Pappa och mamma bråkar när vi sover, så vi inte ska höra, får hela tjocka släkten veta på julafton när vår sjuåring skvallrar. Alla nickar, för alla vet allt om förväntningarna som får luften att vibrera. Det är drömmen om julen som den alltid varit.
Samma sjuåring brukar be mig berätta om skruvade jultraditioner som vi hade hemma hos oss när jag var liten. Inte den om tomten, Kalle Anka och glöggen ute i trädgården.
"Berätta istället om morfar och när han köpte en gul gran."
Och jag berättar.
Det var en gång en pappa som hade en alldeles egen tradition till jul. Varje år valde han ut den fulaste gran som skådats i hela Södertälje, och han gjorde det med sann glädje. Han tyckte att det var en god gärning om inte annat, denna ynkliga gran som ändå ingen annan ville ha. Hans fru och barn var luttrade vid det här laget. Med beundransvärd iver pyntade de med så mycket änglahår, julgranskulor och polkagris att granen ändå inte syntes.
Men en jul lyckades han överträffa sig själv. Han kom hem med en gul gran, ja ni läser rätt.
Barnen grät och mamman skrek rakt ut. År efter år hade hon accepterat makens tokiga idéer men nu fick det vara nog.
Hon tömde hans plånbok, gav ungarna pengar och beordrade dem att köpa en kungsgran.
Då bleknade pappan. En kapitalistgran var det värsta tänkbara.
Barnen, en syster och två yngre bröder, norpade snabbt åt sig pengarna och gick en promenad på nästan en timme för att komma till trädgårdshandlaren. De korsade bilvägar, ensliga stigar och djup, mörk skog. Detta var på den tiden föräldrar inte curlade sin barn.
Det var som ur en saga men knappast så pittoreskt man kan tro. Stadsdelen är idag känd för att vara en plats där frustrerade ynglingar slänger sten på bussar, socialtanter och närpolis.
Barnen valde hur som helst ut den vackraste granen de sett på år och dar. Två timmar senare, svettiga och trötta men lyckliga, var de äntligen hemma med Disneygranen. Där och då fick de sin första insikt i att hårt arbete lönar sig.
Och vet ni, det blev jul ändå, trots kapitalistgranen. Pappan bonade golvet som han alltid gjorde innan jul och muttrade bara lite när han tänkte på vad det där gröna överpyntade monstret i vardagsrummet kostat. Men det var med granen som med katten, han skulle aldrig erkänna för någon att han innerst inne nog tyckte att kattskrället var rätt fin ändå.
