Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Jobba hemma är ingen rättighet”

Att jobba hemma är inte en rättighet utan en förmån. Chefer måste bli bättre på att kommunicera det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck.
Publicerad
Hybridjobb
Som arbetstagare kan du ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck. Foto: Colourbox/Sara Rossi
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är dags att stänga de utdragna diskussionerna om hemarbete.

Många företag och chefer försöker återgå till kulturen office first, men möts av missnöje från anställda som vant sig vid att arbeta hemifrån. Men ofta är det inte själva hemarbetet som skaver mest – problemet är otydliga chefer som har svårt att kommunicera sina förväntningar. 

Samtidigt behöver arbetstagare förstå vad hemarbete faktiskt är – en förmån, inte en rättighet. Som vd för ett bolag som erbjuder interimstjänster kommer jag i kontakt med högt uppsatta chefer i många storbolag. Sedan sommaren har jag sett en tydlig trend i nyinkomna uppdrag, där omkring 70 procent av arbetsgivarna kräver att kandidaterna är på kontoret fem dagar i veckan. 

Det här är ett nytt skifte på arbetsmarknaden, och både arbetsgivare och arbetstagare behöver vara redo för det. Jag märker att diskussioner om hemarbete är ett av storbolagens största problem. För mig är det en ickefråga som tar upp onödig tid och energi och som ofta grundar sig i att otydliga arbetsgivare inte kan kommunicera sina förväntningar ordentligt. 

Det är svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med

Chefer måste vara tydliga och sätta konkreta policys, samt fundera över vad som fungerar för verksamheten. Samtidigt behöver arbetstagare vara redo att anpassa sig till verksamhetens behov av fysisk närvaro på kontoret. 

Som arbetstagare kan du såklart ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, vilket kan påverka dina möjligheter i rekryteringsprocessen. För att diskussionen om hemarbete ska landa rätt behöver arbetsgivare vara transparenta med sina förväntningar redan under rekryteringen. Det är alltid svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med eller har vant sig vid, särskilt om de fått signaler om en sak under rekryteringen och verkligheten sedan visar sig vara en annan. 

Chefer, var tydliga med vad ni vill – om du inte vill eller kan erbjuda distansarbete, säg det. Kandidaten kanske inte passar din kultur, och det är helt okej. Många bolag kan vara flexibla, och för vissa roller kan distansarbete vara en förutsättning för att attrahera rätt kompetens. Särskilt viktigt är det om man vill locka specialister från andra delar av landet eller världen.

Livet har alltid pågått

För att förtydliga, jag är inte emot distansjobb, men det är viktigt att frågan hanteras på rätt sätt och att man landar i strategiska lösningar. Juridiskt kan medarbetare inte kräva hemarbete, och att utebli från arbetsplatsen kan i vissa fall betraktas som arbetsvägran. Det kan dock finnas legitima skäl att begära distansarbete, exempelvis hälsoskäl, arbetsmiljöaspekter eller rehabilitering. 

Trots detta ser jag fortfarande att många arbetstagare ser hemarbete som en rättighet, trots att pandemin är över sedan länge. När vi vande oss vid att allt kunde ske på distans upplevde många att det underlättade i vardagen. Men livet har alltid pågått. Skillnaden nu är att många tar hemarbete för givet, vilket inte överensstämmer med den nya verklighet vi står inför. Därför måste arbetsgivare vara tydliga i kommunikationen om hemarbete, och arbetstagare måste vara beredda att återgå till kontoren. 

/Sohaila Bagger-Sjöbäck, vd för Novare Interim & Recruitment

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson