Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Jobba hemma är ingen rättighet”

Att jobba hemma är inte en rättighet utan en förmån. Chefer måste bli bättre på att kommunicera det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck.
Publicerad
Hybridjobb
Som arbetstagare kan du ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck. Foto: Colourbox/Sara Rossi
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är dags att stänga de utdragna diskussionerna om hemarbete.

Många företag och chefer försöker återgå till kulturen ”office first”, men möts av missnöje från anställda som vant sig vid att arbeta hemifrån. Men ofta är det inte själva hemarbetet som skaver mest – problemet är otydliga chefer som har svårt att kommunicera sina förväntningar. 

Samtidigt behöver arbetstagare förstå vad hemarbete faktiskt är – en förmån, inte en rättighet. Som vd för ett bolag som erbjuder interimstjänster kommer jag i kontakt med högt uppsatta chefer i många storbolag. Sedan sommaren har jag sett en tydlig trend i nyinkomna uppdrag, där omkring 70 procent av arbetsgivarna kräver att kandidaterna är på kontoret fem dagar i veckan. 

Det här är ett nytt skifte på arbetsmarknaden, och både arbetsgivare och arbetstagare behöver vara redo för det. Jag märker att diskussioner om hemarbete är ett av storbolagens största problem. För mig är det en ickefråga som tar upp onödig tid och energi och som ofta grundar sig i att otydliga arbetsgivare inte kan kommunicera sina förväntningar ordentligt. 

Det är svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med

Chefer måste vara tydliga och sätta konkreta policys, samt fundera över vad som fungerar för verksamheten. Samtidigt behöver arbetstagare vara redo att anpassa sig till verksamhetens behov av fysisk närvaro på kontoret. 

Som arbetstagare kan du såklart ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, vilket kan påverka dina möjligheter i rekryteringsprocessen. För att diskussionen om hemarbete ska landa rätt behöver arbetsgivare vara transparenta med sina förväntningar redan under rekryteringen. Det är alltid svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med eller har vant sig vid, särskilt om de fått signaler om en sak under rekryteringen och verkligheten sedan visar sig vara en annan. 

Chefer, var tydliga med vad ni vill – om du inte vill eller kan erbjuda distansarbete, säg det. Kandidaten kanske inte passar din kultur, och det är helt okej. Många bolag kan vara flexibla, och för vissa roller kan distansarbete vara en förutsättning för att attrahera rätt kompetens. Särskilt viktigt är det om man vill locka specialister från andra delar av landet eller världen.

Livet har alltid pågått

För att förtydliga, jag är inte emot distansjobb, men det är viktigt att frågan hanteras på rätt sätt och att man landar i strategiska lösningar. Juridiskt kan medarbetare inte kräva hemarbete, och att utebli från arbetsplatsen kan i vissa fall betraktas som arbetsvägran. Det kan dock finnas legitima skäl att begära distansarbete, exempelvis hälsoskäl, arbetsmiljöaspekter eller rehabilitering. 

Trots detta ser jag fortfarande att många arbetstagare ser hemarbete som en rättighet, trots att pandemin är över sedan länge. När vi vande oss vid att allt kunde ske på distans upplevde många att det underlättade i vardagen. Men livet har alltid pågått. Skillnaden nu är att många tar hemarbete för givet, vilket inte överensstämmer med den nya verklighet vi står inför. Därför måste arbetsgivare vara tydliga i kommunikationen om hemarbete, och arbetstagare måste vara beredda att återgå till kontoren. 

/Sohaila Bagger-Sjöbäck, vd för Novare Interim & Recruitment

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA