Enligt förslaget ska den som går ur eller inte självmant går med i en arbetslöshetskassa tvingas in i en statlig med samma avgift som den dyraste. Så att det blir billigare att gå tillbaka till sin gamla a-kassa.
Men de fackliga organisationerna, som förlorat så många medlemmar när kassornas politiskt styrda avgiftshöjningar gjort det för dyrt att vara med i både fack och kassa, jublar inte åt regeringsutredarens hjälp med att fösa tillbaka medlemmar till de fackanknutna a-kassorna.
LO-ordföranden vill bygga vidare på den frivilliga försäkringen som den var innan regeringen ändrade allt. Kanslichefen för a-kassornas samorganisation ser förslaget som en krånglig väg tillbaka till hur det var förut.
Framåtskridandets krafter tar spjärn i nuet för samlad marsch bakåt. Varför är fackliga företrädare så fast i det förflutnas bild av facket?
Sjukkassor och arbetslöshetskassor bildades av fackföreningar för medlemmars solidariska ekonomiska stöd till arbetskamrater. När många var med räckte en avgift som alla hade råd med till stöd åt drabbade. Hur solidaritet ger alla mat på bordet som själva ställer upp var en enkel logik som kändes i magen. Undra på att det gick lätt att värva medlemmar.
Men folkhemmets fackliga och politiska ledare började se staten som alla goda gåvors givare. Partipolitiskt anknutna fack trodde sig ha hittat källan till röster och politisk makt även för de egna organisationerna. Kassornas finansiering fördes gradvis över till anonyma statliga avgifter. Hur, när och till vem ersättning skulle betalas bestämdes och skärptes politiskt.
Fackens förtroendevalda fortsätter att sitta i kassornas styrelser som de gjort sedan fack och kassor var parvis sammanflätade till medlemsnyttans gagn och inte som nu åtskilda av staten till integritetens värn. Tanken är att fackets ledare ska tillvarata medlemmens intresse i kassans styrelse. I stället får de förklara regeringens detaljstyrning för upprörda medlemmar.
Fackliga företrädare bör sluta ange riktningen bakåt till ett folkhemskt Sörgården som inte på årtionden haft något med verkligheten att skaffa.
Mari-Ann Krantz i Unionen borde inte vara så ensam om att vilja se närmare på den norska modell Miljöpartiet är inne på: att samla våra kontakter med a-kassa, sjukförsäkring och socialtjänst till gemensamma offentliga kontor.
Låt finansiering och huvudmän bestämmas utifrån medborgarnas bästa och inte rivaliserande organisationers.
