Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Han står i stormens öga

Det tuffaste är inte när publiken vrålar som högst. Eller när det gäller som mest. Då är VM-domaren Jonas Eriksson i sin egen bubbla. På samma sätt som det är lugnast i stormens öga.
Lina Björk Publicerad
Anders G Warne
Jonas Eriksson och hans assisterande domare Mathias Klasenius och Daniel Wärnmark togs ut som ett av 32 domarteam i VM i Brasilien. Anders G Warne

Stämningen är spänd på Etihad Stadium i Manchester. Klockan närmar sig 54:e matchminuten när Manchester Citys mittfältare Jesús Navas tappar bollen på mittfältet så att Barcelona kan ställa om till anfall. En djupledspassning når Lionel Messi från 35 meter och Citys mittback ser ingen annan utväg än att sätta fram ett ben som fäller argentinaren bakifrån. Messi flyger huvudstupa framför mål och en visselpipa ljuder. Det är den svenske domaren Jonas Eriksson som blåst straff.

Vad jag än gör kommer folk att ha åsikter om mig.



Två sekunders tystnad bryts av ett vrål från 80 000 blåklädda supportrar på läktaren. Säkerhetsvakterna med gula västar tar ett steg närmare publiken. Lugnar, dämpar och trycker tillbaka. Jonas Eriksson har sprungit i nästan en timme och har en puls som tickar i tinningarna. Men han måste fokusera och stegar fram till Martin Demichelis. När han plockar upp det röda kortet ur fickan stegras vrålet till det dubbla.  

Åttondelsfinalen i Champions League är inte svenskens första stora match. Han är van att fatta svåra beslut, bli bedömd och kritiserad. Domaryrket är ett av de största högriskjobben som finns och få andra yrkeskårer blir lika hatade, eller hotade på jobbet. Paradoxalt nog kommer ingen ihåg dig om du gjort en bra match.

– Vad jag än gör så kommer folk att ha åsikter om mig. Samma situation kan betyda straff eller filmning beroende på vilken sida av publiken du frågar. Jag har lärt mig att hantera pressen.

Det är en serie händelser som leder fram till att Luleåsonen bestämmer sig för att satsa på en domarkarriär. Han är en dålig förlorare och vill alltid skylla förluster på någon eller något. När han som 14-åring förbereder sig inför match gör han det med största precision. Han äter och dricker på bestämda tider, han tränar hårt och läser på om motståndarlaget. Men ibland lunkar det ut en halvfet domare på plan, som inte orkar springa utan ställer sig på mittcirkeln och låter pipans signaler gå åt alla håll utan att kunna förklara ett enda domslut. Sådant irriterar tonåringen och en tanke börjar gro:


Hur svårt kan det vara?

– Det visade sig vara ganska svårt. Men jag gick upp i divisionerna med jämna steg. Första matchen dömde jag samma år och sedan gjorde jag i snitt två år i varje division. Varje gång jag tog ett nytt kliv tänkte jag, hur ska det här gå? Men det gick bra eftersom jag alltid dömt på samma sätt. Jag har aldrig ändrat på den jag är.

Det visar sig att Jonas har en fallenhet för att leda. Folk lyssnar på honom, accepterar hans domslut även när han gör fel. Han har spelförståelse och vet hur människor reagerar när de blir besvikna och arga. Han vet hur man får kontakt med spelare som inte vill prata och med spelare som pratar för mycket.

– Jag försökte tänka på allt som jag irriterade mig på hos dåliga domare och göra det bättre. Egentligen handlar allt om kommunikation och att bygga relationer med spelarna. Det är som att vara chef, du måste involvera människor i alla beslut, annars är ingen med på tåget.

I takt med att karriären tar fart byts små fotbolls­planer utan läktare ut mot arenor med plats för tusentals fotbollsfantaster. Jonas Eriksson dömer superettan, allsvenskan, Champions League och Europamästerskapen. Han blir ett namn att räkna med, en kändisdomare. Det är roligt, men innebär också en exponering av sig själv och sina nära och kära. Han slutar svara på okända nummer efter matcher, berättar aldrig sin frus och sina flickors namn i intervjuer och ber familjen att vara extra vaksam vid derbyn. Låsa dörren om det behövs.

– Det är små men viktiga försiktighetsåtgärder. Jag vill inte riskera att någon ringer upp och skriker domarjävel mitt i natten. Samtidigt har jag valt att vara tillgänglig, för jag tycker att det är viktigt att prata om fotboll och attityder kring hur man beter sig på fotbollsarenor.

Frågan blir extra aktuell i mars då en Djurgårds­supporter misshandlas till döds före den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Klockan 14.28 larmas polisen om att en 44-årig fyrabarnspappa blivit skallskadad och att läget är kritiskt. Dödsbudet når supportrarna på arenan under pågående match och de stormar planen. Matchen får brytas. En mardröm för vilken domare som helst.

– Det är en liten klick människor som skapar oreda. Jag brukar säga att svensk fotboll har bättre supportrar och bättre domare än vad fotbollen förtjänar. Sedan finns det de som tycker att fotboll handlar om någonting annat än glädje och gemenskap. Men klubbarna är medvetna om det och gör ett enormt jobb.

Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter.

Stämningen är dock sällan hotfull på plan. När Jonas kliver ut på det gröna gräset och blir presenterad tillsammans med sina domarkollegor händer det någonting. Han känner varken glädje eller sorg, varken smärta eller lust. Han ser bara fotboll. Det händer att han dömer i kortärmat när det är minusgrader. Att han skadar sig och inte upptäcker det förrän matchen är över.

– Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter. Jag förnimmer ansikten i publiken och att de skriker. Men jag kan inte tillåta mig att känna mig hotad eller rädd. Det skulle vara förödande. Och på planen är vi som i en bubbla och där är faktiskt arbetsmiljön bra. Jag vet att spelare kan bli arga på domslut, men inte på mig.

Då är det värre med mindre fotbollsplaner och liten publik. Där han kan se fotbollspappan som skriker åt bortalaget. Eller höra hemmapubliken som hånar honom efter matchen.

– Jag dömde en division 2-match i Gimo för några år sedan. Efter matchen stod en man vid sidan om plan och skrek hur dålig jag var. Jag fick ögonkontakt med honom och det var obehagligare än att döma ett derby mellan AIK och Djurgården.

Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse.

Jonas har egentligen alltid varit ledare. I skolan var han elevrådsordförande. När han jobbade med tv-rättigheter var han chef över 25 personer och i dag styr han över 22 bångstyriga fotbollsspelare. På vissa sätt påminner ledarstilarna om varandra. På andra sätt är de helt olika. Att vara chef på en fotbollsplan innebär att alltid ta beslut springande, att aldrig ge vika och alltid vara fokuserad. Men det innebär också att motivera, stimulera, vara tuff och rak och lyssna på vad spelarna tycker.

– Att vara chef har gjort mig till en bättre domare och att jag är domare har gjort mig till en bättre chef.

En bra match är Jonas Eriksson osynlig. När spelare som Messi och Ronaldo blir hyllade för sina insatser går domarteamet av planen utan någon klapp på axeln. I deras fall innebär beröm att inte få kritik. Han funderar på det ibland, att det är märkligt att utsätta sig för den situationen gång efter gång.

– Att våga gå in och ta beslut över människor, att ta ansvar i ett samhälle där människor gör vad som helst för att inte ta ansvar, de är supermänniskor. Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse. Varenda förälder som ser en ungdom döma en match borde gå dit och säga bra jobbat! i stället för att skrika skällsord från läktaren. De som skäller på ungdomar som dömer borde skämmas för de skulle inte klara en minut på plan.

Den 12 juni började världsmästerskapen i fotbollens hemland Brasilien. En månad av glädje, spänning och fest. 64 matcher spelas på 12 arenor runt om i landet. Bland annat spelar storlagen Italien och England i staden Manaus, djupt inne i Amazonas regnskog. En match som på förhand döpts till ”The rumble in the jungle”, efter en känd boxningsmatch.

Världens bästa fotbollsspelare är där och 32 domarteam är uttagna att döma. Jonas Eriksson och hans två assisterande domare Mathias  Klasenius och Daniel Wärnmark finns ibland dem. 

– Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in. Jag brukar inte ha uttalade mål, men att döma Europamästerskapen och världsmästerskapen har varit något jag strävat efter. Jag dömde EM 2012 och då gick den drömmen i uppfyllelse. Nu är nästa dröm på väg att besannas.

Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in.

Före varje match kommer Jonas och hans domarkollegor alltid några timmar tidigare till arenan. De äter lunch tillsammans, försöker lätta upp stämningen med några skämt; Jonas sover en timme, duschar och borstar sedan tänderna. Gräsplanen är nyklippt och kritad, och stadion är tom och ekande tyst.

Han tycker om de stunderna, men domarkarriären kommer inte att vara för alltid. Förmågan att döma finns naturligtvis kvar men det är slitsamt för kroppen. 45 år är slutstationen för en Fifa-domare.

Hur livet ser ut om fem år vill Jonas inte sia om. Men han avslutar ödmjukt med ett citat av Olof Palme.

– Börjar man tänka på sitt eftermäle fastnar man snart i fega beslut.

5 korta med Jonas

Laget som vinner fotbolls-VM:
Hur mycket jag än skulle vilja tippa det så kan jag inte. Om jag skulle dra till med ett lag och det visar sig att jag får döma dem i turneringen kommer jag att sitta på nästa flyg hem.

Trevligaste fotbollsspelaren:
Italienaren Paolo Maldini. Första gången jag träffade honom på plan hade han en meritlista som var otroligt lång, medan min var väldigt kort. Trots det visade han mig enorm respekt på plan.

Den ultimata matchen:
När det händer saker som gör att jag får visa min kompetens. Jag kanske lämnar en fördel, eller säger åt en spelare innan jag varnar honom, för att spelet ska flyta på. Mardrömssituationer är när jag hamnar som gisslan och där domslutet kan gå åt båda håll beroende på vilken färg på tröjan man frågar.

Matchen sedd från plan:
Jag ser en match ungefär som en dirigent som lyssnar på sin orkester. Även om jag uppskattar musiken kan jag inte låta bli att snöa in på detaljer. Spelar fiolerna i otakt? Är pianot ostämt? Det är svårt att njuta av snygga passningar utan att tappa fokus.

Den bästa domaren:
Den engelske domaren Howard Webb. Det är svårt att nå toppen, men ännu svårare att hålla sig kvar där så jag säger min vän och kollega som dömer inför 80 000 personer varje vecka.

Jonas Eriksson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

Hon ska ta rymden in i framtiden

När Charlotta Sund fick frågan om att leda Svenska Rymdaktiebolaget kunde hon bara inte tacka nej. Trots att hon var nervös som om hon varit 19.
– Jag är orädd och bra på att säga ja.
David Österberg Publicerad 11 juni 2025, kl 06:00
Som ung drömde Charlotta Sund aldrig om toppjobben. Längtan efter utmaningar och nyfikenhet har tagit henne dit ändå. Foto: Karl Norldund.

Artikeln sammanfattad:


Ledarskap i rymdindustrin: Charlotta Sund är vd för SSC och leder satsningen på att skjuta upp satelliter från Esrange – en tekniskt och ekonomiskt krävande uppgift i en växande bransch.

Fyra verksamhetsområden: SSC arbetar med forskning (raketer/ballonger), satellitkommunikation (största intäktskällan), konsulttjänster och framtida satellituppskjutningar.

Empatiskt och resultatinriktat ledarskap: Sund kombinerar tekniskt intresse med krav på lönsamhet och betonar vikten av empati och balans i ledarskapet.

 

Den här sammanfattningen är gjord med hjälp av AI-verktyg och har granskats av Kollegas webbredaktör. Kollegas AI-policy hittar du här.

Någon hög chef tänkte hon inte bli. Gruppchef, kanske. På sin höjd.

Nej, Charlotta Sund ville göra mer än att jobba: skaffa många barn, ha roligt, resa, läsa böcker, åka skidor. Fast samtidigt ta jobbet på allvar, såklart.

– Jag är fostrad i att man ska göra rätt för sig. Både min syster och jag fick lära oss att klara oss själva. Att inte vara beroende av en man för sin försörjning. Och jag har alltid varit väldigt ambitiös och inte sett några begränsningar i livet. Men jag har samtidigt haft en ganska avslappnad inställning till karriären och drivits mer av nyfikenhet än av drömmen om toppjobb.

På 80-talet lämnade hon Sävedalen och Partille för att plugga till civilingenjör i Linköping (där hon för övrigt träffade den man hon fortfarande är gift med). Efter examen fick hon jobb på Ericsson och strax innan hon fyllde 30 fick hon sin första chefstjänst.

– Jag blev tillfrågad och tackade ja. Så har det nästan alltid varit för mig; jag har knappt sökt några jobb. Jag har fått frågan och sagt ”ja, jag prövar”. Jag har varit orädd.

Blev uppringd av en headhunter

Det skulle bli många år på Ericsson. Charlotta Sund jobbade mycket internationellt och chefade på amerikanska, asiatiska, nordiska och europeiska avdelningar. En period jobbade hon mycket med Ryssland och Ukraina med ständiga resor utanför Sverige.

Först efter 26 år – då satt hon i ledningsgruppen för Ericsson – lämnade hon telekombolaget för att bli vd och koncernchef på Tekniska Verken i Linköping. Där stannade hon i fem år innan hon sa upp sig efter ett samtal om rymden.

