Finns ett gemensamt drag för att bli en bra chef?

– Att vara lyhörd och nyfiken men samtidigt handlingskraftig. 

Finns det drag man ska passa sig för?

– Att vara undfallande, undvika det svåra. Ledarskap handlar ofta om att navigera och vara handlingskraftig i det osäkra. 

Vilket är det största arbetsmiljöproblemet för chefer?

– I önskan att ge andra en god arbetsmiljö är det lätt att tappa sin egen. Att man ska vara en tillgänglig och coachande chef är glädjande nog ledord numera, men det gäller att leva som man lär. 

Hur klarar man att vara tillgänglig för alla? 

– Tid för dialog måste frigöras, särskilt om man leder tjänstemän. Dialog är att både lyssna och agera. Men den tid man önskar för det tror jag många upplever som en utmaning. 

Finns det någon gräns för tillgänglighet?

– Dialogen är nyckeln. Även att säga nej kräver ju att man lyssnat först, övervägt och sedan går till handling. Det är en väldigt viktig del i ledarskapet, att kunna vara beslutsfattande i det svåra. 

Många chefer upplever en ensamhet – har du tips?

– Det är väldigt ensamt, en del av chefsrollen innebär ensamhet. Med det sagt ska man inte vara ensam. Det går ofta att hitta bollplank, ibland på oanade ställen. Jag har varit på arbetsplatser där de bästa bollplanken funnits utanför den ledningsgrupp som jag befunnit mig i. 

Hur undviker man som chef en toxisk arbetsmiljö?

– Att inte undvika det som skaver, att inte skjuta det på framtiden. Då riskerar man att det utmynnar i något allvarligare. Det finns verktyg och stöd. En chef kan inte vara rustad för alla typer av svåra situationer. 

Kan man som chef strunta i det, låta vuxna sköta sitt?

– Det som händer på arbetet är chefens ansvar. Man kan inte lösa allt, men man kan prata om det. Hellre prata för mycket om det än att undvika det. Man faller tillbaka till att sträva efter principerna: vänlighet och saklighet. 

Hur förbereder man ett svårt samtal som ny chef?

– Man kan inte själv veta hur ett sådant samtal byggs upp. Det finns stödmaterial, att hitta något att vila i inför. Så att man sedan lyssnar på vad som faktiskt sägs, vad det är man får av medarbetaren.

Psykologen Per Martinsson vid Göteborgs universitet har i en avhandling undersökt vad som händer när mobiltelefoner ersätter vårt sociala samspel under jobbraster.

Fenomenet han tittat på kallas phubbing, och innebär att en person prioriterar telefonen före personer som är fysiskt närvarande.

Studien visar att ju fler som phubbar på jobbet, desto lägre skattar man sin arbetsmiljö. Det kan handla om sådant som känslomässigt och praktiskt stöd, tillit, känsla av gemenskap och engagemang i arbetet.

Egen phubbing är "viktig"

Om man inte själv phubbar förstås.

För om man själv fipplar med mobilen anser man själv att det är viktigt, medan om andra gör det uppfattas som nonchalant. 

Något som överraskade Per Martinsson en aning.

– Forskning visar att vi är mer benägna att döma andra. När vi själv gör något har vi också kontroll, vi vet vad vi gör. Ser man alla andra sitta med mobilen, blir det ingen kontroll över vad de gör i stället. Och det blir inte heller ett gött snack.

Finns även bra phubbing

Men det finns situationer och människor det ändå kan vara bra för. 

Man kan behöva återhämtningen. Man kanske inte älskar att ta plats socialt. Man kanske aldrig uppskattat det sociala spelet. 

– Dem vi intervjuat för också fram förståelse för att vi är olika. Men på ett generellt plan är vi sociala varelser. Drar man det till sin spets, att vi slutar prata med varandra helt skulle vi inte må bra. Man behöver bra relationer på jobbet, både för att trivas och för att vara produktiv. 

Yngre ser mobilen som del i samtalet

Bland svaren framkom också en skillnad i åldrar. 

Både äldre och yngre människor använder mobilen på jobbraster. 

Men yngre har högre tolerans, ser mobilen mer som en tredje part som är en del av det sociala.

– Det kan man ju ifrågasätta eftersom vi inte är så bra på multitasking. Men det handlar mycket om vilka förväntningar man har på en arbetsplats. Äldre upplever också att andra sitter med mobilen i högre utsträckning än yngre.

Dumt att reglera mobilanvändning på jobbet

Per Martinsson trodde också att han skulle hitta skillnader i olika yrkesgrupper. 

Som inom vården, där man inte får använda mobilen större delen av dagen.

Men mönstret visade sig vara detsamma oavsett vilka branscher som undersöktes.

Bör mobilanvändning på jobbet regleras?

– När det gäller vuxna är det nog dumt. Inte ens de mest kritiska i våra intervjuer vill se ett mobilförbud. Det skulle ge värre konsekvenser, som att känna sig mästrad av arbetsgivaren, och vilja byta jobb. Mobilen är en sådan integrerad del av oss i dag. Dessutom hittar folk vägar runt förbud. 

– Vi kan inte heller veta att det är just mobilen som driver upplevelsen heller. Den kan också vara ett symptom på något annat. Därför vore också ett förbud dumt. 

Vad kan vi göra åt phubbing på jobbet?

– Om man ska göra något, diskutera frågorna. Kanske ska man inte använda mobilen vid lunchbordet, men i soffan. Det finns olika förväntningar här, men oftast är de inte uttalade. 

– Ser man som att alla sitter insjunkna i sina mobiler kanske man ska fundera på om det är för lite interaktion, och något som inte fungerar.