Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Ruter Dams grundare tar avstånd från kvinnokamp

Hon har arbetat för att få fler kvinnor på ledande poster i svenskt näringsliv i över 30 år. Men Ruter Dams grundare Gunilla Arhén tar avstånd från ordet kvinnokamp: ”Jag vill inte associeras med arga vänsterkvinnor”.
Kamilla Kvarntorp Publicerad
Karl Nordlund
Genom sin pappa, som bland annat sätt i Volvo PV:s ledningsgrupp, fick Gunilla Arhén en bild vad ett chefsjobb innebar. Karl Nordlund

Jävlar, jävlar, jävlar! Framför badrumsspegeln i föräldrahemmet i Uppsala laddade Gunilla Arhén inför skolstarten. Hon var 13 år och skulle börja i sjuan i en ny skola med nya klasskamrater och lärare - för vilken gång i ordningen hade hon glömt.

– Jag tyckte att det var jobbigt varje gång vi flyttade. Men när jag skulle börja i en ny skola tittade jag mig i spegeln och svor. Det var ett sätt att peppa mig själv, att våga gå dit fast det var jobbigt.

Gunilla Arhén föddes i Göteborg, men familjen flyttade till flera olika platser i landet under hennes uppväxt. Först när hon var 15 år slog de sig ner permanent i Stockholm.

Barndomens många flyttlass var jobbiga men har gjort henne orädd för förändringar i yrkeslivet.

– Jag tränades tidigt i att våga göra sådant som känns otäckt. Som att komma ny till en klass där man inte känner någon. Det gör att när det har hänt något har jag tänkt: hur löser jag det här, hur kommer jag igen?

Hon sa till exempel upp sig från ett jobb som informationschef på ett internationellt IT-konsultbolag när hon inte stod ut med sin chef - utan att ha något nytt jobb.

Fler infallsvinklar leder till bättre beslut och resultat

– Han kontrollerade allt jag gjorde. Och han skällde ut säljarna i stället för att peppa dem. Han var en genuint usel chef. Jag insåg att jag inte kunde ha det så och började söka jobb.

Det beslutet ledde till att hon senare startade Sveriges första chefsutvecklingsprogram för kvinnliga ledare, ett arbete som har uppmärksammats av den amerikanska tv-kanalen CNN och som lett till att hon tilldelats en medalj av kungen.

– Medaljen och CNN har jag svårt att ta in, inse att jag har varit med om. Det gjorde mig väldigt glad.

Gunilla Arhén växte upp i en, som hon själv säger, traditionell småborgerlig familj. Hennes pappa gjorde karriär inom bilbranschen och satt bland annat i Volvo personvagnars ledningsgrupp, hennes mamma var hemmafru. Det var genom sin pappa som hon fick en första inblick i vad ett chefsjobb innebär, när han under middagarna berättade om konflikter, maktspel och skvaller.

– Han lärde mig att du måste kunna hantera sådant för att klara av jobbet.


Gunilla Arhén är ingen anhängare av kvotering för att öka andelen kvinnor i styrelserna.

Efter studier på Handelshögskolan i Stockholm jobbade hon på försäkringsbolag, på bank och i IT-branschen. Först i efterhand insåg hon att hon hade haft andra förutsättningar än sina manliga kollegor. På banken hade till exempel män avancerat snabbare, trots att de inte var mer kvalificerade än hon.

– De som åt lunch med chefen gick det bättre för. Som kvinna var det inte så lätt att fråga chefen, som var man, om vi skulle äta lunch. Det skulle kunna uppfattas som att jag stötte på honom och kollegorna skulle börja prata illa om en. Det var ett högt pris att betala.

När hon sagt upp sig från chefsjobbet på IT-konsultbolaget 1985 visade det sig vara svårare än väntat att hitta ett nytt jobb. Några år tidigare hade hon nämligen kritiserat löntagarfonderna, bland annat på Expressens debattsida. Efter det var hon stämplad som en bråkstake i näringslivet.

– Ingen ville ha något med mig att göra. Även om de i sak tyckte som jag ville de inte anställa någon som vågade ifrågasätta.

När hon inte fick något lämpligt jobb bildade hon och två bekanta egen PR-byrå. Det var under tiden som egenföretagare som hon fick en förfrågan om hon ville vara med i styrelsen i ett kvinnligt nätverk för företagare.

– Jag tyckte att det lät spännande. Då fanns knappt några kvinnor på chefsposter i storföretagen. Vi i nätverket tyckte att det var kul att vara chefer och ville ge fler kvinnor möjligheten att utvecklas och ha ett roligt jobb.

Tillsammans med en annan deltagare i nätverket, Anna-Lena Sjölin, lade Gunilla Arhén 1987 upp riktlinjer för det som i dag är chefsutvecklings- och mentorprogrammet Ruter Dam.

Hon är noga med att poängtera att verksamheten inte startades för att kvinnor behövde hjälp.

– Vi har aldrig sagt att det är synd om kvinnliga chefer. Vem vill ha en chef som det är synd om? En ledare ska vara duktig på att vara chef och på att göra affärer.

Upplägget har varit detsamma från början: Kvinnor som har kommit en bit i karriären – och kan komma på tal för en hög chefsbefattning – deltar i seminarier om bland annat ledarskap, affärer, makt, relationer samt manligt och kvinnligt ledarskap.

Kvinnor som blir chefer anställer fler kvinnliga chefer

Deltagaren får en chef från sitt eget företag som intern mentor och en koncernchef från ett annat storföretag som extern mentor. Varje årskurs bildar också ett nätverk, dit det går att vända sig när som helst för att få stöd och råd inför svåra beslut.

Målet med verksamheten var då som nu fler kvinnliga koncernchefer i svenskt näringsliv.

– Förutom att det är en självklarhet att kvinnor också ska kunna få riktigt intressanta jobb, leder fler infallsvinklar till bättre beslut och att företagen gör bättre resultat.

Drygt 1 300 kvinnor har gått programmet sedan starten för 33 år sedan. Och kvinnorna har blivit fler i både styrelser och ledningsgrupper de senaste åren. Andra AP-fondens kvinnoindex för 2019 visar att andelen kvinnliga styrelseledamöter var knappt 34 procent, jämfört med 6 procent 2002. Andelen kvinnor i företagsledningarna var 24 procent, jämfört med 11 procent 17 år tidigare.

Gunilla Arhén är övertygad om att Ruter Dam har bidragit till utvecklingen.

Mentorerna var i början uteslutande män, eftersom de skulle ha erfarenhet av ledarskap på högsta nivå och det saknades kvinnliga koncernchefer. De såg vilka hinder deras kvinnliga adepter mötte.

– Adepterna kunde ha en tråkig manlig chef som inte såg deras potential och hindrade dem från att göra karriär. Det bidrog till att mentorerna tittade på eventuella problem i sina egna koncerner, till exempel rekryteringen.

Trots att Gunilla Arhén har arbetat hårt för att fler kvinnor ska nå toppositioner i över 30 år ryggar hon för ordet kvinnokamp.

– Jag gillar inte ordet kamp. Jag är antagligen präglad av mina minnen från de väldigt aggressiva kvinnokämparna på 1970-talet. Jag vill inte associeras med arga vänsterkvinnor.

Samtidigt konstaterar hon att vi i dag har mycket glädje av dåtidens kvinnokämpar, till exempel när det gäller utbyggd barnomsorg.


Företag som inte anställer lika många män och kvinnor på höga poster får problem att rekrytera de bästa. ”Jag vet duktiga kvinnor som har tackat nej till chefsjobb, därför att företaget inte har kvinnor i högsta ledningen.”

Många tycker att andelen kvinnor i näringslivstoppen ökar för långsamt. Gunilla Arhén håller inte riktigt med.

– Jag tänker inte så. Jag tycker att vi har kommit långt sedan 1987. Då förväntade sig ingen att en kvinna skulle vara chef på hög nivå. Kvinnliga chefer blev ständigt ifrågasatta av kollegor och överordnade.

För Gunilla Arhén är inte målet att chefsbefattningarna i näringslivet delas helt lika mellan kvinnor och män.

– Det viktiga är att alla som vill får chansen. Då hamnar vi kanske på 40 procent kvinnor och 60 procent män på ledande chefsposter. Inom tio, tjugo år borde vi vara där.

En förklaring till att svenskt näringsliv inte är mer jämställt när det gäller chefskap tror hon är att vissa utländska företag med verksamhet i Sverige fortfarande är tveksamma till att anställa kvinnliga chefer.

De flesta svenska företag tar däremot sitt ansvar och anställer män och kvinnor på höga poster i samma grad, anser hon.

– Men det finns säkert några surdegar kvar som försvårar för kvinnor att avancera.