– Jag blev uppringd av en headhunter. Jag trivdes extremt gott i Linköping och tycker att det är väldigt spännande med energifrågor. Men när headhuntern ringde och började prata om rymden, så gick det inte – ingenjör som man är – att säga nej. Det här teknikområdet verkade så väldigt spännande.

Charlotta Sund pratar välvårdad göteborgska, trots många år på ostkusten. Orden kommer snabbt och hon skrattar mycket och kryddar gärna meningarna med en del engelska – en följd av många år i internationella sammanhang. Självförtroendet är gott efter att ha klarat tuffa utmaningar i ett långt arbetsliv. 

Men när hon skulle kliva på vd-stolen i Swedish Space Corporation, SSC, kom ändå nervositeten. 

– Det är inte så mycket tid till att läsa på när du börjar ett nytt vd-jobb. Du lär dig as you go along, skulle jag vilja säga. Och då går du såklart på vissa minor. Och du blir lika nervös som du blev när du var 19 år. Så du måste steppa upp. Du kan inte bli complacent (nöjd, självbelåten), det funkar inte här. Det kan vara jobbigt, men är också väldigt kul och utmanande.

Ska skjuta upp satelliter från Kiruna

Huvudkontoret i Solna, där Charlotta Sund tillbringar den största delen av sin arbetstid, ser ut som de flesta andra kontor. Men då och då reser hon till rymdbasen Esrange som är en betydligt mer spännande plats och själva hjärtat i bolaget.

SSC:s verksamhet är uppdelad i fyra områden: raketer och ballonger för forskning, markstationer för satellitkommunikation, expertkompetens till rymdmissioner och – inom kort – uppskjutning av satelliter.

– Forskningssidan är kärnan, där vår verksamhet på Esrange började på 60-talet. I samarbete med exempelvis universitet, NASA och ESA (den amerikanska och den europeiska rymdorganisationen) skjuter vi upp sondraketer och ballonger. Med hjälp av dem kan forskare göra olika experiment i en miljö utan gravitation. Forskningen genomsyrar vår kultur: här gör vi något gott, här tar vi mänskligheten vidare.

Satellitkommunikation största intäkten

Största intäkterna kommer från SSC:s verksamhet för satellitkommunikation. Sådana finns på Esrange men också på platser i bland annat Chile, Australien, USA och Kanada. Stationerna plockar ner data och kommunikation från rymden och skickar kommandon till farkoster. Nyligen användes markstationerna när amerikanska Firefly Aerospace landade på månen för att göra experiment. Den typen av uppdrag följer Charlotta Sund i realtid.

– Det är nervkittlande! Allt måste fungera och ett sådant uppdrag innehåller flera kritiska moment. Först uppskjutning, sedan landningen och därefter förbindelsen så att man får data.

Det tredje området är en konsultverksamhet. Medarbetare i flera europeiska länder jobbar tillsammans med de stora institutionerna i olika rymdmissioner.

Sist, men inte minst, jobbar SSC för att kunna skjuta upp satelliter från Esrange.

– Vi är lite svävande på när det kommer att ske. Det är ett avancerat teknikprojekt och just nu vågar jag inte lova något. Det kostar väldigt mycket pengar och vi behöver ha våra finanser under kontroll. Vi är ett ganska litet bolag och därför behöver vi se över hur mycket resurser vi kan ösa in i det här.

”Rymden är en boomande industri”

Pengarna, ja. SSC är ett statligt bolag. Nyligen fick de – liksom andra statliga bolag – krav på sig att vara lönsamma. Det var också en av anledningarna att just Charlotta Sund, erkänt duktig på att jobba med lönsamhet, fick jobbet som vd.

– Utan det kravet hade jag aldrig tackat ja till det här jobbet, för jag är så fostrad i att det ska finnas lönsamhet i ett bolag. Det betyder inte att bolaget har drivits på ett felaktigt sätt innan, men det har haft en annan styrning. Rymden har heller inte varit en så boomande industri som den är i dag. Tidigare var verksamheten enbart forskningsorienterad, men drivs nu även av kommersiella krafter. Det gäller inte bara SSC utan det gäller globalt.

Men pengar att tjäna finns, det är Charlotta Sund övertygad om.

– Och jag brukar säga att vi får mer frihet om vi tjänar pengar. Då kan vi satsa på nya, spännande projekt. Om vi inte tjänar några pengar blir det jättejobbigt. Det försöker jag prata mycket om.

Tycker folk att det är jobbigt?

– Det tror jag inte. Men de kanske inte tycker att det är så intressant. Det är intressantare att prata om nästa rymdmission eller nya tekniska lösningar än att prata om marginaler eller om vi kan leverera ett projekt i tid. Men vi behöver göra både och. Men alla behöver ju inte göra allt, vi är ett team.

