Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det var en sommar för tio år sedan som det började. Magnus var populär, hade många kompisar, festade lite för mycket, sov lite för lite och hade flera extraknäck. Jobbigt? Nej. Turbulent? Jo. Men han var i sena tonåren och livet lekte.
– Så här i efterhand förstår jag att jag då hade mitt första skov av en hypomanisk period, säger han.
I dag är Magnus Peterson, 28 år. Diagnosen han fick för tio år sedan var bipolär sjukdom typ 1. Det blev starten på en resa som skulle komma att bli oerhört tuff.
Fast han har ändå, på många sätt, haft tur, anser han själv. Tur för att han fick diagnosen tidigt. Och för att han har fått tid på sig att lära sig hantera den innan han blev vuxen på riktigt. Chefer, kollegor, vänner och familj har också funnits där, liksom vården.
Men Magnus har också fått känna på när omgivningen tystnar. När mobilen slutar ringa, när sms-meddelandena slutar plinga. När kompisarna firar studenten och Magnus inte kan vara med, för att han är alldeles för sjuk.
De hypomaniska perioderna innebär oftast ett stämningsläge med stort självförtroende. Idéer och kreativitet flödar och projekten sväller och blir många, men kanske inte alltid så bra. Men eftersom Magnus alltid hade varit den där sociala killen som hittade på en massa saker var det ingen som reagerade. Inte ens han själv.
Sedan gick det utför. Magnus började känna sig låg under sista året på gymnasiet. Han, som alltid gillat skolan och haft lätt för sig, stannade hemma mer och mer. Föräldrarna och skolan började undra.
Jag arbetade 12–13 timmar om dygnet, adrenalinet pumpade dygnet runt
Nu gick det snabbt. Men Magnus minns nästan ingenting från den här tiden. Det mesta har han fått återberättat för sig. En tidig vårdag, året då Magnus ska fylla 19, kommer hans mamma hem från jobbet. Hon möter sonen som står i fönstret och pekar mot någon eller några som bara han ser. Han pratar om Säpo, om att han är förföljd. Att några där ute vill honom illa.
Magnus hade sjunkit allt djupare ner i sin depression och nu också drabbats av en psykos. Han blev inlagd på en psykiatrisk avdelning, där han kom att vara i drygt fyra månader. Han minns första natten lite vagt. Han låg ensam i ett rum med en vårdare utanför som skulle vaka över honom dygnet runt. Vårdaren läste en bok med hjälp av en liten nattlampa.
– Det var inte optimalt för en patient med förföljelsemani. Jag var övertygad om att jag hamnat på en institution där man skulle utföra fasansfulla experiment på mig.
Magnus hade nu slutat prata, äta och dricka. Han befann sig i ett så kallat katatoniskt tillstånd, som kan ge hjärnskador om det pågår för länge. Läkarna ordinerade ECT-behandling, elchocksterapi. Han fick sammanlagt 15 behandlingar men redan efter den tredje märktes en liten skillnad.
Det gick förhållandevis lätt att återvända till livet. Magnus fick komma hem från sjukhuset. Han fick mediciner, som dock inte fungerade så bra. Han åt och sov och gick upp 20 kilo på några veckor. Så han bytte medicin och började med litium. Efter ett tag var det som om någon tryckte på knappen och Magnus mådde bra. Allt var nästan som vanligt igen.
Han accepterade snabbt sin diagnos men skulle först många år senare förstå att han aldrig förlikade sig med de livsvillkor som följer med den här typen av sjukdom.
Så småningom började han arbetsträna i samma matvaruaffär där han tidigare jobbat extra. Chefen han hade då kom att betyda mycket. Hon fanns där i bakgrunden, lite lagom, utan att vara påträngande.
– Jag visste att jag hade hennes stöd, det räckte långt.
Efter en tid sökte han en fast tjänst i en annan affär. Magnus tvekade först om han skulle berätta om sin sjukdom eller inte, men han valde till sist att vara ärlig. Och han fick jobbet. Chefen, som då trodde på honom, är fortfarande Magnus chef, men nu i en annan butik. För Magnus fick chansen att följa med chefen och bygga upp en ny butik helt från grunden.
Han arbetade nästan jämt, kunde vara i butiken 12–13 timmar om dygnet. Det var aldrig jobbigt, bara väldigt roligt. Som om adrenalinet pumpade i blodet dygnet runt. Han började sova mindre och slarva med medicineringen. Han åkte till Turkiet på semester. Festade med kompisar. En vecka senare landade han hemma igen, klockan var sex på morgonen och han åkte direkt till jobbet. Uppe i varv, men med läget under kontroll. Tyckte han.
Han anmälde sig också till en omfattande ledarskapsutbildning. Och kraschade. Inte lika illa som första gången. Men han började göra saker som han aldrig skulle göra annars. Avskärma sig. Försova sig. Inte svara i telefon när de ringde från jobbet. Han blev sjukskriven på heltid.
– Det var som att bli sjuk på nytt. Jag hade mått bra så länge att jag nästan glömt bort mina problem, säger Magnus.
