Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Han står i stormens öga

Det tuffaste är inte när publiken vrålar som högst. Eller när det gäller som mest. Då är VM-domaren Jonas Eriksson i sin egen bubbla. På samma sätt som det är lugnast i stormens öga.
Lina Björk Publicerad
Anders G Warne
Jonas Eriksson och hans assisterande domare Mathias Klasenius och Daniel Wärnmark togs ut som ett av 32 domarteam i VM i Brasilien. Anders G Warne

Stämningen är spänd på Etihad Stadium i Manchester. Klockan närmar sig 54:e matchminuten när Manchester Citys mittfältare Jesús Navas tappar bollen på mittfältet så att Barcelona kan ställa om till anfall. En djupledspassning når Lionel Messi från 35 meter och Citys mittback ser ingen annan utväg än att sätta fram ett ben som fäller argentinaren bakifrån. Messi flyger huvudstupa framför mål och en visselpipa ljuder. Det är den svenske domaren Jonas Eriksson som blåst straff.

Vad jag än gör kommer folk att ha åsikter om mig.



Två sekunders tystnad bryts av ett vrål från 80 000 blåklädda supportrar på läktaren. Säkerhetsvakterna med gula västar tar ett steg närmare publiken. Lugnar, dämpar och trycker tillbaka. Jonas Eriksson har sprungit i nästan en timme och har en puls som tickar i tinningarna. Men han måste fokusera och stegar fram till Martin Demichelis. När han plockar upp det röda kortet ur fickan stegras vrålet till det dubbla.  

Åttondelsfinalen i Champions League är inte svenskens första stora match. Han är van att fatta svåra beslut, bli bedömd och kritiserad. Domaryrket är ett av de största högriskjobben som finns och få andra yrkeskårer blir lika hatade, eller hotade på jobbet. Paradoxalt nog kommer ingen ihåg dig om du gjort en bra match.

– Vad jag än gör så kommer folk att ha åsikter om mig. Samma situation kan betyda straff eller filmning beroende på vilken sida av publiken du frågar. Jag har lärt mig att hantera pressen.

Det är en serie händelser som leder fram till att Luleåsonen bestämmer sig för att satsa på en domarkarriär. Han är en dålig förlorare och vill alltid skylla förluster på någon eller något. När han som 14-åring förbereder sig inför match gör han det med största precision. Han äter och dricker på bestämda tider, han tränar hårt och läser på om motståndarlaget. Men ibland lunkar det ut en halvfet domare på plan, som inte orkar springa utan ställer sig på mittcirkeln och låter pipans signaler gå åt alla håll utan att kunna förklara ett enda domslut. Sådant irriterar tonåringen och en tanke börjar gro:


Hur svårt kan det vara?

– Det visade sig vara ganska svårt. Men jag gick upp i divisionerna med jämna steg. Första matchen dömde jag samma år och sedan gjorde jag i snitt två år i varje division. Varje gång jag tog ett nytt kliv tänkte jag, hur ska det här gå? Men det gick bra eftersom jag alltid dömt på samma sätt. Jag har aldrig ändrat på den jag är.

Det visar sig att Jonas har en fallenhet för att leda. Folk lyssnar på honom, accepterar hans domslut även när han gör fel. Han har spelförståelse och vet hur människor reagerar när de blir besvikna och arga. Han vet hur man får kontakt med spelare som inte vill prata och med spelare som pratar för mycket.

– Jag försökte tänka på allt som jag irriterade mig på hos dåliga domare och göra det bättre. Egentligen handlar allt om kommunikation och att bygga relationer med spelarna. Det är som att vara chef, du måste involvera människor i alla beslut, annars är ingen med på tåget.

I takt med att karriären tar fart byts små fotbolls­planer utan läktare ut mot arenor med plats för tusentals fotbollsfantaster. Jonas Eriksson dömer superettan, allsvenskan, Champions League och Europamästerskapen. Han blir ett namn att räkna med, en kändisdomare. Det är roligt, men innebär också en exponering av sig själv och sina nära och kära. Han slutar svara på okända nummer efter matcher, berättar aldrig sin frus och sina flickors namn i intervjuer och ber familjen att vara extra vaksam vid derbyn. Låsa dörren om det behövs.

– Det är små men viktiga försiktighetsåtgärder. Jag vill inte riskera att någon ringer upp och skriker domarjävel mitt i natten. Samtidigt har jag valt att vara tillgänglig, för jag tycker att det är viktigt att prata om fotboll och attityder kring hur man beter sig på fotbollsarenor.

Frågan blir extra aktuell i mars då en Djurgårds­supporter misshandlas till döds före den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Klockan 14.28 larmas polisen om att en 44-årig fyrabarnspappa blivit skallskadad och att läget är kritiskt. Dödsbudet når supportrarna på arenan under pågående match och de stormar planen. Matchen får brytas. En mardröm för vilken domare som helst.

– Det är en liten klick människor som skapar oreda. Jag brukar säga att svensk fotboll har bättre supportrar och bättre domare än vad fotbollen förtjänar. Sedan finns det de som tycker att fotboll handlar om någonting annat än glädje och gemenskap. Men klubbarna är medvetna om det och gör ett enormt jobb.

Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter.

Stämningen är dock sällan hotfull på plan. När Jonas kliver ut på det gröna gräset och blir presenterad tillsammans med sina domarkollegor händer det någonting. Han känner varken glädje eller sorg, varken smärta eller lust. Han ser bara fotboll. Det händer att han dömer i kortärmat när det är minusgrader. Att han skadar sig och inte upptäcker det förrän matchen är över.

– Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter. Jag förnimmer ansikten i publiken och att de skriker. Men jag kan inte tillåta mig att känna mig hotad eller rädd. Det skulle vara förödande. Och på planen är vi som i en bubbla och där är faktiskt arbetsmiljön bra. Jag vet att spelare kan bli arga på domslut, men inte på mig.

Då är det värre med mindre fotbollsplaner och liten publik. Där han kan se fotbollspappan som skriker åt bortalaget. Eller höra hemmapubliken som hånar honom efter matchen.

– Jag dömde en division 2-match i Gimo för några år sedan. Efter matchen stod en man vid sidan om plan och skrek hur dålig jag var. Jag fick ögonkontakt med honom och det var obehagligare än att döma ett derby mellan AIK och Djurgården.

Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse.

Jonas har egentligen alltid varit ledare. I skolan var han elevrådsordförande. När han jobbade med tv-rättigheter var han chef över 25 personer och i dag styr han över 22 bångstyriga fotbollsspelare. På vissa sätt påminner ledarstilarna om varandra. På andra sätt är de helt olika. Att vara chef på en fotbollsplan innebär att alltid ta beslut springande, att aldrig ge vika och alltid vara fokuserad. Men det innebär också att motivera, stimulera, vara tuff och rak och lyssna på vad spelarna tycker.

– Att vara chef har gjort mig till en bättre domare och att jag är domare har gjort mig till en bättre chef.

En bra match är Jonas Eriksson osynlig. När spelare som Messi och Ronaldo blir hyllade för sina insatser går domarteamet av planen utan någon klapp på axeln. I deras fall innebär beröm att inte få kritik. Han funderar på det ibland, att det är märkligt att utsätta sig för den situationen gång efter gång.

– Att våga gå in och ta beslut över människor, att ta ansvar i ett samhälle där människor gör vad som helst för att inte ta ansvar, de är supermänniskor. Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse. Varenda förälder som ser en ungdom döma en match borde gå dit och säga bra jobbat! i stället för att skrika skällsord från läktaren. De som skäller på ungdomar som dömer borde skämmas för de skulle inte klara en minut på plan.

Den 12 juni började världsmästerskapen i fotbollens hemland Brasilien. En månad av glädje, spänning och fest. 64 matcher spelas på 12 arenor runt om i landet. Bland annat spelar storlagen Italien och England i staden Manaus, djupt inne i Amazonas regnskog. En match som på förhand döpts till ”The rumble in the jungle”, efter en känd boxningsmatch.

Världens bästa fotbollsspelare är där och 32 domarteam är uttagna att döma. Jonas Eriksson och hans två assisterande domare Mathias  Klasenius och Daniel Wärnmark finns ibland dem. 

– Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in. Jag brukar inte ha uttalade mål, men att döma Europamästerskapen och världsmästerskapen har varit något jag strävat efter. Jag dömde EM 2012 och då gick den drömmen i uppfyllelse. Nu är nästa dröm på väg att besannas.

Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in.

Före varje match kommer Jonas och hans domarkollegor alltid några timmar tidigare till arenan. De äter lunch tillsammans, försöker lätta upp stämningen med några skämt; Jonas sover en timme, duschar och borstar sedan tänderna. Gräsplanen är nyklippt och kritad, och stadion är tom och ekande tyst.

Han tycker om de stunderna, men domarkarriären kommer inte att vara för alltid. Förmågan att döma finns naturligtvis kvar men det är slitsamt för kroppen. 45 år är slutstationen för en Fifa-domare.

Hur livet ser ut om fem år vill Jonas inte sia om. Men han avslutar ödmjukt med ett citat av Olof Palme.

– Börjar man tänka på sitt eftermäle fastnar man snart i fega beslut.

5 korta med Jonas

Laget som vinner fotbolls-VM:
Hur mycket jag än skulle vilja tippa det så kan jag inte. Om jag skulle dra till med ett lag och det visar sig att jag får döma dem i turneringen kommer jag att sitta på nästa flyg hem.

Trevligaste fotbollsspelaren:
Italienaren Paolo Maldini. Första gången jag träffade honom på plan hade han en meritlista som var otroligt lång, medan min var väldigt kort. Trots det visade han mig enorm respekt på plan.

Den ultimata matchen:
När det händer saker som gör att jag får visa min kompetens. Jag kanske lämnar en fördel, eller säger åt en spelare innan jag varnar honom, för att spelet ska flyta på. Mardrömssituationer är när jag hamnar som gisslan och där domslutet kan gå åt båda håll beroende på vilken färg på tröjan man frågar.

Matchen sedd från plan:
Jag ser en match ungefär som en dirigent som lyssnar på sin orkester. Även om jag uppskattar musiken kan jag inte låta bli att snöa in på detaljer. Spelar fiolerna i otakt? Är pianot ostämt? Det är svårt att njuta av snygga passningar utan att tappa fokus.

Den bästa domaren:
Den engelske domaren Howard Webb. Det är svårt att nå toppen, men ännu svårare att hålla sig kvar där så jag säger min vän och kollega som dömer inför 80 000 personer varje vecka.

Jonas Eriksson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

Så visar du empati med handling

Genom empati kan du hjälpa dig själv som chef och dina medarbetare att må bra. Och dessutom bidra till lönsamhet och innovation. Ett så kallat compassionfokuserat ledarskap bygger på medkänsla.
Gertrud Dahlberg Publicerad 8 april 2026, kl 06:01
Medkänslans magiska makt. Modernt ledarskap handlar allt mindre om självförverkligande och mer om att ha medkänsla, menar psykologerna Alexandra Thomas och Gabriela Jones. Illustration: Li Rosén

Vill du kunna leverera på topp och må bra? Lyfta både medarbetare och resultat? Ja, då finns det en kort och kärnfull fråga som du ständigt bör ställa dig: Hur kan jag som ledare bäst vara till hjälp? Den frågan är själva grundbulten i ett så kallat compassionfokuserat ledarskap, vars syfte är att sätta människan i centrum och främja en stöttande arbetskultur. Något som blir alltmer nödvändigt i vår svajiga samtid.

– Vi lever i en omvälvande, otrygg och polariserad tid för såväl människor som organisationer. Dessa påfrestningar triggar inte sällan individualism och konkurrens. För att kunna möta dagens komplexitet och oförutsägbarhet behövs en motvikt, där vi återknyter till varandra och aktiverar vår compassion, säger Alexandra Thomas, som är psykolog, specialist i organisationspsykologi.

Tillsammans med kollegan Gabriela Jones har Alexandra Thomas skrivit boken Compassionfokuserat ledarskap – en guide till den humana arbetsplatsen, som nyligen vunnit priset Årets HR-bok.

Där framhåller författarna att dagens ledare i högre grad än tidigare måste kunna ta till vara medarbetarnas kollektiva intelligens och innovationsförmåga för att skapa förutsättningar till ett meningsfullt och hållbart arbetsliv.

EMPATI I HANDLING

Compassion är en medfödd mänsklig förmåga som kan översättas med medkänsla. Men till skillnad från det svenska ordet innefattar begreppet inte en renodlad känsla. Compassion är ett aktivt val som leder till ett agerande – empati i handling. I dag är compassion ett etablerat och internationellt forskningsbegrepp.

Tidigare har många chefer strävat mot självförverkligande, ensamt presterande och att nå sin fulla potential. Men nu börjar ledarskapet vridas mot samarbete, tillit, trygghet och engagemang, skriver de i boken.

– Att leda med compassion är ett sätt att förverkliga sådana värden. Det innebär att du som ledare kan uppmärksamma och acceptera att dina medarbetare och du själv ibland har det kämpigt eller inte mår bra. Och att du då har en vilja att försöka förstå och att agera hjälpsamt, förklarar Alexandra Thomas.

Hon framhåller att forskning visar att samhörighet och vilja att arbeta tillsammans dessutom främjar lönsamhet. Till skillnad från otrygghet och härskarteknik, som skapar stress och leder till sämre resultat.

Chefer måste agera – inte bara känna empati

Men att leda med compassion ska inte viftas bort som något fluffigt och flummigt. Medkänslan är inte att förväxla med mesighet. Den bygger på aktiva handlingar, medvetna intentioner och kallas också ”empati i handling”. Syftet är bland annat att skapa resultat, välmående och konkurrensfördelar. Inte att vara snäll och omtyckt.

