Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

De poddar om ångest

Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg driver sedan 2015 en av Sveriges största poddar, Ångestpodden. Med en stor följarskara följer också ett ansvar, anser de.
Kamilla Kvarntorp Publicerad
Fredrik Stehn
Idas och Sofie har hela 200 000 lyssnare och väljer annonsörer med omsorg. Fredrik Stehn

Idén till podden fick Ida när hon gick i terapi för panikångest och kände sig ensam. Det var självklart att starta podden tillsammans med bästisen Sofie. Till en början var de oroliga för om de skulle bli tagna på allvar – de är varken utbildade inom psykologi eller politiker. Men i dag har podden 200 000 unika lyssnare i månaden.

– Jag tror att vi pratar om psykisk ohälsa på exakt rätt sätt. Vi har inte varit rädda för att skämta om vår egen ångest, säger Sofie Hallberg.

En gång i veckan publiceras ett avsnitt, där en person intervjuas om psykisk ohälsa. Inför valet ville tre partiledare medverka.

– Då känner man att vi kan påverka dem som kan påverka på riktigt, säger Sofie Hallberg.

Ida och Sofie tycker att ordet influencer är för starkt förknippat med att göra reklam för skönhetsprodukter. Därför kallar de sig hellre för sociala entreprenörer. Men helst vill de arbeta mer som lobbyister och påverka politiska beslut.

– Vi kan faktiskt påverka redan nu. I en kampanj med Vision har vi belyst bristen på kuratorer i svenska skolor. Filmen har visats över 100 000 gånger i sociala medier och vi har hört att kommunpolitiker har tagit intryck av kampanjen, säger Ida Höckerstrand.

Med den makt de har följer också ett ansvar, anser de. Intervjuar de en gäst om ätstörningar och självskadebeteenden berättar de till exempel inte om hur de själva bantar eller på vilket sätt gästen har skadat sig själv.

– Vi vill inte ge några tips eller trigga någon att göra något skadligt, säger Sofie Hallberg.

De är öppna för att samarbeta med många olika slags annonsörer.

– Psykisk hälsa är inte bara politikernas ansvar. Alla företag som riktar sig till konsumenter har ett ansvar, säger Ida Höckerstrand.

En stor samarbetspartner är nelly.com, som säljer mode till unga tjejer. Med ett modeföretag som samarbetspartner tycker Ida och Sofie att de har ett särskilt ansvar gentemot följarna.

– För att visa att företaget delar våra värderingar ville vi till exempel ha ett badevent med normbrytande kroppar. Mode ska vara kul för alla, säger Ida Höckerstrand.

Men det finns annonsörer som de väljer att inte samarbeta med. Kasinon är ett exempel.

– Vi måste dela företagens värderingar. Vi vill ju inte samarbeta med ett företag som erbjuder gratisspins när vi har pratat om spelmissbruk i podden. Då förlorar vi vår trovärdighet, säger Sofie Hallberg.

Läs mer: Influencers - vår tids makthavare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.