Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Mats Alvesson kritisk till värdegrunder

De vackra orden är i bästa fall meningslösa. I sämsta fall skadliga. I en ny bok hävdar forskaren Mats Alvesson att värdegrunder nästan aldrig är ett bra sätt att jobba med företagskultur.
David Österberg Publicerad
Mats Alvesson framför en betongvägg med vildvin.
Forskaren Mats Alvesson dömer ut de så kallade värdegrundande orden som många företag svänger sig med. Foto: Johan Bävman

Många organisationer anger att de har en värdegrund – ofta uttryckt i ett antal värdeord. Byggföretaget Peab har till exempel ”jordnära, utvecklande, personliga och pålitliga”. Gruvbolaget LKAB håller sig med ”engagerad, nytänkande, ansvar”, medan fackförbundet Unionen har valt ”utvecklande, professionell och omtänksam”. Syftet kan vara att vägleda personalen i arbetet eller att få medarbetarna att känna stolthet.

Men frågan är om värdegrunder har någon positiv påverkan på en organisation? Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, tror inte det. Tillsammans med kollegorna Martin Blom och Andreas Jansson har han skrivit boken "Värdet av värdegrunder", som går hårt åt fenomenet.

De skriver bland annat att de ”vill minska risken för att organisationer ägnar sig åt storskaliga och pretentiösa projekt som gör ledning, stabsfolk och konsulter nöjda men som, på gott och ont, inte gör någon större skillnad för verksamheten i vardagen.”

Kan man konkretisera värdegrundsorden så att de betyder något i den dagliga verksamheten?
– Alla konversationsämnen kan ha en positiv effekt. Men varför ska man utgå från just värdegrundsord? Ofta är de så vaga att de inte betyder något. Dessutom kan de vara motsägelsefulla. De flesta håller till exempel med om att det är bra med högt i tak och att vi inte ska kränka någon. Men om man aldrig ska kränka någon måste man ha ganska lågt i tak, vara väldigt försiktig och ha nolltolerans mot väldigt mycket.

Men finns det inte en poäng med värdegrunder om man verkligen jobbar med dem kontinuerligt?
– Har man en väldigt distinkt verksamhet så kan det kanske fungera. Men de flesta verksamheter är inte så distinkta och homogena eller så lättsammanfattade som värdegrundsorden antyder. I de flesta fall blir de lallande positiva, vaga och allmänna. Det är inget bra sätt att jobba med organisationskultur.

Kan man se på värdegrundsarbete som något ganska oförargligt?
– Möten kan ju leda till något bra, liksom en fika, lunch eller öl efter jobbet kan leda till något bra. Men att jobba med värdegrund är inte det bästa sättet att ta tag i saker som inte funkar. I sämsta fall används värdegrundsord som en batong att slå medarbetarna i huvudet med. Om man inte går runt i linje med slagorden kan det användas emot en: ”Du beter dig respektlöst, det strider mot värdegrunden!” ”Du ska ha en positiv människosyn!”

Du och forskarkollegorna vänder er mot att många värdegrundsarbetare säger att resan är målet. Kan den inte vara det?
– En del tycker mycket om att hålla på med processer och möten och prat. För dem är arbetslivet en enda lång mötesresa. Frågan är om de gör särskilt mycket nytta. Man vill ju att något konkret kommer ur arbetet, i form av nya insikter, förändrade beteenden, bättre prestationer eller vad det nu är för något. Men ofta blir det väldigt luddigt och vagt och då är det svårt att utvärdera.

Och utvärderingar görs inte?
– Nej, ofta känns det kul och upplyftande för dem som håller på med projektet. När det är avslutat kan de vifta med papper och säga att ”nu har vi jobbat med vår värdegrund.” Vad som kom ut av det är man ganska ointresserad av.

Innebär det att företagsledningarna inte själva tror på arbetet?
– Om man frågar någon inom skål och vägg efter två starköl skulle de nog svaja på målet. Men det kan användas för att ha ryggen fri om något händer: ”Vi har jobbat med vår värdegrund.” Värdegrunden blir som en slags försäkring. När något går snett kan man peka på tre saker: vi har gjort allt formellt rätt, vi jobbar med vår värdegrund och vi ser över våra rutiner. Inget av dem hjälper nödvändigtvis, men blir en försäkringslösning.

Ni delar in motiven till att jobba med värdegrunder i rationella, semi-rationella och irrationella. Vilket motiv är vanligast?
– Troligtvis de irrationella. Man gör det för att andra gör det. Det ser bra ut. Vi vet inte vad vi ska göra åt ett problem, så då gör vi det här. Se på alla kommuner och deras värdegrunder. Det är ju omöjligt att para ihop ett visst värdeord med en viss kommun. Snarare framstår orden som slumpmässiga. Hela logiken i värdegrunder är bristfällig. Att koka ner en komplex verksamhet i tre, fyra slagord är förstås omöjligt.

Hur ska man som medarbetare göra om man verkligen inte vill lägga en heldag på att diskutera den nya värdegrunden?
– Fråga om poängen, antyda sitt ointresse och mobilisera några kollegor. Man kan också komma med ett motförslag: ”Kan vi diskutera våra grundläggande problem i stället?” Har man tid över till att prata ska man passa på att ta upp det som är viktigt i stället för att ägna sig åt en feelgood-övning. Får man inget gehör får man gå dit och försöka styra agendan och prata med sina kollegor i förväg: vad tycker vi är viktigt att prata om på den här arbetsplatsen?

Ni presenterar alternativ till värdegrundsarbete, som exempelvis ”eftersträva realism” och ”tala klarspråk”. Tror du att ni kommer att få gehör för era alternativ?
– Jag är luttrad efter många år i den här branschen. Jag har hållit massor av föreläsningar, skrivit massor av debattartiklar och flera böcker. Folk håller nästan alltid med mig, men det är svårt att bryta sig loss från mönstret. Men det här med värdegrunder är så uppenbart problematiskt att det är möjligt att den här boken ger goda krafter råg i ryggen så att något händer. Då kan man börja lyfta fram det som inte fungerar och i stället ta tag i det. Vad är det vi inte pratar om? Vilka är våra svaga sidor? På en bra arbetsplats tar man tag i problem, även om man som chef inte vinner popularitetsomröstningen på kort sikt.

– Om man måste ha värdegrundsövningar är det ett underbetyg till en arbetsplats. Det antyder brist på kreativitet och självständighet samt oförmåga att påverka direkt i praktiken.

Mats Alvesson har fritid på jobbet

Ålder: 65

Gör: Professor i organisationsteori vid Lunds universitet. Författare till flera böcker, däribland "Tomhetens triumf", "Dumhetsparadoxen: den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar" och "Extra allt!: När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka".

Familj: Fru och två vuxna barn.

Fritidsintressen: Fritid? Vad är det? Skämt åsido, har mycket fri tid i själva jobbet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Carpaccio bredvid veganen – när matkulturer möts på jobbet

Vad får man säga om kollegans mat? Finns det förbjudna samtalsämnen och hur reagerar man på ovana maträtter? Kollega slog sig ner vid lunchbordet på Ericsson i Kista.
Elisabeth Brising Publicerad 11 november 2026, kl 06:00
En kvinna med en matbricka, en skylt om disk och en man med en mjukglass.
Kollega snackar lunchkultur i matsalen hos Ericsson i Kista. På bilden syns Na "Hanna" Han och Mark Flannagan. Foto Elisabeth Brising

På Ericssons kontor i Kista ryms ett hav av sittplatser i matsalen, en lunchrestaurang, ett café och ett mikrorum för alla som har matlåda. Lunchen på Ericsson präglas av den internationella företagsmiljön med anställda från många olika länder.

Många här jobbar digitalt med kollegor och chefer i hela världen. Kollega satte sig ner över några lunchtallrikar. 

1. Finns det några oskrivna regler, som att inte mikra fisk?

Anastasia Kristiansson
Anastasia Kristiansson. Foto: Privat

– Inte här där så många nationaliteter jobbar, säger Anastasia Kristiansson, contract adherence manager. 
Hon önskar att de hade ett extra neutralt mikrorum, utan starka dofter,  eftersom de stör henne. 
– Men jag löser det genom att köpa lunch eller äta hemma. Jag tycker det blir en crazy blandning i mikrorummet. Men jag respekterar andra, säger hon. 

Hon är av fem anställda unionare som satt sig till bords med Kollega för att snacka lunchetikett på jobbet i Sverige. Flera av dem har bakgrund i andra länder.  

Mark Flanagan
Mark Flanagan.

– Jag uppskattar verkligen den svenska lunchkulturen. I andra länder har man inte lika ofta rast och det är mer utbrett att äta lunch vid datorn, säger Mark Flanagan, strategic distribution manager, som mumsar på en buffé från restaurangen. 

Det visar sig dock efter en stund att det faktiskt finns en oskriven regel här på Ericsson – att inte äta vid datorn i kontorslandskap. 
– Möjligen en sallad, säger Na Han, Commercial manager, på företaget. 

2. Vad är det äckligaste en kollega ätit? 

Per Östberg
Per Östberg. Foto: Elisabeth Brising

– Tillagad kål, som kokt blomkål, kåldolmar, brynt eller stekt kål. Jag mår nästan illa när någon bredvid äter det. Men jag har hög tolerans och överseende med det mesta, säger Per Östberg, verksamhetsutvecklare på Ericsson och klubbordförande för Unionen på företaget.   

Kollegan Yvonne mittemot minns ett extra stinkande lunchtillfälle: 

Yvonne Henriksson
Yvonne Henriksson. Foto: Elisabeth Brising

– Inlagd strömming är nog det värsta jag varit med om, den fick surströmming att lukta gott i jämförelse. Det var unga killar som tog med hemifrån och jag misstänker att strömmingen hade stått framme lite för länge, säger Yvonne Henriksson, kanslist för Unionenklubben, som har över 3000 medlemmar bland de anställda. 

3. Får man kommentera kollegors lunchmat?  

– På ett tidigare jobb skulle alla berätta om sin matlåda varje dag. Jag tyckte det var jobbigt att visa upp för andra vad man äter. Men man kan ju säga att något ser spännande ut och att man vill ha receptet, säger Anastasia Kristiansson.

– Jag får kommentera andras mat och de min, jag är hämningslös, haha. Men det blir ibland lite som en tävling om vem som har bäst mat, säger Per Östberg. 

– Det beror på. Ibland ser andras lunchrätter spännande ut, men när jag frågar vad det är och kollegan berättar att det är typ friterade gräshoppor känner jag att det börjar krypa i kroppen, säger Yvonne Henriksson, som tycker det är svårt att veta vad hon ska säga då. 

4. Finns det någon mat som är tabu här? 

Mark Flanagan:  

– Inget är tabu i dag, men när jag äter kött bredvid en kollega som är vegan så känner jag mig alltid lite generad, haha. 

Na Han
Na "Hanna" Han.

Na "Hanna" Han har en liknande erfarenhet: 

–  En gång åt jag carpaccio (rå oxfilé) till lunch och då frågade en indisk kollega vad jag åt. När jag förklarade att det var rått kokött (ett heligt djur i hinduisk kultur reds. anm.) såg jag att han blev chockad, men vi fortsatte prata om annat. Vi har en bra arbetsrelation, säger hon.

Alla runt bordet tycker att svenska arbetsplatser blivit mer toleranta när det gäller människors olika kostvanor senaste tio åren. Glutenfritt, proteindieter, vegetariskt eller religiösa kostval är inget ovanligt. 

5. Får man prata om vad som helst vid lunchen?  

– Nej. Undvik politik, religion och jobbfrågor. Prata om familj, semester och resmål i stället, säger Anastasia Kristiansson bestämt. 

– Det beror helt på vilken relation man har. Om vi jobbat ihop 25 år behöver jag inte ens prata för att veta vad den andra tycker. Då kan man även diskutera känsliga saker, säger Yvonne Henriksson. 

6. Vad lagar ni helst för mat själva?

– Aldrig exakt samma recept två gånger och mycket på känsla. En favorit är att koka en hel fisk, som röding, med soja och chili, säger Na Han. 

– Jag är mer för bakning än matlagning. Jag har bjudit mina kollegor på cheesecake med handplockade blåbär och björnbär. Nu ska jag ta mjukglass till efterrätt. Vill du ha? undrar Mark Flanagan.