Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Han står i stormens öga

Det tuffaste är inte när publiken vrålar som högst. Eller när det gäller som mest. Då är VM-domaren Jonas Eriksson i sin egen bubbla. På samma sätt som det är lugnast i stormens öga.
Lina Björk Publicerad
Anders G Warne
Jonas Eriksson och hans assisterande domare Mathias Klasenius och Daniel Wärnmark togs ut som ett av 32 domarteam i VM i Brasilien. Anders G Warne

Stämningen är spänd på Etihad Stadium i Manchester. Klockan närmar sig 54:e matchminuten när Manchester Citys mittfältare Jesús Navas tappar bollen på mittfältet så att Barcelona kan ställa om till anfall. En djupledspassning når Lionel Messi från 35 meter och Citys mittback ser ingen annan utväg än att sätta fram ett ben som fäller argentinaren bakifrån. Messi flyger huvudstupa framför mål och en visselpipa ljuder. Det är den svenske domaren Jonas Eriksson som blåst straff.

Vad jag än gör kommer folk att ha åsikter om mig.



Två sekunders tystnad bryts av ett vrål från 80 000 blåklädda supportrar på läktaren. Säkerhetsvakterna med gula västar tar ett steg närmare publiken. Lugnar, dämpar och trycker tillbaka. Jonas Eriksson har sprungit i nästan en timme och har en puls som tickar i tinningarna. Men han måste fokusera och stegar fram till Martin Demichelis. När han plockar upp det röda kortet ur fickan stegras vrålet till det dubbla.  

Åttondelsfinalen i Champions League är inte svenskens första stora match. Han är van att fatta svåra beslut, bli bedömd och kritiserad. Domaryrket är ett av de största högriskjobben som finns och få andra yrkeskårer blir lika hatade, eller hotade på jobbet. Paradoxalt nog kommer ingen ihåg dig om du gjort en bra match.

– Vad jag än gör så kommer folk att ha åsikter om mig. Samma situation kan betyda straff eller filmning beroende på vilken sida av publiken du frågar. Jag har lärt mig att hantera pressen.

Det är en serie händelser som leder fram till att Luleåsonen bestämmer sig för att satsa på en domarkarriär. Han är en dålig förlorare och vill alltid skylla förluster på någon eller något. När han som 14-åring förbereder sig inför match gör han det med största precision. Han äter och dricker på bestämda tider, han tränar hårt och läser på om motståndarlaget. Men ibland lunkar det ut en halvfet domare på plan, som inte orkar springa utan ställer sig på mittcirkeln och låter pipans signaler gå åt alla håll utan att kunna förklara ett enda domslut. Sådant irriterar tonåringen och en tanke börjar gro:


Hur svårt kan det vara?

– Det visade sig vara ganska svårt. Men jag gick upp i divisionerna med jämna steg. Första matchen dömde jag samma år och sedan gjorde jag i snitt två år i varje division. Varje gång jag tog ett nytt kliv tänkte jag, hur ska det här gå? Men det gick bra eftersom jag alltid dömt på samma sätt. Jag har aldrig ändrat på den jag är.

Det visar sig att Jonas har en fallenhet för att leda. Folk lyssnar på honom, accepterar hans domslut även när han gör fel. Han har spelförståelse och vet hur människor reagerar när de blir besvikna och arga. Han vet hur man får kontakt med spelare som inte vill prata och med spelare som pratar för mycket.

– Jag försökte tänka på allt som jag irriterade mig på hos dåliga domare och göra det bättre. Egentligen handlar allt om kommunikation och att bygga relationer med spelarna. Det är som att vara chef, du måste involvera människor i alla beslut, annars är ingen med på tåget.

I takt med att karriären tar fart byts små fotbolls­planer utan läktare ut mot arenor med plats för tusentals fotbollsfantaster. Jonas Eriksson dömer superettan, allsvenskan, Champions League och Europamästerskapen. Han blir ett namn att räkna med, en kändisdomare. Det är roligt, men innebär också en exponering av sig själv och sina nära och kära. Han slutar svara på okända nummer efter matcher, berättar aldrig sin frus och sina flickors namn i intervjuer och ber familjen att vara extra vaksam vid derbyn. Låsa dörren om det behövs.

– Det är små men viktiga försiktighetsåtgärder. Jag vill inte riskera att någon ringer upp och skriker domarjävel mitt i natten. Samtidigt har jag valt att vara tillgänglig, för jag tycker att det är viktigt att prata om fotboll och attityder kring hur man beter sig på fotbollsarenor.

Frågan blir extra aktuell i mars då en Djurgårds­supporter misshandlas till döds före den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Klockan 14.28 larmas polisen om att en 44-årig fyrabarnspappa blivit skallskadad och att läget är kritiskt. Dödsbudet når supportrarna på arenan under pågående match och de stormar planen. Matchen får brytas. En mardröm för vilken domare som helst.

– Det är en liten klick människor som skapar oreda. Jag brukar säga att svensk fotboll har bättre supportrar och bättre domare än vad fotbollen förtjänar. Sedan finns det de som tycker att fotboll handlar om någonting annat än glädje och gemenskap. Men klubbarna är medvetna om det och gör ett enormt jobb.

Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter.

Stämningen är dock sällan hotfull på plan. När Jonas kliver ut på det gröna gräset och blir presenterad tillsammans med sina domarkollegor händer det någonting. Han känner varken glädje eller sorg, varken smärta eller lust. Han ser bara fotboll. Det händer att han dömer i kortärmat när det är minusgrader. Att han skadar sig och inte upptäcker det förrän matchen är över.

– Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter. Jag förnimmer ansikten i publiken och att de skriker. Men jag kan inte tillåta mig att känna mig hotad eller rädd. Det skulle vara förödande. Och på planen är vi som i en bubbla och där är faktiskt arbetsmiljön bra. Jag vet att spelare kan bli arga på domslut, men inte på mig.

Då är det värre med mindre fotbollsplaner och liten publik. Där han kan se fotbollspappan som skriker åt bortalaget. Eller höra hemmapubliken som hånar honom efter matchen.

– Jag dömde en division 2-match i Gimo för några år sedan. Efter matchen stod en man vid sidan om plan och skrek hur dålig jag var. Jag fick ögonkontakt med honom och det var obehagligare än att döma ett derby mellan AIK och Djurgården.

Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse.

Jonas har egentligen alltid varit ledare. I skolan var han elevrådsordförande. När han jobbade med tv-rättigheter var han chef över 25 personer och i dag styr han över 22 bångstyriga fotbollsspelare. På vissa sätt påminner ledarstilarna om varandra. På andra sätt är de helt olika. Att vara chef på en fotbollsplan innebär att alltid ta beslut springande, att aldrig ge vika och alltid vara fokuserad. Men det innebär också att motivera, stimulera, vara tuff och rak och lyssna på vad spelarna tycker.

– Att vara chef har gjort mig till en bättre domare och att jag är domare har gjort mig till en bättre chef.

En bra match är Jonas Eriksson osynlig. När spelare som Messi och Ronaldo blir hyllade för sina insatser går domarteamet av planen utan någon klapp på axeln. I deras fall innebär beröm att inte få kritik. Han funderar på det ibland, att det är märkligt att utsätta sig för den situationen gång efter gång.

– Att våga gå in och ta beslut över människor, att ta ansvar i ett samhälle där människor gör vad som helst för att inte ta ansvar, de är supermänniskor. Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse. Varenda förälder som ser en ungdom döma en match borde gå dit och säga bra jobbat! i stället för att skrika skällsord från läktaren. De som skäller på ungdomar som dömer borde skämmas för de skulle inte klara en minut på plan.

Den 12 juni började världsmästerskapen i fotbollens hemland Brasilien. En månad av glädje, spänning och fest. 64 matcher spelas på 12 arenor runt om i landet. Bland annat spelar storlagen Italien och England i staden Manaus, djupt inne i Amazonas regnskog. En match som på förhand döpts till ”The rumble in the jungle”, efter en känd boxningsmatch.

Världens bästa fotbollsspelare är där och 32 domarteam är uttagna att döma. Jonas Eriksson och hans två assisterande domare Mathias  Klasenius och Daniel Wärnmark finns ibland dem. 

– Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in. Jag brukar inte ha uttalade mål, men att döma Europamästerskapen och världsmästerskapen har varit något jag strävat efter. Jag dömde EM 2012 och då gick den drömmen i uppfyllelse. Nu är nästa dröm på väg att besannas.

Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in.

Före varje match kommer Jonas och hans domarkollegor alltid några timmar tidigare till arenan. De äter lunch tillsammans, försöker lätta upp stämningen med några skämt; Jonas sover en timme, duschar och borstar sedan tänderna. Gräsplanen är nyklippt och kritad, och stadion är tom och ekande tyst.

Han tycker om de stunderna, men domarkarriären kommer inte att vara för alltid. Förmågan att döma finns naturligtvis kvar men det är slitsamt för kroppen. 45 år är slutstationen för en Fifa-domare.

Hur livet ser ut om fem år vill Jonas inte sia om. Men han avslutar ödmjukt med ett citat av Olof Palme.

– Börjar man tänka på sitt eftermäle fastnar man snart i fega beslut.

5 korta med Jonas

Laget som vinner fotbolls-VM:
Hur mycket jag än skulle vilja tippa det så kan jag inte. Om jag skulle dra till med ett lag och det visar sig att jag får döma dem i turneringen kommer jag att sitta på nästa flyg hem.

Trevligaste fotbollsspelaren:
Italienaren Paolo Maldini. Första gången jag träffade honom på plan hade han en meritlista som var otroligt lång, medan min var väldigt kort. Trots det visade han mig enorm respekt på plan.

Den ultimata matchen:
När det händer saker som gör att jag får visa min kompetens. Jag kanske lämnar en fördel, eller säger åt en spelare innan jag varnar honom, för att spelet ska flyta på. Mardrömssituationer är när jag hamnar som gisslan och där domslutet kan gå åt båda håll beroende på vilken färg på tröjan man frågar.

Matchen sedd från plan:
Jag ser en match ungefär som en dirigent som lyssnar på sin orkester. Även om jag uppskattar musiken kan jag inte låta bli att snöa in på detaljer. Spelar fiolerna i otakt? Är pianot ostämt? Det är svårt att njuta av snygga passningar utan att tappa fokus.

Den bästa domaren:
Den engelske domaren Howard Webb. Det är svårt att nå toppen, men ännu svårare att hålla sig kvar där så jag säger min vän och kollega som dömer inför 80 000 personer varje vecka.

Jonas Eriksson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

Petra Brylander: Hot, medalj och makt bakom ridån

Petra Brylander har upplevt drama både på jobbet och i privatlivet. Tagit emot medalj av kungen och hot från allmänheten. Möt skådespelaren som blev den första kvinnliga teaterchefen i både Malmö och Uppsala.
Publicerad 9 december 2025, kl 06:01
Symbolisk bild av teatermiljö: teaterchef Petra Brylander  i mönstrad klänning och randig kavaj står vid en spiraltrappa bredvid en grön ridå med skylten 'Föreställning pågår – ej passage', vilket illustrerar arbetet bakom kulisserna
Det händer fortfarande att Petra Brylander ställer sig på scen i en pjäs, men i huvudsak verkar hon utan att synas. Foto: Nicke Messo.

Artikeln i korthet:

• Banbrytande ledare: Petra Brylander blev den första kvinnliga teaterchefen i både Malmö och Uppsala, efter en karriär som skådespelare och ett gediget ledarskapsprogram.

• Drivkraft och värderingar: Hon växte upp i Tornedalen, präglad av jantelag och klassperspektiv, vilket format hennes engagemang för jämlikhet och berättelser om den lilla människan.

• Utmaningar och framgångar: Brylander har hanterat konflikter, hot och mediestormar kring konstnärlig frihet, men också belönats med medalj av kungen för sina insatser som teaterchef.

Den här sammanfattningen är gjord med hjälp av AI-verktyg och har granskats av Kollegas webbredaktör. Kollegas AI-policy hittar du här.

Scenen är ett chefsrum med högt i tak i Hippodromen, en historisk byggnad från 1899 i centrala Malmö som varit både cirkus, teater och frikyrka. Sedan 2008 hyser den Malmö stadsteater.

I huvudrollen: Petra Brylander, skådespelare och teaterchef.

Hon sätter sig till rätta vid sitt stora mötesbord. Föreställningen kan börja.

– Jag är från Norrbotten och växte upp i Gällivare och Luleå. Mina föräldrar var från Tornedalen och pratade tornedalsfinska, så jag tillhör en av Sveriges nationella minoriteter. Jag var ett väldigt kreativt barn och hade mycket energi. Spelade i orkester, dansade, idrottade och läste mycket böcker.

När hon var tolv ställde hon sig på en teaterscen för första gången. Det var i en amatörteateruppsättning om gruvstrejken i Malmberget 1936.

– I teatern förenades allt det jag hade inom mig. Rörelse, musik, litteratur och lusten att gestalta. Jag blev totalt förälskad.

Två år tidigare hade hennes pappa gått bort.

– Det gjorde att jag blev vuxen tidigt. Mamma blev ensam med oss tre barn och jag var äldst. Jag fick hjälpa henne mycket, min minsta bror var bara ett halvår. När jag senare började på Teaterhögskolan sa en lärare: ”du är bara 21 år, men du har en gammal persons själ”.

Mamma sa: teater är inte för oss här uppifrån

Petra Brylanders mamma var skeptisk till skådespeleriet. Mamman var barnmorska och sjuksköterska.

– Mamma sa att ”teater är inte för oss här uppifrån, det är för dem som bor i södra Sverige”. Hon var rädd att jag skulle misslyckas och bli ledsen. Jag växte upp med en ganska stark jantelag, att inte tro att jag är något, att inte sticka ut. Men det peppade mig bara. Jag kände att det är klart att jag ska få vara med. Jag kan ju bidra med något, jag har ett annat perspektiv.

Hon slukade litteratur och dramatik och hennes samhällsengagemang växte sig allt starkare.

– Jag drivs av ett klassperspektiv – att alla är lika mycket värda och alla ska ha en möjlighet. Att det finns historier som inte är berättade om hur den lilla människan har det.

Petra Brylander utbildade sig till skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö 1992–1995. Därefter jobbade hon på Norrbottensteatern, Helsingborgs stadsteater och Malmö stadsteater.

32 år gammal blev hon uppmanad av den dåvarande chefen att söka chefsjobbet på Norrbottensteatern.

– Jag hade ingen chefsutbildning, men var från länet och hade ett stort engagemang. Tack och lov fick jag inte jobbet, jag var inte alls redo.

Petra Brylander, Vd och koncernchef Malmö stadsteater, sitter vid en bärbar dator med en mobiltelefon i handen.
Petra Brylander jämför teatern med ett fotbollslag på elitnivå.
– Vi måste ha de bästa förutsättningarna för att kunna prestera på topp. Teater är ett kollektivt arbete. Visst kan man ha solospelare, men hela laget måste fungera, säger hon.
Foto: Nicke Messo.

Men erfarenheten gav mersmak. När Teaterförbundet och Svensk Scenkonst tillsammans anordnade ett ledarskapsprogram för kvinnor var Petra Brylander en av de tolv som antogs.

– Vi fick en gedigen utbildning och fick lära oss allt om att vara vd och hur offentlig förvaltning fungerar.

År 2007 blev hon chef för Malmö stadsteater tillsammans med Jesper Larsson, operaproducent vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. De delade på chefsskapet.

– Vi kompletterade varandra och blev en stark ledarduo. Vi hade lika lön på kronan, delade kontor och i vårt avtal stod det att man inte kunde sparka den ena och behålla den andra.

Petra Brylander blev historisk, som den första kvinnliga chef teatern haft sedan starten 1944.

År 2016 blev hon uppringd av en rekryterare som undrade om hon var intresserad av chefsjobbet på Uppsala stadsteater.

– Jag var tveksam först eftersom jag trivdes bra i Malmö. Men han tyckte att jag skulle ”pröva mina vingar och testa något där jag inte är trygg och förankrad”.

Den repliken fick avsedd effekt. Petra Brylander sade ja och blev Uppsala stadsteaters första kvinnliga chef sedan starten 1951.

– Uppsala var annorlunda på flera sätt. En mindre stad än Malmö, men med en större teater med mer personal. Det var utvecklande år och vi startade bland annat sommarteater i ett cirkustält i Gottsunda.

Jag försöker lyssna mer än prata och är inte rädd för att be om ursäkt

År 2024 fick hon frågan om hon var intresserad av att återvända till Malmö stadsteater. Hon lämnade Uppsala ett år innan hennes förordnande gick ut. Uppsala skulle dock komma att höra av sig igen – men på ett chockartat sätt. Mer om det senare.

Men vad pågår egentligen bakom kulisserna på en teater? Hur är det att leda egocentriska skådespelare?

– Det har säkert funnits stora skådespelaregon som fått styra och ställa. Men så är det inte längre. Unga moderna människor förstår ingenting av det där.

Hon jämför teatern med ett fotbollslag på elitnivå.

– Vi måste ha de bästa förutsättningarna för att kunna prestera på topp. Teater är ett kollektivt arbete. Visst kan man ha solospelare, men hela laget måste fungera.

Apropå ömma tår och konflikter:

– Jag tror att det handlar mer om frustration än konflikter och att den beror på att ambitionerna är höga och att vi går mot premiär. Vi ska leverera på ett utsatt klockslag. Då måste man förstå att behovet av rätt förberedelser är avgörande för att kunna prestera. ”Jag behöver det här, annars kan jag inte repetera den här scenen.” Ett sådant behov handlar inte om ego, utan om viljan att göra ett bra jobb.

Petra Brylanders mål är att vara en sådan chef som hon själv skulle vilja ha.

– Min dörr är alltid öppen och mina medarbetare kan berätta om något inte funkar. Jag försöker lyssna mer än prata och är inte rädd för att be om ursäkt. Jag är den som lämnar skeppet sist och finns här i både sol och regn.

Just de egenskaperna kan behövas när det har blåst upp till storm. I Uppsala fick hon och teatern ta emot hot och bajspåsar efter att det blivit känt att en av skådespelarna som spelade i Stig Dagermans Tysk höst var kommunist och hade hållit ett tal på en svensk-rysk förening.

– Folk blandade samman det privata med det professionella. Han som individ får ha vilka åsikter han vill. Det hade ju ingenting med produktionen han medverkade i att göra. Vi spelade Stig Dagermans text.

Ett annat exempel är när en Sverigedemokrat i Malmö ville stoppa pjäsen Jag är Ahed för att han hävdade att den kunde spä på antisemitismen i staden. Petra Brylander menade att den inte är antisemitisk utan ger ett barns perspektiv på en konflikt.

– Det gjorde mig såklart upprörd att han ville stoppa pjäsen. Konstnärlig frihet och armlängds avstånd betyder något, det är inte bara ord. Vi får inte bli rädda för att spela vad vi vill på våra scener.

Petra Brylander, sitter på en stol på en liten teaterscen.
Petra Brylander har nytta av skådespelandet i rollen som ledare.
– Jag har en bra röst och kan prata inför folksamlingar. Jag kan lägga upp en fungerande dramaturgi för personal- och styrelsemöten, säger hon.
Foto: Nicke Messo.

En tredje tuff period inträffade när det i början av 2025, många månader efter att Petra Brylander hade slutat vid Uppsala stadsteater, upptäcktes ett underskott i bokföringen som sades vara 37 miljoner.

– Det var fruktansvärt att bli uthängd utan förvarning. Det var nio månader sedan jag lämnade och jag hade ingen möjlighet att försvara mig. Men nu har revisorerna konstaterat att det som hände, det hände efter att jag hade slutat.

En desto trevligare överraskning väntade när hon en dag förra året öppnade ett brev från Kungliga Hovstaterna. Hon skulle tilldelas en medalj av kungen. För förtjänstfulla insatser som teaterchef.

Hon har nytta av skådespelandet i rollen som ledare.

– Jag har en bra röst och kan prata inför folksamlingar. Jag kan lägga upp en fungerande dramaturgi för personal- och styrelsemöten.

Trots det var chefsrollen svår i början.

– Jag var inte van vid att framträda som mig själv. Jag har alltid haft en roll och blev nervös när jag bara skulle vara Petra. Jag har fått öva på att våga vara den jag är.

Så reser hon sig upp. Nästa möte för dagen väntar.

The show must go on.

Petra Brylander har ett teaterhus att sköta.

Text: Nicklas Nordström

PETRA BRYLANDER

GÖR: Vd och koncernchef Malmö stadsteater.

ÅLDER: 54.

FAMILJ: Man och två barn, en son på 26 och en dotter på 22.

BOR: Bostadsrätt i Malmö.

LÄSER: Ja. Mycket pjäser.

MERITER: Första kvinnliga teaterchefen för Malmö stadsteater. Första kvinnliga chefen för Uppsala stadsteater. Har fått medalj av både kungen och Uppsala kommun.