Istället gjorde jag "det enda rätta" och lämnade ringarna hos polisen. Det var ju rätt dyrbara ringar, någon borde sakna dem, resonerade vi. Men icke. Efter tre månader fick jag ett brev att jag kunde hämta ut ringarna eftersom ingen gjort anspråk på dem.

Jag tog med ringarna till en juvelerare/auktionsfirma och fick dem värderade till en ansenlig summa. Sonen och hans kompis blev naturligtvis själaglada. De såg framför sig allt kul de skulle kunna göra för pengarna de skulle få för ringarna. 

Tiden gick och  ingenting hände. Förrän polisen knackade på dörren...

(Okej, i själva verket ringde polisen. Men knackade på dörren låter betydligt mer dramatiskt). Jag blev kallad till polisförhör. Ringarna hade identifierats hos juveleraren och hur hade jag kommit över dem, ville polisen veta.

Det kändes som nazguler flåsade mig i nacken. Mitt samvete var visserligen rent, men man har väl sett tillräckligt många thrillers för att veta att det inte räcker. En advokatkompis jag stötte på, på väg till polisstationen skakade bekymrat på huvudet och mumlade något om att jag som förstagångsförbrytare kanske skulle slippa fängelse.

Under förhöret sa jag sanningen och ingenting annat än sanningen. Dessutom hade jag några relevanta frågor och ja, polisen hade faktiskt kollat med hittegodsavdelningen, men inte fått någon träff på att jag lämnat in några ringar och nej, jag kunde absolut inte få veta vad som låg bakom anmälan.

Jag drabbades naturligtvis av ruskiga fantasier om hur ringarna hamnat i vår ägo. Tänk om det låg ett hiskeligt brott bakom? Tänk om ringarna stulits vid ett inbrott eller ett rån eller till och med från ett mordoffer? Tänk om min stjärnögde son i själva verket var en seriemördare? Jag konfronterade honom så klart och gav honom chansen att erkänna, men han bedyrade sin oskuld och höll fast vid parkbänkshistorien och hur kunde jag ens tro något sådant om honom. Litade jag inte på honom?

Naturligtvis litade jag på honom, förklarade jag. Men Thomas Quicks mamma litade säkert på sin son också.

Och tänk om mördaren faktiskt var en 16-årig pojke? (Polisen frågade specifikt efter sonens ålder - varför skulle den gjort det om det inte hade betydelse?). Hur skulle vi då kunna bevisa sonens oskuld?

Min egen oskuld bevisade jag dock genom att rota fram kvittot från hittegodsavdelningen som jag genom Guds försyn otroligt nog hade kvar. Mordoffret, eller ringarnas ägarinna, visade sig leva i högsta grad, för när fallet avskrivits hörde hon av sig och berättade sin version av historien.

Hon hade tappat ringarna vid en parkbänk! När hon upptäckte förlusten hade hon ringt polisen. Hon hade ringt igen och igen och skrivit upprepade mejl och alltid fått samma svar, från samma hittegodsavdelning där jag lämnat in ringarna: Nej, vi har inte fått in några ringar.

Nåväl, kvinnan fick till slut igen ringarna och fick en slant i skadestånd av polisen. Sonen och kompisen fick slanten och jag fick äntligen sinnesro även om min tilltro till polisens kompetens och maskineri är ordentligt tilltufsad.

Häromdagen fick jag ytterligare vatten på min kvarn. Eller bevis på karma och högre rättvisa, om man vill tolka det så: Polisen ringde och sade att de hade hittat sonens moppe som stals för drygt ett och ett halvt år sedan. Gissa när den hittades? För drygt ett och ett halvt år sedan. Knappt en månad efter att vi anmält den stulen.

Dessvärre har sonen nu vuxit ifrån moppen, så för närvarande står den bara i förrådet och tar plats. Jag funderar på att tippa den i Mordors eld.