Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: När handlingskraft skapar passivitet

Vi vill att medarbetare ska ta ansvar och fatta egna beslut. Ändå skapar vi organisationer där frågor skickas uppåt till cheferna och välmenad hjälp förskjuter ansvar, skriver vd:n Mattias Tegefjord.
Mattias Tegefjord Publicerad
Chefer springer framåt i en flaskhals av beslut
Om chefer alltid har sista ordet förlorar organisationen sin handlingskraft. Och beslutsfattandet blir en flaskhals.


Illustration: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har alltid haft stor handlingskraft. Jag gillar problemlösning, att fatta beslut och få saker att hända. Under många år såg jag det som en odelad styrka i mitt ledarskap. I dag ser jag mer nyanserat på det.

För varje gång jag som chef går in och löser ett problem händer nämligen något mer än att problemet förhoppningsvis blir löst. Jag lär samtidigt organisationen något om var ansvaret egentligen ligger.

Här finns en paradox i dagens arbetsliv. Vi vill ha ansvarstagande medarbetare som tar initiativ, använder sitt omdöme och fattar beslut nära kunderna. Samtidigt bygger vi organisationer där frågor vandrar uppåt, mandat är otydliga och chefer fattar en stor del av besluten. Lägg till en styrning som premierar felfrihet och det blir rationellt att eskalera frågor för att ha ryggen fri.

Sedan blir vi förvånade när människor väntar på besked.

Samma styrkor kan skapa problem när de används för mycket

Som chef får man ofta positiv återkoppling på sin förmåga att lösa problem. Att vara snabb, kunnig och beslutsför är värdefullt och ibland avgörande. Men samma styrkor kan skapa problem när de används för mycket.

När en medarbetare kommer med ett problem och chefen levererar lösningen går det fort. Chefen känner sig värdeskapande och medarbetaren kommer vidare. Det känns effektivt. Men sker det gång på gång etableras ett mönster där det naturliga blir att fråga chefen innan man agerar.

Samtidigt kan chefen säga: ”Jag vill att ni tar mer eget ansvar.” Orden säger en sak. Vardagen lär organisationen något annat.

Jag känner igen det från mitt eget tidigare ledarskap. Jag gick snabbt från att förstå ett problem till att föreslå en lösning. Jag ville hjälpa, men kanske också visa att jag var rätt person för rollen. Jag uppfattade helt enkelt att det var vad som förväntades av en chef.

Men även välmenad hjälp kan förskjuta ansvar. Därför försöker jag i dag oftare stanna kvar i frågorna: Hur tänker du? Vilka alternativ ser du? Vad bedömer du är bäst? Vad behöver du av mig? Det är svårare än det låter, särskilt när trycket är högt och man själv tycker sig se lösningen.

Om beslut regelmässigt fattas högre upp, varför skulle människor agera självständigt?

Problemet är dock större än chefens beteende. Det som ibland beskrivs som bristande initiativkraft hos medarbetare kan vara ett fullt rationellt svar på strukturen och kulturen i verksamheten.

Om beslut regelmässigt fattas högre upp, mandat är otydliga, misstag bestraffas hårdare än passivitet och chefer förväntas ha kontroll över detaljerna, varför skulle människor ta risken att agera självständigt?

Forskning om det som kallas psykologiskt empowerment, där organisationsforskaren Gretchen Spreitzer varit tongivande, visar samband mellan människors upplevelse av mening, kompetens, självbestämmande och möjlighet att påverka sitt arbete och faktorer som engagemang och prestation.

Men sådant handlingsutrymme skapas inte genom att vi säger åt människor att ta mer ansvar. Det formas av hur arbetet organiseras, vilka mandat som faktiskt finns och hur chefer agerar när någon använder dem, inte minst när resultatet inte blir det man tänkt sig.

Det räcker alltså inte att efterfråga initiativkraft. Vi måste bygga organisationer där det är rationellt att ta initiativ.

 Om för många frågor behöver passera chefen blir chefen en flaskhals

Därför behöver vi ställa en ganska obekväm fråga: Hjälper våra strukturer och vårt ledarskap människor att använda sin kompetens eller lär vi dem att vänta?

Större handlingsutrymme betyder dock inte mindre tydlighet. Snarare tvärtom. Ju tydligare människor förstår vart vi ska, varför vi ska dit, vad vi vill åstadkomma och vilka ramar som gäller, desto större frihet kan vi ge dem i hur vi tar oss dit. Tydlig riktning kan minska behovet av kontroll.

Jag vill vara tydlig med att jag inte menar att chefer ska vara passiva. Ibland behöver vi absolut fatta beslut, sätta gränser och ingripa. Men en viktig del i ledarskapet handlar om att kunna skilja mellan när organisationen behöver chefens handlingskraft och när ledarskapet behöver frigöra någon annans.

Här behöver också arbetsgivare tänka om. Så länge vi premierar chefer för att vara de som vet, beslutar och löser riskerar vi att skapa det beroende vi samtidigt säger oss vilja komma bort från.

En chefs prestation bör därför inte bara bedömas utifrån vad chefen åstadkommer, utan också utifrån vilken förmåga som byggs runt omkring. För om för många frågor behöver passera chefen blir chefen en flaskhals, samtidigt som organisationen inte använder all den kompetens och det omdöme som den faktiskt besitter.

Vi behöver förskjuta bilden av den starka chefen, från den som själv löser flest problem till den som skapar förutsättningar för fler människor att lösa problem, fatta kloka beslut och ta ansvar.

För den verkliga skalbarheten i ledarskap uppstår inte när chefen klarar av att lösa fler problem.

Den uppstår när organisationen klarar av att lösa fler problem utan chefen.

/Mattias Tegefjord, vd Uppsalahem

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB