Ett mätinstrument som stjäl medarbetarnas tid eller ett bra finger i luften om hur anställda mår? Det råder delade meningar om vilka effekter medarbetarundersökningar egentligen har. 

I en undersökning som Kollega låtit göra bland medlemmar i Unionen uppger majoriteten att de har genomfört en medarbetarundersökning det senaste året. Efter att medarbetarundersökningen har genomförts uppger åtta av tio att den följts upp. Däremot svarar 70 procent att de problem som kom fram troligtvis kommer att kvarstå nästa år. Kollega har även pratat med flera som deltagit i den digitala enkäten.

Andreas, som jobbar inom transportsektorn, är en av dem som nyligen svarat på frågor om sitt jobb.

– Enkäterna ger mig ingenting. I början fyllde jag i rätt utförligt, kom med förslag på förbättringar. Nu är det tredje året i rad med samma frågor och ingen förändring, så nu fyller jag i pliktskyldigt, men inte mer än så, säger han.

En man som jobbar på ett it-bolag säger:

– Vår ledningsgrupp har fått kritik flera år i rad. Men sedan är det ändå vi anställda som sitter i grupper och ska komma på lösningar på hur vi ska komma vidare. Jag skulle önska att dem kritiken handlade om fick avsätta tid för lite problemlösning ibland.

Sonja, som jobbar som ingenjör, tycker att resultatet behandlats olika från år till år beroende på vilken chef hon haft.

– Bra chefer kan skilja på sig själv och företaget, tar till sig kritik och vill göra något åt saken. Men jag har också haft dåliga chefer som blivit arga på dåliga siffror, anklagat personalen för att ljuga och vara överdrivet gnälliga. Det ökar ju inte viljan att påtala brister, säger hon.
 

Chefer får lite stöd

I Kollegas systertidning Chef & Karriär fick chefer svara på liknande frågor om medarbetarenkäter. Där svarade majoriteten att de tyckte att de var bra, men över hälften upplevde också att man bara fått lite eller inget stöd från ledningen för att komma till rätta med de problem som framkommit.

Anna, som jobbar som chef på ett it-bolag känner igen problemet.– Min känsla är att chefen står rätt ensam med resultatet. Framför allt om det handlar om kritik mot en själv. Jag har själv fått feedback som gjort mig ledsen och fundersam och hade behövt hjälp att skilja ut vad som är sak och person. Kan man göra det så växer man som ledare, men utan stöd blir det bara ett konstaterande att du är dålig, säger hon.

Peter Svensson, docent inom marknadsföring vid Lunds universitet och som forskat om medarbetarundersökningar, anser att det finns flera problem med enkäterna. Som vår oreflekterade tilltro till siffror och vilja att förenkla komplexa relationer till kategorier och statistik.

– Att be människor beskriva känslor och hur de mår genom att sätta ett kryss i en ruta är att reducera deras röst. Även om intentionen är god så håller väldigt få enkäter och undersökningar måttet, säger han.

Det är något som Anna, som är anställd inom handeln, har erfarenhet av. Hon blev illa behandlad på ett tidigare jobb, något hon hade svårt att ge uttryck för i den årliga medarbetarundersökningen.

– Jag blev mobbad av mina kollegor och de känslorna gick omöjligt att få ner eller förklara i några förvalda alternativ. Enkäten kändes som ett hån och ingenting gjordes heller trots att mina staplar blev röda, säger hon.
 

Svårt att jämföra över tid

Ett annat problem, anser forskaren Peter Svensson, är svårigheten att mäta resultat över tid. En organisation är i ständig rörelse, människor slutar och nya börjar, man byter lokaler och chefer, gör omorganisationer och sätter upp nya mål. Den arbetsplats som mättes för tio år sedan är troligtvis inte exakt densamma som i dag.

– Även språket förändras. Utbrändhet har inte samma betydelse i dag som för tio år sedan. Dessutom lägger vi helt olika värde i ord. Stress för en brandman är inte alls samma sak som stress för en socialarbetare. Att lägga dem i samma korg är problematiskt, eftersom ordet inte har samma innebörd, säger han.

För att få reda på hur medarbetarna egentligen mår finns bara ett alternativ, enligt Peter Svensson. Genom att i samtalet ställa öppna frågor som: ”Hur känns det?” eller ”Vad upplever du?”. En förvisso icke-anonym och tidskrävande metod.

– Samtalet är det enda sättet att både visa att man verkligen bryr sig och få en bättre bild av verkligheten. Då får medarbetarna med egna ord beskriva sin vardag och hur de mår, säger han.