Att kvinnor själva väljer bort höga chefsbefattningar är ytterligare en anledning till att det inte är jämställt på toppen, enligt Gunilla Arhén.

– Jag har träffat kvinnor som har tackat nej till det högsta chefsjobbet, därför att det innebär mycket resor och långa arbetsdagar. De säger att de kan komma igen när barnen är äldre. Jag vet också flera kvinnor som vill ha ett intressant jobb, men inte det yttersta ansvaret för resultatet.

Hennes bild är att kvinnor är mer tveksamma än män till att ta de högsta chefsbefattningarna med resultatansvar.

– Kvinnor är, enligt forskning, generellt mindre riskbenägna. Det kan tolkas som att de är mer rädda för att misslyckas. Jag säger inte att det är så, men det kan tolkas så.

För att fler kvinnor ska nå höga chefsposter anser hon att de måste ifrågasätta sina egna och omgivningens förväntningar.

– Som chef måste du våga välja bort att baka bullar, ha ett perfekt hem och både hämta och lämna på dagis. Det gäller att hitta ett system där du och din partner delar på ansvaret för hemmet och barnen.

Förväntas fortfarande mer av kvinnor än av män när det gäller ansvar för barn och hem?
– I dag tar män ofta sina delar. Men många kvinnor vill fortfarande vara perfekta och klara av allt. Kvinnor vill ofta vara omtyckta och försöker därför vara alla till lags. Jag tror att män i allmänhet har lättare att sätta gränser.

För att kunna kombinera chefskap med familj är det därför, enligt henne, nödvändigt att ta hjälp och köpa tjänster.

– Det är orimligt att hinna med att vara hög chef och samtidigt leva upp till egna och samhällets förväntningar på att vara en perfekt förälder och partner.

Kvotering nämns ofta som ett sätt att öka andelen kvinnor i styrelserna. Men Gunilla Arhén är ingen anhängare av positiv särbehandling. En viktig anledning är att hon tror att många duktiga kvinnor skulle sugas upp i styrelserna i stället för att vara med i ledningsgruppen.

– Det är inte i styrelsen du åstadkommer något, det är i verksamheten. Därför vill jag se fler kvinnor i högsta ledningen. Det finns flera exempel på hur kvinnor som blir chefer anställer fler kvinnliga chefer. De har lättare att se kvinnlig kompetens.

Mycket forskning visar att det är under småbarnsåren som männen springer ifrån kvinnorna – både löne- och karriärmässigt. Men Gunilla Arhén är även skeptisk till att lagstifta om att dela lika på föräldraledigheten.

– Jag tycker att det är en utmärkt idé att dela lika och önskar att föräldrar själva bestämmer att göra så. Men jag gillar inte när det blir tvång.

Får två år sedan lämnade Gunilla Arhén vd-posten i Ruter Dam, men är kvar som styrelseledamot. Hon anser att stiftelsen efter drygt tre decennier ännu fyller en viktig funktion.

– Samhället är fortfarande inte riktigt vant vid kvinnliga chefer. I vårt nätverk får kvinnorna vänner för livet som har en förståelse för affärsverksamhet. Och jag tror att kvinnor ofta vågar öppnar sig mer för andra kvinnor, på samma sätt som män lättare öppnar sig för män.

 

9 SNABBA: ”Jag tycker om att bestämma”


Det är nödvändigt att ta hjälp och köpa tjänster för hinna vara chef på hög nivå, anser Gunilla Arhén.

Varför slutade du som vd för Ruter dam 2017?
– Efter 30 år var det viktigt att det kom in nytt friskt blod i verksamheten. Marika Lundsten, ny VD, är mycket uppskattad och står för ny energi och nya tankar. Jag är fortfarande styrelseledamot och tillgänglig om det finns frågor.

Varför blev du chef?
– Det var tajming och förmågan att greppa tillfället. Och jag tycker om att bestämma, har många idéer och visioner. Men om jag märker att jag har haft en dålig idé är jag ödmjuk och ändrar uppfattning.

Hur skulle du beskriva din ledarstil?
– Jag är tydlig, ibland så tydlig att jag är klumpig. Det jobbar jag med. Jag är också resultatinriktad, uthållig, gläder mig när det går bra för människor och jag ställer upp om någon hamnar i svårigheter.

Hur har din ledarstil förändrats med åren?
– Jag har blivit tydligare, rakare och vågar fatta snabbare beslut – hellre fatta ett beslut som blir fel än att inte göra något alls. Blir det fel får man ändra sig och prova något annat.

Vad är du mest stolt över när det gäller Ruter Dam?
– Att så många av de drygt 1 300 deltagarna har gjort fantastiska karriärer.

Vad har varit svårast med att driva programmet?
– När det går bra vill många gärna vara med och ta åt sig av äran. Ruter Dams existens har under åren hotats några gånger. Det finns de som har velat stoppa och ta över verksamheten, men det vill jag inte prata mer om.

Vilken är din inställning till facket?
– Facket är viktigt. Vi har hittat en bra modell i Sverige, där fack och arbetsgivare arbetar mot gemensamma mål. Det är bra att facket är representerat i styrelsen och får en inblick i verksamheten. Det är också viktigt att enskilda kan ta stöd av facket i förhållande till arbetsgivaren vid behov.

Vilket är ditt bästa råd till den som vill bli chef?
– Det finns inga genvägar. Du måste vara beredd på hårt arbete, men se till att arbetet känns roligt. Känner du ingen glädje gör du inget bra jobb.

Vilket är ditt bästa råd till den som vill ta sig vidare i karriären?
– Leverera resultat och berätta för rätt person inom företaget att du vill utvecklas. Det går inte gissa sig till att du är intresserad av en chefspost. Välj rätt partner, en person som tycker att det är roligt när det går bra för dig. Och ta hjälp, köp hushållstjänster.

 

Röster om Gunilla Arhén

Klas Wåhlberg, Teknikföretagens vd och mentor i Ruter Dam 2014, 2017 och 2018.

Hur är hon som chef?
– Gunilla är närvarande och får den hon talar med att känna sig vara i händelsernas centrum. Hon har en utomordentlig förmåga att knyta kontakter och vidmakthålla dem med människor i olika roller från olika bakgrunder. Jag känner inte till några mindre bra ledaregenskaper, jag har själv i alla fall ingen erfarenhet av det.

 

Britt-Marie Bystedt, Gunillas egen mentor med ett förflutet som bland annat vd för Sveriges Riksradio och Ruter Dams styrelseordförande.

Vad har hon betytt för jämställdheten inom svenskt näringsliv?
– Gunilla har i realiteten bidragit till att göra kvinnor jämställda. Hon sade att kvinnor kunde göra samma jobb som män och utbildade dem i affärsmässighet. Det har varit hennes ledstjärna.

Hur det är att samarbeta med henne?
– Gunilla är envis. När hon har bestämt sig för att köra en linje finns det inte mycket som kan få henne att avvika. Det kan gälla enkla saker. När jag var styrelseordförande och vi kom i delo om hur en protokollsparagraf skulle skrivas var det i regel hon som vann.

Gunilla Arhén

FÖDD: 1950.

UTBILDNING: Civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och diplomerad från Institutet för högre reklam- och kommunikationsutbildning (IHR).

FAMILJ: Sambo, mamma, syskon och syskonbarn.

BOR: Stockholm och Schweiz.

KÖR: En röd Volvo V50. Jag tycker att den är vacker.

INTRESSEN: Hundpromenader, det blir många dagligen. Golf, träning, att gå på bio, opera och annan kultur. Resor med sambon. Var duktig i teckning i skolan och planerar att börja måla igen.
 

GUNILLA ARHÉNS KARRIÄRLINJE

1970 – Börjar studera vid Handelshögskolan i Stockholm.

1980-1983 – Arbetar inom banksektorn. Kritiserar och debatterar mot löntagarfonder. Lär sig att analysera hot och möjligheter.

1985 – Behandlas illa av sin chef och startar eget.

1987 – Grundar Ruter Dam och blir organisationens vd i 30 år.

1990 – Kerstin Stenberg utnämns till vice vd i dåvarande PK-banken. Ruter Dams hedersutmärkelse ges till bankens koncernchef Christer Zetterberg, som vågat utse en kvinna till en hög chefspost, och till Kerstin Stenberg. Sedan 1991 delas Årets Ruter Dam ut till den kvinna som under året har befordrats till den mest inflytelserika chefspositionen i svenskt näringsliv.

2002 – Får medalj av kungen för sitt arbete med Ruter Dam. 

2005 – Intervjuas i CNN om sitt arbete med Ruter Dam.

2017 – Ruter Dam har funnits i 30 år och en bok om verksamheten publiceras. Avgår som vd för verksamheten. Startar systerorganisationen Spader Ess, ett ettårigt program för kvinnor i åldern 27-35 år som är i början av sin chefskarriär.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

Petra Brylander: Hot, medalj och makt bakom ridån

Petra Brylander har upplevt drama både på jobbet och i privatlivet. Tagit emot medalj av kungen och hot från allmänheten. Möt skådespelaren som blev den första kvinnliga teaterchefen i både Malmö och Uppsala.
Publicerad 9 december 2025, kl 06:01
Symbolisk bild av teatermiljö: teaterchef Petra Brylander  i mönstrad klänning och randig kavaj står vid en spiraltrappa bredvid en grön ridå med skylten 'Föreställning pågår – ej passage', vilket illustrerar arbetet bakom kulisserna
Det händer fortfarande att Petra Brylander ställer sig på scen i en pjäs, men i huvudsak verkar hon utan att synas. Foto: Nicke Messo.

Artikeln i korthet:

• Banbrytande ledare: Petra Brylander blev den första kvinnliga teaterchefen i både Malmö och Uppsala, efter en karriär som skådespelare och ett gediget ledarskapsprogram.

• Drivkraft och värderingar: Hon växte upp i Tornedalen, präglad av jantelag och klassperspektiv, vilket format hennes engagemang för jämlikhet och berättelser om den lilla människan.

• Utmaningar och framgångar: Brylander har hanterat konflikter, hot och mediestormar kring konstnärlig frihet, men också belönats med medalj av kungen för sina insatser som teaterchef.

Den här sammanfattningen är gjord med hjälp av AI-verktyg och har granskats av Kollegas webbredaktör. Kollegas AI-policy hittar du här.

Scenen är ett chefsrum med högt i tak i Hippodromen, en historisk byggnad från 1899 i centrala Malmö som varit både cirkus, teater och frikyrka. Sedan 2008 hyser den Malmö stadsteater.

I huvudrollen: Petra Brylander, skådespelare och teaterchef.

Hon sätter sig till rätta vid sitt stora mötesbord. Föreställningen kan börja.

– Jag är från Norrbotten och växte upp i Gällivare och Luleå. Mina föräldrar var från Tornedalen och pratade tornedalsfinska, så jag tillhör en av Sveriges nationella minoriteter. Jag var ett väldigt kreativt barn och hade mycket energi. Spelade i orkester, dansade, idrottade och läste mycket böcker.

När hon var tolv ställde hon sig på en teaterscen för första gången. Det var i en amatörteateruppsättning om gruvstrejken i Malmberget 1936.

– I teatern förenades allt det jag hade inom mig. Rörelse, musik, litteratur och lusten att gestalta. Jag blev totalt förälskad.

Två år tidigare hade hennes pappa gått bort.

– Det gjorde att jag blev vuxen tidigt. Mamma blev ensam med oss tre barn och jag var äldst. Jag fick hjälpa henne mycket, min minsta bror var bara ett halvår. När jag senare började på Teaterhögskolan sa en lärare: ”du är bara 21 år, men du har en gammal persons själ”.

Mamma sa: teater är inte för oss här uppifrån

Petra Brylanders mamma var skeptisk till skådespeleriet. Mamman var barnmorska och sjuksköterska.

– Mamma sa att ”teater är inte för oss här uppifrån, det är för dem som bor i södra Sverige”. Hon var rädd att jag skulle misslyckas och bli ledsen. Jag växte upp med en ganska stark jantelag, att inte tro att jag är något, att inte sticka ut. Men det peppade mig bara. Jag kände att det är klart att jag ska få vara med. Jag kan ju bidra med något, jag har ett annat perspektiv.

Hon slukade litteratur och dramatik och hennes samhällsengagemang växte sig allt starkare.

– Jag drivs av ett klassperspektiv – att alla är lika mycket värda och alla ska ha en möjlighet. Att det finns historier som inte är berättade om hur den lilla människan har det.

Petra Brylander utbildade sig till skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö 1992–1995. Därefter jobbade hon på Norrbottensteatern, Helsingborgs stadsteater och Malmö stadsteater.

32 år gammal blev hon uppmanad av den dåvarande chefen att söka chefsjobbet på Norrbottensteatern.

– Jag hade ingen chefsutbildning, men var från länet och hade ett stort engagemang. Tack och lov fick jag inte jobbet, jag var inte alls redo.

Petra Brylander, Vd och koncernchef Malmö stadsteater, sitter vid en bärbar dator med en mobiltelefon i handen.
Petra Brylander jämför teatern med ett fotbollslag på elitnivå.
– Vi måste ha de bästa förutsättningarna för att kunna prestera på topp. Teater är ett kollektivt arbete. Visst kan man ha solospelare, men hela laget måste fungera, säger hon.
Foto: Nicke Messo.

Men erfarenheten gav mersmak. När Teaterförbundet och Svensk Scenkonst tillsammans anordnade ett ledarskapsprogram för kvinnor var Petra Brylander en av de tolv som antogs.

– Vi fick en gedigen utbildning och fick lära oss allt om att vara vd och hur offentlig förvaltning fungerar.

År 2007 blev hon chef för Malmö stadsteater tillsammans med Jesper Larsson, operaproducent vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. De delade på chefsskapet.

– Vi kompletterade varandra och blev en stark ledarduo. Vi hade lika lön på kronan, delade kontor och i vårt avtal stod det att man inte kunde sparka den ena och behålla den andra.

Petra Brylander blev historisk, som den första kvinnliga chef teatern haft sedan starten 1944.

År 2016 blev hon uppringd av en rekryterare som undrade om hon var intresserad av chefsjobbet på Uppsala stadsteater.

– Jag var tveksam först eftersom jag trivdes bra i Malmö. Men han tyckte att jag skulle ”pröva mina vingar och testa något där jag inte är trygg och förankrad”.

Den repliken fick avsedd effekt. Petra Brylander sade ja och blev Uppsala stadsteaters första kvinnliga chef sedan starten 1951.

– Uppsala var annorlunda på flera sätt. En mindre stad än Malmö, men med en större teater med mer personal. Det var utvecklande år och vi startade bland annat sommarteater i ett cirkustält i Gottsunda.

Jag försöker lyssna mer än prata och är inte rädd för att be om ursäkt

År 2024 fick hon frågan om hon var intresserad av att återvända till Malmö stadsteater. Hon lämnade Uppsala ett år innan hennes förordnande gick ut. Uppsala skulle dock komma att höra av sig igen – men på ett chockartat sätt. Mer om det senare.

Men vad pågår egentligen bakom kulisserna på en teater? Hur är det att leda egocentriska skådespelare?

– Det har säkert funnits stora skådespelaregon som fått styra och ställa. Men så är det inte längre. Unga moderna människor förstår ingenting av det där.

Hon jämför teatern med ett fotbollslag på elitnivå.

– Vi måste ha de bästa förutsättningarna för att kunna prestera på topp. Teater är ett kollektivt arbete. Visst kan man ha solospelare, men hela laget måste fungera.

Apropå ömma tår och konflikter:

– Jag tror att det handlar mer om frustration än konflikter och att den beror på att ambitionerna är höga och att vi går mot premiär. Vi ska leverera på ett utsatt klockslag. Då måste man förstå att behovet av rätt förberedelser är avgörande för att kunna prestera. ”Jag behöver det här, annars kan jag inte repetera den här scenen.” Ett sådant behov handlar inte om ego, utan om viljan att göra ett bra jobb.

Petra Brylanders mål är att vara en sådan chef som hon själv skulle vilja ha.

– Min dörr är alltid öppen och mina medarbetare kan berätta om något inte funkar. Jag försöker lyssna mer än prata och är inte rädd för att be om ursäkt. Jag är den som lämnar skeppet sist och finns här i både sol och regn.

Just de egenskaperna kan behövas när det har blåst upp till storm. I Uppsala fick hon och teatern ta emot hot och bajspåsar efter att det blivit känt att en av skådespelarna som spelade i Stig Dagermans Tysk höst var kommunist och hade hållit ett tal på en svensk-rysk förening.

– Folk blandade samman det privata med det professionella. Han som individ får ha vilka åsikter han vill. Det hade ju ingenting med produktionen han medverkade i att göra. Vi spelade Stig Dagermans text.

Ett annat exempel är när en Sverigedemokrat i Malmö ville stoppa pjäsen Jag är Ahed för att han hävdade att den kunde spä på antisemitismen i staden. Petra Brylander menade att den inte är antisemitisk utan ger ett barns perspektiv på en konflikt.

– Det gjorde mig såklart upprörd att han ville stoppa pjäsen. Konstnärlig frihet och armlängds avstånd betyder något, det är inte bara ord. Vi får inte bli rädda för att spela vad vi vill på våra scener.

Petra Brylander, sitter på en stol på en liten teaterscen.
Petra Brylander har nytta av skådespelandet i rollen som ledare.
– Jag har en bra röst och kan prata inför folksamlingar. Jag kan lägga upp en fungerande dramaturgi för personal- och styrelsemöten, säger hon.
Foto: Nicke Messo.

En tredje tuff period inträffade när det i början av 2025, många månader efter att Petra Brylander hade slutat vid Uppsala stadsteater, upptäcktes ett underskott i bokföringen som sades vara 37 miljoner.

– Det var fruktansvärt att bli uthängd utan förvarning. Det var nio månader sedan jag lämnade och jag hade ingen möjlighet att försvara mig. Men nu har revisorerna konstaterat att det som hände, det hände efter att jag hade slutat.

En desto trevligare överraskning väntade när hon en dag förra året öppnade ett brev från Kungliga Hovstaterna. Hon skulle tilldelas en medalj av kungen. För förtjänstfulla insatser som teaterchef.

Hon har nytta av skådespelandet i rollen som ledare.

– Jag har en bra röst och kan prata inför folksamlingar. Jag kan lägga upp en fungerande dramaturgi för personal- och styrelsemöten.

Trots det var chefsrollen svår i början.

– Jag var inte van vid att framträda som mig själv. Jag har alltid haft en roll och blev nervös när jag bara skulle vara Petra. Jag har fått öva på att våga vara den jag är.

Så reser hon sig upp. Nästa möte för dagen väntar.

The show must go on.

Petra Brylander har ett teaterhus att sköta.

Text: Nicklas Nordström

PETRA BRYLANDER

GÖR: Vd och koncernchef Malmö stadsteater.

ÅLDER: 54.

FAMILJ: Man och två barn, en son på 26 och en dotter på 22.

BOR: Bostadsrätt i Malmö.

LÄSER: Ja. Mycket pjäser.

MERITER: Första kvinnliga teaterchefen för Malmö stadsteater. Första kvinnliga chefen för Uppsala stadsteater. Har fått medalj av både kungen och Uppsala kommun.

Ledarskap

Mellanchefen – arbetsplatsens kameleont

Mellanchefen ska vara lojal mot ledningen och samtidigt stå på god fot med medarbetarna. Att ständigt växla mellan olika roller gör positionen till jobbets kameleont, vilket skapar både stress och en känsla av otillräcklighet.
Lina Björk Publicerad 3 december 2025, kl 06:02
kameleont
Likt en kameleont kan mellanchefen behöva navigera i olika sätt att bete sig beroende på vem den pratar med. Foto: Colourbox

Kameleonter kan, nästan som en superkraft, ändra färg beroende på vilken omgivning den befinner sig. Och visst har de en likhet med mellanchefer, menar Daniel Tyskbo, som forskat kring deras roll på arbetsplatsen. 

Daniel Tyskbo
Foto: Malin Tengblad

– Mellanchefer är intressanta eftersom de ofta befinner sig i ett slags ingenmansland i organisationen. De är varken ”på golvet” eller i högsta ledningen, utan ska balansera lojaliteter åt båda håll – uppåt och nedåt. De förväntas vara tydliga chefer och samtidigt lyhörda medmänniskor. Det skapar en situation där de får ta ansvar men inte alltid har mandat att påverka, vilket bidrar till en särskilt komplex arbetsmiljö, säger han.

Mellanchefen är klämd likt en hamburgare mellan två bröd. Det kan i värsta fall leda till att man behöver agera i strid mot sina värderingar. Vid en nedskärning kan arbetsgivaren exempelvis har valt ett spår som drabbar verksamheten hårt, samtidigt som du som chef har kämpat för ett annat alternativ. I det fallet kan det vara tufft att gå tillbaka till gruppen med det beskedet, samtidigt som du ska vara språkrör för beslutet.

Mycket att säga till om och stort ansvar

Mellanchefen Kalle Löfqvist har Ikea som arbetsgivare och har skrivit en roman med den dramatiska titeln ”Mellanchefens hämnd”. Boken handlar om mellanchefen Veronica som efter många år på samma arbetsplats känner att hon hamnat i kläm – i ett vakuum mellan sina medarbetare och ledningen.

