Med alla utom riksdagens folkpartister emot sig fick regeringen till slut dra tillbaka förslaget att låta statlig sjukpenning minska så fort den jämte privat eller avtalad sjukförsäkring ger över 75 procent av lönen efter ett års sjukskrivning.
Statsministerns krystade förklaring till omvändelsen under galgen var att parterna på arbetsmarknaden skulle ha lovat att inte gå vidare med avtalade försäkringar ovanpå statligt finansierade. Kommentaren från TCO:s ordförande Sture Nordh bjöd tack och lov inte på någon sensationell bekräftelse av den beskrivningen.
Man får intrycket att statsministern och finansministern fortfarande tycker att det egentligen är rätt att låta en allsmäktig stat ta ifrån en tjänsteman den del av en privat eller kollektivavtalad tilläggssjukförsäkring som enligt de självutnämnda beteendeexperterna puttar den samlade ersättningen över det krön varifrån något de kallar utanförskap skulle te sig alltför lockande.
När hörde vi regeringens moraliska vägvisare yppa samma kval över den inverkan näringslivstoppars mäktiga fallskärmar kan ha på jobbsökandet? För att inte tala om en generaldirektörskudde inskjuten under hoppande statsråds bak.
Statsrådens tal hotar i förlängningen Unionens och andra fackförbunds inkomstförsäkringar, som bygger ut a-kassans ekonomiska omställningsskydd i de numera ganska vanliga inkomstskikt dit ett höjt inkomsttak för a-kassan borde ha lyfts.
När krävde senast en facklig röst höjt inkomsttak i a-kassan? Regeringens urholkning av försäkringssystemens skydd, som skrämmer löntagare att bita sig fast i hopplösa jobb i stället för att våga pröva nytt, har gjort de fackliga kraven defensiva.
Tjänstemän var tungan på vågen som 2006 gav alliansen makt att regera. Står de kvar som då, eller väger de över på andra benet? Det kan avgöra valet 2010. Hur länge har regeringen råd med en politik byggd på konfrontation med nyckelväljare?
Facket kan inte jämt räkna med riksdagsmoderaternas stöd mot dåliga alliansförslag som i frågan om sjukförsäkringen men bör inte heller glömma sossarnas förströdda intresse för jobben under förra regimen.
Ut ur idet, Unionen, gnugga vintersömnen ur ögonen, res dig på bakbenen och hjälp TCO med brummandet i samhällsdebatten. Du behövs.
