Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
1. VAD BETYDER EGENTLIGEN 6:6A?
I arbetsmiljölagen finns bestämmelser för att se till att arbetsmiljön är bra. Kapitel 6, paragraf 6A, handlar om vad ett arbetsmiljöombud (heter också skyddsombud) ska göra om arbetsmiljön är dålig. Ombudet ska enligt lagen vända sig till arbetsgivaren och begära att något görs för att fixa problemen – det kallas för en 6:6A-anmälan.
2. HUR GÖR MAN?
Om ni anser att det finns risker i arbetsmiljön som arbetsgivaren struntar i vänder ni er till arbetsmiljöombudet/skyddsombudet. Då kan den personen lämna en 6:6A-anmälan. I dokumentet ska det stå vilka problemen är, hur de kan lösas och hur lång tid arbetsgivaren har på sig att arbeta med frågorna. Arbetsgivaren ska bekräfta att anmälan har kommit in och ”utan dröjsmål” meddela vad som ska göras åt problemen.
VAD SKA ARBETSGIVAREN GÖRA?
Olika åtgärder kan behövas, beroende på vilka problemen är. Det kan handla om allt från medarbetarenkäter och skyddsronder till riskbedömningar och handlingsplaner. Arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för att arbetsmiljön är bra, men det är klokt att försöka ha en dialog på arbetsplatsen.
OM PROBLEMEN INTE FIXAS?
Om arbetsmiljöombudet tycker att arbetsgivaren ignorerar frågan, tar för lång tid på sig eller inte gör tillräckligt för att förbättra arbetsmiljön kan hen skicka anmälan till Arbetsmiljöverket. Då blir det oftast inspektion, som följs av ett inspektionsmeddelande, ett föreläggande eller ett förbud. Det första är den snällaste varianten, där myndigheten meddelar vilka brister som finns. Förelägganden och förbud måste arbetsgivaren följa. Om inget görs kan vite dömas ut av Arbetsmiljöverket.
Så skriver du anmälan som arbetsmiljöombud
Här anmäler man åtgärder för brister i arbetsmiljön som skyddsombud/arbetsmiljöombud, som det kallas i Unionen.
Fler tips från Unionen:
Begäran om arbetsmiljöåtgärder (6:6a)
Europa är stort. Många företag rör sig fritt över landsgränserna. Ett av dem är Ericsson, som har kontor i alla 27 EU-länder. Samtidigt vill facket kunna påverka beslut som rör ditt jobb. Men hur gör man det när den som bestämmer i en viss fråga sitter på andra sidan kontinenten?
Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet hur: man bildar ett europeiskt företagsråd – på engelska ”European works council”, EWC.
Där möts fackliga från alla EU-länder som företaget finns i. Tanken är att förändringar som påverkar många anställda ska diskuteras gemensamt. När de fackliga har snackat ihop sig möter de arbetsgivaren i ett ännu större möte.
På en arbetsplats som Ericsson är det inga småsaker som avhandlas.
– Vi blev konsulterade när företaget skulle ta fram en ny uppförandekod. Det är ett dokument som alla anställda och alla underleverantörer skriver under. Vi föreslog att införa rätten att bli representerad av en facklig företrädare eller någon i ett arbetsråd (motsvarighet till fackklubb i vissa europeiska länder, reds. anm.). Företaget skrev in det, säger Karin Åberg.
Stora nedskärningspaket och förändringar av bolagets yrkesbeskrivningar är andra exempel på saker som har tagits upp i Ericssons EWC.
Men vad gör man om man inte kommer överens? Facken har ingen direkt förhandlingsrätt på det sätt som finns i svenska medbestämmandelagen, mbl. I stället ska arbetstagarna ”konsulteras”.
Företagsråden har inte heller uppstått som en direkt följd av facklig kamp, utan på grund av EU-politikers idéer om att ländernas ekonomier ska knytas ihop. Därför får man ha en lite annorlunda strategi i EWC-diskussionerna, menar Karin Åberg.
– Man får påverka mer indirekt. Det handlar om att få företagsledningen att själv tänka: ”Jaha, man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt”. Det är lite speciellt, inte som i en vanlig förhandling där man säger ”gör så.”
För att få tyngd bakom sina förslag måste därför arbetstagarna – som ofta härstammar från olika fackliga traditioner – komma överens. Snart kan de få lite hjälp på traven direkt från EU-maskineriets hjärta. EU-kommissionen har nämligen meddelat att de vill göra det svårare för företag att strunta i EWC-reglerna.
Alla företag som har minst 1 000 anställda, och över 150 anställda i minst två EU-länder, måste skapa ett EWC om de som jobbar där ber om det. Det är dock inte ovanligt att allting sedan fastnar i bråk om formalia och mötesstruktur. Målet med de nya reglerna är att det ska bli mer kännbara böter för bolag som sinkar processen.
Några sådana problem finns inte på Ericsson, enligt Karin Åberg. De har ett avtal om hur EWC-arbetet ska gå till som har gällt i sin nuvarande form sedan 2011. Trots det händer det att kugghjulen kärvar när hon och hennes kollegor ska konsulteras om nya och känsliga frågor.
– Jag tror att fler och fler, både på den fackliga sidan och på företagarsidan, inser att det här kan vara rätt bra. Men det är naturligtvis inte utan problem. Ibland muttrar vi rätt rejält över hur det fungerar, säger Karin Åberg.