– Ett medkännande ledarskap är ofta ett krävande förhållningssätt. Det kan exempelvis vara att våga ge tuff men respektfull feedback till en medarbetare som inte levererat enligt förväntan.

– En compassionfokuserad ledare är aktivt modig och duckar inte. Men handlingen utgår i grunden från medkänsla och empati. En medarbetare som underlevererat kanske riskerar att få sparken om du inte ingriper i tid. Då är det snällaste du kan göra att vara rak och tydlig, menar Alexandra Thomas.

FEM FINA FÖRDELAR

1 Minskad stress och ökad resiliens, uthållighet.

Compassion stärker förmågan att möta motgångar med större lugn.

2 Ökad känsla av meningsfullhet och produktivitet.

Stärkt förmåga att vara produktiv även i utmanande situationer.

3 Bättre relationer. Compassion främjar sociala och hjälpsamma beteenden, vilket leder till bättre samarbete.

4 Stärkt psykologisk trygghet. Compassion skapar en kultur av trygghet och tillhörighet. Det leder till bättre prestationer och kreativitet.

5 Ökad stabilitet. Compassion i ledarskapet minskar sjukfrånvaro och personalomsättning, vilket stärker organisationens långsiktiga stabilitet. 

I det dagliga arbetet visar sig compassion genom små stöttande gester. Främst genom att försöka förstå och inse att vi alla är mänskliga och ofullkomliga. Det innebär att kunna möta medarbetare genom att lyssna öppet och nyfiket och ställa frågan om hur du bäst kan vara till hjälp. Lika viktigt är att du visar dig själv samma vänliga omsorg, självmedkänsla.

– Den gör också att du känner mer samhörighet med andra som har det svårt. Något som är centralt för ett compassionfokuserat ledarskap.

Självmedkänsla hjälper även dig som ledare att bli mindre självkritisk och bättre på att förstå dina egna tankar och känslor, menar Alexandra Thomas.

En annan bärande idé är förmågan till självreglering. Det innebär att kunna förhålla sig till känslor i stället för att reagera impulsivt utan att reflektera. Men det betyder inte att du ska trycka undan eller kontrollera det du känner så att du exempelvis aldrig visar att du blir arg eller ledsen.

Självreglering - tänk så här

I en vardaglig situation kan självreglering se ut så här, beskriver Alexandra Thomas:

Under ett möte blir du kritiserad för ett misstag du gjort. Blodet kokar och du vill omedelbart försvara dig. Men i stället för att gå till aggressivt motangrepp tar du några djupa andetag. Kanske går du undan ett litet tag för att lugna ner dig. Du frågar dig själv: Varför känner jag mig så triggad? Måste jag verkligen bita ifrån eller finns det något annat sätt?

Kanske kommer du fram till att det bästa är att i lugn ton fortsätta diskussionen och tillstå att du gjort fel. Kanske behöver du berätta hur du resonerat, så att ni alla kan lära er av ditt misstag.

Men är inte det här att vika ned sig och bli trampad på? Nej, menar hon, det mest hjälpsamma är att skapa en tillåtande dialog.

– Om du inte hade självreglerat dig och i stället blivit arg kanske dina medarbetare tystnat, känt sig otrygga och rädda. Känslor som inte bidrar till kreativitet eller resultat.

Släpp prestigen och reflektera 

Självreglering och att ha koll på sina känslor är en av de viktigaste delarna i ett compassionfokuserat ledarskap.

– När ledare och medarbetare vågar visa sig sårbara, visar att de kan ändra sig och erkänner när de gjort fel, händer det något. Det skapar öppenhet och ofta drag under galoscherna i hela organisationen, säger Alexandra Thomas.

Att släppa prestigen och reflektera över sig själv som ledare kräver mod och är en ständig process av eftertanke.

Och det är något som efterfrågas alltmer, inte minst av yngre generationer.

– 2025 års Gallupundersökning visar att de mest uppskattade ledaregenskaperna är hopp, tillit, compassion och stabilitet. Sådana värden lägger grunden för ett på lång sikt hållbart, fungerande arbetsliv. 

VÄSSA DIN KOMPETENS

  • Ta som vana att sätta ett mål för dagen. Fråga dig exempelvis vad du vill uppnå eller vad du vill att medarbetarna ska känna efter ett möte med dig.
  • Stäm under dagen av med dig själv: Gör jag rätt sak just nu? Hur mår jag just nu?
  • När dagen är slut, försök att se hur väl du lyckats hålla dig till din intention och ställ dig frågor som: I vilka situationer höll jag mig till min intention? När nådde jag fram? Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
  • Kom ihåg att ingenting är kört. I ett compassionfokuserat ledarskap befinner sig både du och medarbetarna i ständigt lärande och utveckling.
    Källa: Gabriela Jones och Alexandra Thomas.