Först nu gick det upp för honom att han måste börja jobba med sig själv. Medicinerna var viktiga, men de räckte inte för att han skulle må helt bra. Han behövde få ordning på alla pusselbitar. Att fungera på jobbet var en bit, men privatlivet med sömn, kost och mat var minst lika viktigt.
– Fungerar du inte i privatlivet kommer du aldrig att fungera på jobbet.
Struktur blev A och O. Magnus följde sin almanacka slaviskt. Han skrev upp allt i den. Och försökte samtidigt vara mer i nuet. Vila hjärnan och bara sitta ner och tänka på inget. Det gav resultat. Han började äntligen känna sig hel, kände att han kunde göra allt, men inom vissa ramar.
I dag arbetar han halvtid, söker inte ens heltid. Inte nu. Han vill fungera. Det är tydligt för både honom och arbetskamraterna vad som förväntas av honom. På så vis slipper han känna sig som en belastning, som den där som lämnar över allt på sina kollegor.
Magnus chef har känt till sjukdom hela tiden, men det är först de senaste åren som han har involverats till fullo. Butiken var nystartad och det fanns inga rutiner för om en medarbetare drabbas av psykisk ohälsa. Så alla, men mest chefen, fick lära sig.
Det tisslas och tasslas, inte av elakhet utan oftast av ren okunskap
I dag är Magnus mer ärlig än tidigare med hur han mår och vad han behöver. Eftersom han har en chefsroll, utan personalansvar, har vissa ansvarsområden skalats bort. Han insåg att det var tufft att börja arbetsdagen tidigt på morgonen, nu jobbar han mest eftermiddagar och kvällar.
Hans chef har också kontinuerliga uppföljningssamtal där han stämmer av läget. Tidigare frågade han Magnus varje dag hur han mådde. Men det upplevde Magnus som att han hade ögonen på sig hela tiden så de kom överens om att sitta ner och prata en kvart varje fredag i stället.
– Vi har haft en öppen dialog och tillsamman löst situationer. Jag känner mig delaktig och behövd. Men visst, i början kunde min chef vara lite plump i all välmening, han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig, säger Magnus och ler.
Kunskap är avgörande för ett öppet arbetsklimat där alla kan känna sig trygga med att berätta om sina problem. Och öppenheten och förståelsen har ökat, särskilt nu när många kända personer har gått ut med att de har olika psykiatriska diagnoser. Men fördomarna är fortfarande många och arbetslivet har inte hängt med, anser Magnus.
Det saknas rutiner och verktyg att ta till när medarbetare drabbas. Alltför många med den här typen av diagnoser slås ut från arbetlivet och kommer aldrig tillbaka igen.
Magnus är engagerad i föreningar som vänder sig till personer som har psykiska sjukdomar eller till dess anhöriga. Han har fått höra många skräckhistorier om människor som råkat illa ut på jobbet när de berättat om sin sjukdom.
– Det tisslas och tasslas, inte av elakhet utan oftast av ren okunskap.
Öppenhet är ingen enkel sak. Magnus har aldrig skämts för sin sjukdom, men heller inte alltid känt sig bekväm med att berätta. På jobbet har han försökt inkludera andra i sin situation. Men det är långt ifrån självklart för alla att göra det.
– Känner du dig inte bekväm – låt bli. För min del har det lett till mycket positivt. Jag tror att jag har kommit mig själv närmare än många andra gör på ett helt liv!
Tre av fyra i Sverige har egen erfarenhet eller erfarenhet av någon i närheten som lever med psykisk ohälsa. Vanligast är att bli sjukskriven på grund av stress. Den gruppen har lättare att komma tillbaka till arbetslivet. För personer med svårare psykiatriska diagnoser, som bipolär sjukdom, är risken för återfall i sjukskrivning och att hamna utanför arbetsmarknaden större.
BIPOLÄR SJUKDOM
Den drabbade är manisk eller deprimerad i olika perioder, ofta i anslutning till varandra. Vem som helst kan insjukna, men arv och miljö är kända riskfaktorer.
Sjukdomen är livslång, men med rätt behandling, stöd och kunskap kan man leva ett vanligt liv med arbete och familj.
Mest känd är bipolär 1, där depressioner varvas med kraftiga manier som kan leda till psykoser. Bipolär 2 innebär depressioner och hypomani, en lindrigare form av mani.
Tecken på mani kan vara ett forcerat prat, minskat sömnbehov, överdrivet stort självförtroende, aggressivitet och överaktivitet. Man fattar ofta förhastade beslut och hamnar i konflikter när man kommit ur en manisk fas. Vid depression tappar man lust och ork att göra vardagliga saker, får svårt att sova och känner hopplöshet.
Det är viktigt att söka hjälp i tid, sjukdomen kan få stora sociala och fysiska följder. I svåra fall är risken för självmord stor.
Redan i slutet på oktober tappar många av oss fart, när dagarna blir allt mörkare och vi inser hur många månader det är kvar innan ljuset återvänder. Nedstämdheten kommer som ett brev på posten, energin sinar och tröttheten eskalerar, vilket ofta resulterar i mindre ork – både hemma och på jobbet.
Även ämnesomsättningen påverkas, och typiska symtom när höstmörkret inträder är ökat sockersug, viktuppgång och obalanser i hjärnans signalsystem, som i sin tur orsakar nedstämdheten.
Men det finns flera bra knep och metoder att ta till för att må bättre, menar ljus- och sömnforskaren Arne Lowden som har skrivit en bok i ämnet, Överlev vintern.
Han betonar vikten av återhämtning och att man försöker förlägga sin arbetstid därefter.
– Vilket så klart kan vara svårt för dem som arbetar i skift, men då är det viktigt att man sprider på tiderna. Jobbar man väldigt sent är det inte optimalt att stiga upp väldigt tidigt. Mindre än fem timmars sömn är svårt att klara av för hjärnan, säger Arne Lowden och berättar att EU i höstas
införde regeln att personal inom vård och omsorg bör ha elva timmars vila mellan arbetspass för att få tid till återhämtning.
Arne Lowden menar att det även är stor skillnad på ljus och ljus.
– Vår kropp är beroende av dagsljus för att må bra. Och elektriskt ljus, som vi oftast får vintertid, är inte på lång väg lika effektivt som dagsljus.
Han förklarar att anledningen till det är att dagsljuset innehåller alla ljusets våglängder, vilket inte en vanlig arbetslampa gör.
– En arbetslampa ger omkring 500 lux i ljusstyrka, men det ljus som når dina ögon när du tittar rakt fram är betydligt svagare. Om du i stället går fram till ett fönster och tittar ut mitt på dagen vintertid får du minst 1 000 lux till ögonen. Då inser man att dagsljuset alltid har bättre kvalitet och högre styrka än en vanlig kontorslampa.
I boken beskriver Arne Lowden också hur fastighetsbolag efter pandemin lockades av idén att inrätta utomhuskontor i anslutning till sina inomhuskontor.
– Många anställda har ju redan erfarenhet av aktivitetsbaserade kontor och var vana vid att ofta byta plats. Dessutom kan de ha varierande arbetsuppgifter som stundtals tillåter dem att arbeta utomhus.
Han ser klara fördelar med att förlägga en del av sitt arbete utomhus.
– Att sitta naturnära minskar stress, ger avslappning och återhämtning. Genom att gå ut och jobba en stund blir arbetet mer varierat, samtidigt som immunförsvaret stärks och hjärnan stimuleras till ökad tankeverksamhet och kreativitet.
Med stor sannolikhet kommer utomhuskontor att bli mer vanliga framöver. Och det gäller även dem som arbetar hemifrån, tror ljusforskaren.
– Arbetar man hemma och har turen att ha en balkong, altan eller uteplats är det en bra idé att försöka arbeta där en stund varje dag när det är ljust ute.
Han förordar det även vintertid.
– Skaffa bara ett sittunderlag.
Ett annat råd Arne Lowden ger alla distansarbetare är att ta jobbsamtalen utomhus och att ha flera platser i bostaden att växla mellan där man kan jobba.
– Det ger både hjärnan och kroppen stimulans och är bra rent ergonomiskt.
Är det då någon skillnad på när det är som bäst att vistas utomhus?
– Ja, det är det. För oss på nordliga breddgrader är det bra att veta att hudens möjlighet att bilda D-vitamin gynnas av ett ljus som drar mot blått. Eftersom det inträffar på förmiddagen är det ”nyttigare” att vara ute i solen då. På eftermiddagen blir ljuset rödare.
Att ljusbrist påverkar humöret är nog de flesta beredda att skriva under på. Arne Lowden berättar om en svensk studie som jämförde förhållandena i Sverige, England, Argentina och Saudiarabien genom att personer som arbetade inomhus fick skatta sitt humör vid olika årstider.
– Resultaten visade tydligt att i länder nära ekvatorn hade man en jämn humörkurva över hela året. I Sverige och i England var humöret bättre på sommaren och mycket sämre på vintern.
Så om en kollega eller chef inte är på sitt bästa humör en vinterdag be då hen att ta lite frisk luft eller gå fram till ett fönster. Dagsljuset har uppenbarligen större inflytande än vad många av oss tror.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
1. Sitt nära ett fönster när du jobbar. Reservera en fönsterplats till de medarbetare som är extra morgontrötta.
2. Be om en ljushörna med extra stark belysning om du är extra beroende av ljus.
3. Möten och samtal utomhus.
4. Föreslå ett utomhuskontor. Till exempel i ett växthus med infravärme, sittmöjlighet och internet på gården.
5.Kontakta ditt arbetsplatsombud och se till att man utvärderar ljuset på din arbetsplats genom ljusmätningar. Har allmänbelysningen på din arbetsplats fullspektrumljus? Hur har man reducerat bländningen? Hur är kontrasterna till exempel mellan datorskärm och ljuset vid sidan om?
Källa: Arne Lowden