i strategiska lösningar. Juridiskt kan medarbetare inte kräva hemarbete, och att utebli från arbetsplatsen kan i vissa fall betraktas som arbetsvägran. Det kan dock finnas legitima skäl att begära distansarbete, exempelvis hälsoskäl, arbetsmiljöaspekter eller rehabilitering. 

Trots detta ser jag fortfarande att många arbetstagare ser hemarbete som en rättighet, trots att pandemin är över sedan länge. När vi vande oss vid att allt kunde ske på distans upplevde många att det underlättade i vardagen. Men livet har alltid pågått. Skillnaden nu är att många tar hemarbete för givet, vilket inte överensstämmer med den nya verklighet vi står inför. Därför måste arbetsgivare vara tydliga i kommunikationen om hemarbete, och arbetstagare måste vara beredda att återgå till kontoren. 

/Sohaila Bagger-Sjöbäck, vd för Novare Interim & Recruitment

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag