FRA-lagen har blivit så ifrågasatt även inom allianspartierna att den knappast överlever en ny omröstning i kammaren. Ett lapptäcke av tillägg som ska begränsa kontrollen av medborgarnas data- och telefontrafik och säkra kontrollen av signalspanarna gör inte lagen aptitligare. Avlyssning utan brottsmisstanke är och förblir ett missfoster i varje demokratisk stat.
Ett kanske ännu större hot mot välfärdsstaten är omröstningen i riksdagen 20 november om Sveriges ratificering av Lissabonfördraget. Inte ratificeringen i sig men tidpunkten. EG-domstolens dom i Lavalmålet har satt principen om lika lön för lika arbete ur spel. Facket får inte längre konflikta för att hindra social dumpning. Den fria rörligheten över gränserna har förklarats viktigare än skyddet av de anställdas villkor och rättigheter.
I mitten av december ska regeringens utredare Claes Stråth presentera vad staten och arbetsmarknadens parter måste göra för att anpassa svenska modellen till EG-domen. Ingen vet om EU:s jurister kommer att godkänna dessa anpassningar. Är det då vettigt att godkänna Lissabonfördraget en månad före Stråths utredning blir klar?
Svaret är naturligtvis nej. Riksdagen bör skjuta upp ställningstagandet till i vår så att ledamöterna vet vad de beslutar om (jämför förvirringen vid FRA-beslutet före sommaren). Då hinner Stråths förslag diskuteras och bedömas och jämföras med Danmarks förslag till branschvisa minimilöner. Ytterst behåller vi då möjligheten att begära ett juridiskt bindande undantag för den svenska arbetsmarknadsmodellen i EG:s nya konstitution, Lissabonfördraget.
Den här veckan hålls Europeiska sociala forumet EFS i Malmö. I en debattartikel i Sydsvenskan skriver bland andra Sekos ordförande Janne Rudén att Sverige riskerar hamna i en "situation där EG-domstolen har sista ordet om vilken välfärdspolitik vi har rätt att driva". EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) reser i skriften "Efter Laval - från kollektivavtal till social dumpning" frågan om fackföreningsrörelsen fortfarande kan skydda löntagarnas intressen. Hon talar om en uppochnervänd värld där fackens jurister tvingas gå näringslivets intressen.
Som medlem i EU är Sverige skyldigt att göra vissa anpassningar. Men vi kan inte anpassa oss till den grad att hela systemet med kollektivavtal, förhandlade och flexibla löner, strejkrätt och lika lön för lika arbete ersätts med orättvisa, byråkrati, centralism och de anställdas avväpning. Då säljer vi ut över hundra års facklig kamp. Och får stå där med skammen...
