När jag var liten runt 1970 körde man bil på blyad bensin och höll trädgården i trim med cancerframkallande insektsmedel. Miljön pratade man inte så mycket om. Jo, Sverige skulle hållas rent så klart.
Det var därför min pappa alltid såg till att stoppa en sten i botten av soppåsen innan han slängde i den när vi var ute med båten. Han drog sitt strå till stacken genom att se till att skiten inte flöt upp.
I dag ser det annorlunda ut. Växthuseffekten är här och miljöfrågan överskuggar allt. Det känns rimligt; om inte planeten överlever lär inte vi heller överleva.
Vissa fakta är odiskutabla: utsläppen av växthusgaser har ökat kraftigt sedan 1970. Och det är den industrialiserade världen som står för utsläppen. Som en jämförelse: I USA är koldioxidutsläppen runt 20 ton per person och år, i de flesta afrikanska länder 0,2 ton.
Och de är de senare som drabbas hårdast av klimatförändringarna i form av torka, skördekatastrofer och svält.
Men då och då dyker det upp forskare som hävdar att den globala uppvärmningen har naturliga orsaker. Det är variationer i den kosmiska strålningen och felaktiga mätningar och det ena med det andra. "Många forskare skeptiska till klimatlarmet" påstås det till exempel i senaste numret av Ingenjörsvetenskapsakademiens tidning IVA-aktuellt.
Inget fel med lite sund skepsis. FN:s klimatpanel kan så klart ha fel om att det är människan som står bakom klimatförändringarna.
Ändå: det val vi står inför är inte i första hand en fråga om vetenskap, utan moral. Ska vi ändra vår konsumtion och livsstil? Eller ska vi göra som min pappa, som trodde att allt var lugnt bara man inte såg skiten?
Hade han levt idag är jag övertygad om att han tyckt att det varit dags att få upp den till ytan.
