Augusti är helt klart en bra månad för uppror.
Den 15 augusti 1969 samlades bortåt en halv miljon människor för " An Aquarian Exposition: 3 Days of Peace & Music". Även om den politiska betydelsen av Woodstockfestivalen är tveksam, så blev den till en symbol för protesten mot etablissemanget, kriget i Vietnam och det inrutade vuxenlivet.
Den 19 augusti 1989 gick mer än 600 östtyskar över gränsen mellan Ungern och Österrike. Det var startskottet för en process som på mindre än två månader ledde till Berlinmurens fall.
För den som är aningen lagd åt siffermystik är det givet att augusti 2009 innebär nya omvälvningar.
Men var?
1969 var det USA och Västvärlden som fick sig en snyting, 1989 Östeuropa. Varför inte i Asien den här gången? Kanske ska äntligen 1,3 miljarder kineser få säga vad de tycker? Eller är det dags för en ny iransk revolution?
Blir inte det av får vi lita till Göran Hägglunds befrielsekrig mot den svenska kulturvänsterns tyranni. Vänstern hittar alltid fel på "verklighetens folk", sa KD-ledaren när han talade i Almedalen i somras. "Vanligt folk" har rätt att vara i fred "från popvänsterns mest uttalade dumheter", tyckte han.
Vad vanligt folk är går ju att begripa, i alla fall på ett ungefär; det är sådana som går i foppatofflor, bor i radhus och kollar på Idol.
Men vad är verklighetens folk? Jo, det är de "som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest", enligt Hägglund.
Alltså i stort sett alla - utom de som saknar jobb.
Jag kan inte gå i god för det, men jag tror inte att Göran Hägglund gick på några piller när han höll sitt tal. Han är inte den typen.
Det är väl bara att konstatera att det finns flera verkligheter och olika typer av uppror.
