Ekonomen Anita Larsson är en klippa. Men hon har mycket att hålla reda på. Det kommer ständigt nya regler och direktiv som rör landsbygdsutveckling inom EU. Och styrelser, föreningar och Jordbruksverket skickar alla frågor åt hennes håll.

För att varva ner börjar hon spela på nätkasino.

– Då blev det ”tyst” i huvudet. Jag började spela för att rensa tankarna, ungefär som att lägga patiens. Men det är skrämmande hur fort det eskalerade.

Anita Larsson ser ut som en snäll dam. Hon är prydlig, ordentlig och gillar handarbete. Hon har en villa, man och fyra barn som hon älskar över allt annat. Att hon sitter framför datorn hemma är inte konstigt, familjen är van att hon spelar dataspel, och ibland får jobbet komma med hem.

Steget från att vara laglydig till att inte vara det var förvånansvärt litet

Ingen anar att hon börjat låna pengar från sin arbetsgivare för att finansiera sina förluster.

– Steget från att vara laglydig till att inte vara det var förvånansvärt litet. Jag fick svår ångest av att ta pengar från min arbetsgivare – samtidigt såg jag ingen annan utväg. Det är ju inget man hasplar ur sig på en fikarast: ”Jo, förresten, jag är spelmissbrukare och tar pengar av vår verksamhet”.

Enligt Jakob Jonsson, psykolog som har jobbat med spelberoendefrågor sedan 1990-talet, sker förändringar i missbruk ofta glidande. Man lägger ned lite mer tid än vad man tänkt på spelandet, höjer insatsen, och lockas av att spela vidare, oavsett om man vinner eller förlorar.

– Ett annat tecken är att du inte längre kan stå för din vana, att du inte vill berätta för nära och kära var och för hur mycket du faktiskt spelar. Många spelmissbrukare är väldigt bra på att gömma sitt beroende.

I början av 2012 funderar Anita Larsson på hur hon ska avsluta sitt liv. Spelandet ger inte längre någon lust, bara ångest. Hon spelar upp till 20 timmar per dygn, har svårt att sova och äta. Skammen över vad hon gör på jobbet vill inte släppa greppet och rädslan att bli påkommen finns där varje sekund.

Hon har skapat en egen sedelpress. Brister i rutiner och insyn gör att hon kan göra utbetalningar från jobbets konto till sitt eget. Hon vinner ibland, men lägger då genast pengarna på nya spel.

I maj 2012 blir hennes värsta mardröm sann. Revisorn som gjort det tredje bokslutet sedan Anita började stjäla pengar upptäcker att hon för över verksamhetens medel till sitt eget konto. Och det är inga små summor. Sammanlagt har hon spelat bort 5,1 miljoner kronor av arbetsgivarens pengar. Och omsatt ännu mer av sina egna besparingar.

– På ett sätt räddade revisorn mitt liv. Jag hade inte orkat mycket längre, jag var helt utbränd. Först nekade jag, men så fort revisorn hade gått erkände jag allt för min chef. Det fanns ju svart på vitt vad jag hade gjort.

Anita Larsson anmäler sig själv till polisen. Efter en vecka blir hon hämtad till förhör. I ett och ett halvt dygn sitter hon i arrest, med en lampa som är tänd dygnet runt och folk som skriker i cellerna.

– Det värsta var att berätta för familjen. De anade inget och blev förfärade och arga. Jag förlorade allt. Hade det handlat om alkohol eller piller tror jag att folk skulle ha lättare att förstå. Men att jag, en vuxen människa med högskolepoäng, kunde bli besatt av spel har folk svårt att förstå. Varför slutade jag bara inte?

Per Binde, docent vid Göteborgs universitet som forskar om spelberoende, berättar att det finns många fördomar om personer med missbruk. Att de skulle vara socialt utstötta unga killar utan jobb. Men så är det inte. Visst finns det en viss profil som är överrepresenterad jämfört med befolkningen: ung man med andra korsberoenden som alkoholmissbruk. Men tittar man rent procentuellt på personer med spelberoende har till exempel mer än hälften jobb.

Per Binde har även tittat på förskingring av pengar från jobbet för finansiering av missbruk. Av de allvarliga fallen som kommer till behandling har ungefär tio procent stulit pengar från sin arbetsplats.

– Det förekommer i alla branscher där anställda har tillgång till pengar, men det skiljer sig åt i hur stora summor som försvinner, säger han.

I en delstudie har han tittat på tidningsartiklar där man skrivit om personer som har förskingrat pengar från sitt jobb. De som stal de största summorna var personer som jobbade på bank och hade tillgång till mycket pengar. De förskingrade i snitt sex miljoner kronor och höll på i flera år innan de blev upptäckta. Inom restaurangbranschen rörde det sig om betydligt lägre summor och man blev även upptäckt tidigare.

Åtalet mot Anita Larsson väcks våren 2013. Rättegången är i september och i oktober får hon sin dom. Man slår fast att hon är spelmissbrukare, och att brottet är så pass grovt att hon inte ska få kontraktsvård utan fängelse i två år.

På senhösten inställer hon sig i Sundsvall. Med sig har hon sticknålar och garn. Under de 16 månader som hon sitter av sitt straff – de sista sex månaderna på behandlingshem – hinner hon sticka 134 mössor.

– Det var som att bo i studentkorridor, fast mer bråk. Du kan inte lita på någon, det blir tjafs om sittplatser och du har ingenstans att ta vägen för att få vara i fred. De tar ifrån dig allt du äger. Även en del av värdigheten.

Anita har funderat en del kring varför hon hamnade i ett beroende. Hon hade spelat förut utan att bli fast. Ingenting i hennes ordentliga liv avslöjade att hon till slut skulle begå en kriminell handling för att finansiera sitt spelande.

Enligt Per Binde är en teori att det finns tre vägar in i ett spelberoende. Den första börjar i en grundläggande psykiatrisk problematik, då man har en diagnos, exempelvis adhd, som gör det svårare att kontrollera impulser. Den andra vägen är ängsliga personer som använder spel som lugnande medel, ett sätt att slappna av. Den tredje vägen handlar om miljö och betingning, där spelet efter hand som man spelar ofta och mycket ”kidnappar” hjärnans belöningssystem och får den att hamna i banor som är svåra att ta sig ur. De tre vägarna kan dessutom kombineras, vilket ytterligare ökar risken.

Det är förfärligt att jag kunde stjäla så mycket pengar

Anita tror att vägarna kanske korsades för hennes del. Hon har missbruk i familjen, men tänkte alltid att det gällde alkohol och såg inte att samma mönster gällde spelande. Och bara för att du tar ett glas vin betyder det inte att du blir beroende.

– Många har frågat varför det gick så långt. Som om jag gjorde medvetna val och sårade människor med flit. Så var det inte. Jag och kasinospelet hade en kärlekshistoria utan dess like, jag vet inte hur jag annars ska förklara det.

Hon tror att det är viktigt att man pratar om det här problemet på arbetsplatserna.

– Det är förfärligt att jag kunde stjäla så mycket pengar och må så dåligt på ett jobb utan att någon märkte det!

Enligt Folkhälsomyndigheten har ungefär två procent av befolkningen problem med sitt spelande. Drygt 260 000 personer – varav 75 000 barn – lever tillsammans med någon som har spelproblem.

Anita Larsson kommer aldrig att kunna spela igen. Hon vet vad insatserna är. Nu har hon varit spelfri i sex månader, men kampen är inte över.

– Jag har gått på behandling, fått KBT-terapi och går regelbundet på gambler anonymous-möten. I början kunde jag inte se spelreklam. Och jag har fortfarande svårt att kolla kontoutdrag – det gör mig så ledsen.

I dag har Anita Larsson fått en lägenhet av socialen. Hon har fem miljoner i skulder hos Kronofogden och lever på 3 000 kronor i månaden. Verksamheten hon jobbade på tidigare fick läggas ner i samband med stölden och kontakten med hennes man och barn är ansträngd.

– Jag har förlåtit mig själv – det var tvunget, för att orka leva. Jag har tagit mitt straff och nu känner jag tacksamhet för det lilla. Jag jagar inte lyckan, för den är inte bestående. Däremot njuter jag av den när den visar sig.