Lär sig om rymden på ledig tid

Charlotta Sund beskriver medarbetarna som ”extremt engagerade”. Det är, förstås, enbart en fördel för en vd. Men det gäller samtidigt att medarbetarna lägger sin energi och entusiasm på rätt ställen.

– Ibland känns det som att jag är den tråkiga i rummet. Att jag alltid är den som frågar ”Hur lönsamt är det?”. Det är en ny ledarskapsutmaning för mig, jämfört med tidigare arbetsplatser. Jag trodde nog att jag skulle jobba mer med att lära mig saker om rymden, men har ägnat väldigt mycket tid åt intern effektivitet. På min lediga tid får jag se till att lära mig mer om rymden.

Nej, ledig tid är inte så mycket ledig tid för Charlotta Sund. Så har det nästan alltid varit – och hon har varit beredd att betala priset för det.

– Det är alltid något som går i huvudet på mig. Det inskränker ganska mycket på mitt privatliv. Har man min läggning kan allt alltid bli lite bättre, det finns inga begränsningar. Då gäller det att ibland säga till sig själv att nu räcker det, det här är tillräckligt bra.

Andra gånger gäller det att ha förståelse för att medarbetarna inte alltid presterar på topp.

– Som ledare måste man vara ödmjuk och det är något jag har lärt mig under åren. Jag har större förståelse för andra människor nu än jag hade när jag blev chef första gången. Jag förstår att saker händer i livet som påverkar en. Man kan bli sjuk, man kan ha svårigheter med sina barn, saker händer i ens relationer, föräldrar går bort. Jag var runt 30 år när jag blev chef första gången och då var min livserfarenhet mer begränsad. 

Kan alla lära sig att bli en bra chef?

– Ja. Men man behöver en empatisk grund. Det är viktigt att ha med den empatiska biten, även när det är tufft. På Ericsson sa jag upp folk varje år. Men kan man avsluta med någon och ha en relation efteråt, kanske till och med vara referent, då har man lyckats ta med sig sitt empatiska jag.

SSC har 750 anställda, utspridda över Sverige och världen. När alla jobbar tillsammans med en tydlig vision är det roligast att vara chef, tycker Charlotta Sund.

– När vi kan komplettera varandra. När tekniker med spetskompetens kan arbeta tillsammans med medarbetare som vet hur man driver projekt och har koll på ekonomin. När vi har jobbat länge med ett nytt projekt eller nytt system och gör det tillsammans. Jag gillar inte soloprestationer eller ”hjältar” inom organisationen. Alla behövs och min uppgift är se till att grupperna fungerar bra.

Hur gör du det?

– Ibland handlar det om att lösa konflikter, att se att en konflikt är på väg att uppstå och få ihop medarbetarna igen. Att ibland gå in och detaljstyra och ibland lätta från rummet. Att vara tydlig med vart vi ska. Det handlar mycket om att anpassa ledarskapet utifrån gruppen och medarbetarna. Att ge tydlig återkoppling och ha bra dialog med sina medarbetare. Och att fira segrar. Både på grupp- och individnivå. Men det behöver jag bli bättre på.

Kan du fira egna framgångar?

– Jag är nästan alltid inne i nästa grej. När något har löst sig börjar jag direkt fundera över vad som inte fungerar. Men det är bra att tvinga sig själv att tänka på det som gick bra, trots att man kanske har haft en riktig skitdag. Det tar jag med mig ibland.

Är det en del av din framgång, att du aldrig har varit riktigt nöjd?

– Det låter ju hemskt, som att jag har haft ett tråkigt liv. Jag tycker att jag har haft ett roligt liv. Jag tror snarare att det handlar om att jag har sagt ja. Många som har varit i min situation; tre barn ganska tätt och en man som har jobbat mycket, har varit försiktigare i arbetslivet trots att jag har upplevt dem som mycket smartare och duktigare än vad jag har varit. Men jag har sagt ja och varit orädd.

Charlotta Sund, Vd för det statliga Svenska Rymdaktiebolaget, eller SSC (Swedish Space Corporation).
Charlotta Sund har jobbat med tusentals människor genom åren, men medarbetarna på SSC är de mest engagerade. Foto: Karl Nordlund.

Hade gärna varit trädgårdsmästare

Namn: Charlotta Sund

Gör: Vd för SSC.

Okänd sida: Älskar trädgårdar. "Om jag inte hade blivit civilingenjör hade jag blivit trädgårdsmästare."