Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver prata om livet efter corona

En närstående som inte finns kvar eller en kollega som svävat mellan liv och död. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om vårt mående under coronapandemin. Med samtal bygger vi broar till bättre hälsa, skriver Tina Persson.  
Publicerad
Colourbox
Att sopa saker under mattan gör sällan saker bättre. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om livet även när det är svårt. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad kommer att hända i höst? Kommer vi att sopa coronaåret under mattan och låtsas som om inget har hänt eller kommer vi ha en arbetsgivare som vågar ta ansvaret att prata om livet som varit för oss alla?

Kommer vi som kollegor att våga prata om djupa ämnen, som att någon nära gått bort eller att en kollega svävat mellan liv och död? Den här gången var det inte enbart en eller två som fått vara med om en annorlunda resa, utan den här gången har vi alla deltagit. Så hur kan vi nu återta livet igen?

Jag själv kommer från en familj där vi sopade allt under mattan och lade alla bekymmer i ryggsäcken, med övertygelsen att det så småningom går över. Tyst min mun så får du socker, men nej det går inte över. Det växer sig större och till slut så går vi itu.

När jag var 30 år gick jag i väggen och livet gick sönder rejält. Men tack vare att jag hittade modet att samtala med en terapeut så hittade jag ut igen. Det jag också förstod var att jag måste få prata och reda ut tankar som får mig att må dåligt. Aldrig mer skulle jag tillåta mig att stänga in och sopa undan erfarenheter och tankar som gjorde ont. För det kommer inte att gå över. Det kommer enbart bli sämre i slutändan, så jag måste prata. Prata om livet för att återta livet en bit i taget.

Vi behöver prata för vår egen skull. Men vi måste också prata för att hjälpa dem omkring oss. I dag finns det så många trasiga familjer och så många ensamma människor, som enbart sopar livet under mattan och hoppas på att allt ska återvända till det som en gång var. Men det kommer inte att hända, utan det kommer att bli något nytt. Så frågan är om vi vill stärka oss för framtiden, eller fortsätta leva som skadeskjutna kråkor, där vi åker allt längre ner i den psykiska ohälsan?

Tänkt om vi började våga prata på allvar och på djupet, vad skulle då kunna hända? Jag tror att vi skulle växa och bli så mycket starkare än vi var innan coronan klev in i våra liv. Men det kräver ett mod och verksamheter som ser möjligheterna som finns runt omkring oss.

Att ha modet att våga prata med en coach, terapeut eller liknande för att reda ut i fastbrända och vidbrända tankar.

Vården är enormt viktig och så bra, men det räcker inte i dag. Vi måste se utanför och ta vara på dem, som kan erbjuda sina egna erfarenheter och bygga broar.  Jag tror att i höst behöver vi fokusera på samtalet, där samtalet kommer att hjälpa oss att återta livet för både stora som små.

Samtalet om livet och hur vi ska återta livet tillsammans för att gå starkare framåt. Detta om något är så viktigt i höst!

/Tina Persson, hälsoinspiratör

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare