Inte många svenskar känner till att Finland var i krig inte mindre än tre gånger under 1900-talets första hälft. Första gången var inbördeskriget i slutet av januari till början av maj 1918. Nästa krig var Vinterkriget 1939 - 40 då Finland ensamt kämpade mot Stalins övermakt och sedan följde det s k Fortsättningskriget 1941 - 44. Den gången anföll Finland Sovjetunionen i förbund med Hitlertyskland. Bakgrunden till inbördeskriget var Finlands frigörelse från Ryssland efter den ryska revolutionen i november 1917. Finland hade ju varit ett storfurstendöme under den ryske tsaren sedan skilsmässan från Sverige 1809. Under det kaos som följde på revolutionens utbrott ville i första hand borgerliga kretsar göra Finland självständigt. Mot dessa strävanden stod de radikalaste delarna av arbetarrörelsen och i Finland förlagda ryska soldater som ville införliva Finland med Sovjetunionen.
De röda gardena hade sina starkaste fästen i industrins och storgodsens södra Finland, medan de vita bl a litade till frivilliga bland de självägande bönderna i Österbotten och personal från myndighetsfinland. De röda besegrades militärt med tysk hjälp på ca tre månader. Redan under kriget hade det förekommit terrorhandlingar, t ex avrättningar av civila och soldater som kapitulerat, från båda sidor. Men av alla de 36 000 personer som miste livet till följd av kriget sköts 10 000 ihjäl, medan 13 000 dog i koncentrationsläger. De exakta siffrorna lär vi aldrig få reda på. Mycket dokumenterades aldrig, andra papper försvann lämpligt, men många mördare gick fria till följd av riksföreståndaren Pehr E Svinhufvuds amnestiförordning i december 1918. I praktiken friades alla som deltagit i olagliga dödsskjutningar på den vita sidan. Motiveringen var att de röda deltagit i ett uppror mot landets lagliga regering.
Roselius förtjänst är att han går igenom det bristfälliga och starkt tendensiösa källmaterialet för att ändå kunna göra intelligenta uppskattningar av vad som egentligen hände vintern 1918.
