Tänk dig ett möte med deltagare som aldrig träffat varandra tidigare. En person tar till orda – och släpper ogärna ordet ifrån sig. Hen talar och talar och talar.

Du kanske suckar inombords över de banaliteter som uttrycks eller gnisslar tänder över att mötet kommer att dra ut på tiden, men omedvetet kommer du och alla andra i rummet att börja betrakta filibustern som en ledargestalt.

I synnerhet om hen är en han.

Välkänt fenomen

Fenomenet är ingalunda nytt, många ledarskapsexperter har haft på känn att det är den som babblar mest och tar mest plats som får mest gehör, oavsett intelligens och kunskap, men nu har forskare i USA bekräftat det som kallas Babbelhypotesen i en studie som också tagit med deltagarnas personlighetsdrag i beräkningen. 

– Det är ett väldigt välgjort experiment som bevisar att den som pratar mest vinner mer inflytande än vad den gjort sig förtjänt av, vilket kan vara frustrerande och destruktivt, säger Andreas Lökken, psykolog och ansvarig för ledarskapsutveckling och chefsutvärdering på rekryteringsbolaget Novare.

Forskare vid bland annat Binghampton University och University of Oklahoma  i delade in 256 studenter i 33 mindre grupper och lät dem spela datorsimuleringsspel.

Efter ett planeringsmöte ombads gruppmedlemmarna peka ut den de trodde utsetts till gruppens ledare. De studenter som talat mest pekades oftare ut än andra, även efter att variabler som intelligens, kunskap om spelet och personlighet tagits med i beräkningen.

Könet spelade också in. Även om det fanns både kvinnliga och manliga studenter i grupperna, utsågs männen oftare till ledare.

Missvisande intryck

Det här kan så klart vara bra kunskap att ha med sig när man hamnar i helt nya gruppkonstellationer och vill ta ledningen. Men även den som redan är chef har nytta av att känna till hur gruppdynamiken fungerar. Att vara medveten om Babbelhypotesen hjälper oss att se igenom ett första intryck som kan vara missvisande, anser Andreas Lökken.

– Därmed inte sagt att man inte skulle vara kapabel för att man är utåtriktad och talar mycket.

Som ledare måste man vara medveten om att övriga deltagare i gruppen påverkas av att det omedvetet uppstår en hierarki i gruppen, menar Andreas Lökken. Om ledaren inte har lagt krut på att skapa goda relationer med alla och envar i en grupp, utan bara träffar vissa medarbetare under möten, finns det alltid risk att någon talför och missnöjd medarbetare utmanar ledarskapet.

– Vill man komma undan hotet om en dysfunktionell gruppdynamik måste man som chef lägga tid på individuella genuina relationer, säger Andreas Lökken.

Mötesledaren agerar regissör

Mötesledaren ska inte heller dra sig för att regissera mötena och se till att coacha medarbetare  antingen de gillar att hålla hov eller sitter knäpptysta i den stumma förhoppningen att förkorta mötestiden.

– Att leda ett möte är en konst man bör kunna som chef, säger Andreas Lökken, som själv brukar inleda möten med en runda för att ta in synpunkter från samtliga.  

Det är en intrikat balansgång att hålla ett möte som är strukturerat samtidigt som det är kreativt. Alltför mycket struktur kan ta död på kreativiteten.

– Det låter kanske banalt, men både chef och medarbetare bör förbereda sig inför mötet. Introverta behöver förbereda sig för att föra fram sina åsikter. Extroverta behöver mer coachning, för att bli mer kortfattade och för att formulera sig mer tydligt och koncist.

En av de viktigaste uppgifter chefen eller för all del mötesledaren har är dock att skapa psykologisk trygghet och trivsel i gruppen.

– Kollektiv intelligens uppstår när vi sitter i samma rum, har så pass mycket förtroende för varandra så vi inte censurerar oss själva men inte heller känner oss tvungna att säga smarta saker hela tiden, säger Andreas Lökken.