Detta är dock inget Kalle upplever på sin arbetsplats. Däremot känner han igen sig i att ibland vara verktyget som utför något arbetsgivaren har bestämt. Och att veta mer än han kan berätta. 

Mellanchef är en spännande titel då du har mycket att säga till om samtidigt som du har mycket ansvar. Det är en stor uppgift att vara lagom detaljerad vid förändringar. Du vill inte hålla de anställda ovetandes om vad som är på gång, men samtidigt inte skapa oro i onödan. Där handlar det mycket om hur man kommunicerar om beslut och sedan föregå med gott exempel, säger han. 

Kalle Löfqvist
Mellanchefen Kalle Löfqvist på Ikea tycker att det är en utmaning att vara lagom detaljerad vid förändringar. Foto: Sebastian Borg

Kompis och befälhavare

I sin forskning har Daniel Tyskbo identifierat två stora utmaningar för mellanchefer. Den första är ”ledare–följare-pendlingen” där de både ska leda sina medarbetare och följa sina egna chefer. Den andra är växlingen mellan att vara ”kompisen” som skapar relationer och ”befälhavaren” som fattar beslut. 

Att hela tiden byta mellan rollerna riskerar att skapa osäkerhet kring identiteten som chef. Precis som kameleonten anpassar sig efter sin omgivning, tvingas mellanchefer ständigt ändra språk, stil, ledarskap – beroende på vem de talar med. Det är en kompetens, men det kan också bli en belastning om man inte får stöd i att hantera det.

Den här typen av beteende kan leda till en känsla av otillräcklighet. Många mellanchefer uttrycker att de aldrig riktigt känner att de räcker till – inte för ledningen, inte för medarbetarna och ibland inte ens för sig själva. Det här kan i förlängningen påverka både motivation, psykisk hälsa och lojalitet till yrkesrollen.

53 %

... av yngre mellanchefer globalt upplever dagligen måttlig till hög stress på jobbet, visar en rapport från Manpowergroup.

Lösningen på problemet är mer komplext än ledarskapsutbildningar menar Daniel Tyskbo. Ett första steg är i stället att synliggöra de spänningar som mellanchefer lever med varje dag och prata öppet om vad som förväntas av rollen. 

Ett enkelt sätt kan vara att ”nu pratar jag som chef, nu pratar jag som din kollega” för att skilja på hattarna. På det sättet minskar risken att hamna i en otydlig mittenzon.

Kalle Löfqvist håller med. 

Det är viktigt att inte förlora sig själv i rollen. Det finns ingen anledning att förställa sig. Jag brukar tänka på en rimlig mittenväg: det är inte viktigt att bli kompis med alla, men att stå för en värdegrund och ryggrad som är empatisk.  

Han trycker också på att som chef inte dras med i de känslostormar som kan uppstå vid förändringar. 

Även om det är svårt så försöker jag alltid försöka bygga upp en känsla av positiv rörelse i förändringar. Att själv hamna i gnäll och missnöje tillsammans med en arbetsgrupp, kommer bara att förlänga problemen, säger Kalle Löfqvist.

 

Mänskliga stödet viktigast för mellanchefen

En annan viktig punkt är, enligt forskningen, att hitta ett förhållningssätt till sina egna gränser. Att acceptera att du inte kommer att göra alla nöjda – och att våga kommunicera både uppåt och neråt om vad som fungerar och inte fungerar.

Det som underlättar är ett situationsanpassat ledarskap där man kan växla mellan närhet och tydlighet. Att kunna vara empatisk utan att ge avkall på sitt uppdrag. Men det kräver också reflektion och forum där mellanchefer kan prata om dilemman med andra i samma roll – inte för att hitta rätt svar, utan för att känna igen sig och normalisera det som annars lätt känns som ett personligt misslyckande.

12 %

... av mellanchefer har upplevt mobbning på arbetsplatsen, enligt en undersökning från Linköpings universitet.

Verktyg som kan underlätta är exempelvis chefsforum, kollegial handledning och tydliga mandatbeskrivningar, där det blir tydligt vad som förväntas av dig som chef. Men enligt Daniel Tyskbo är det viktigaste stödet det mänskliga – att inte känna sig ensam. 

Det går inte att underskatta trösten i att mötas och inse att andra brottas med samma frågor, och att få ett erkännande för den komplexa roll man har. Från ledningens sida behövs realistiska förväntningar, från kollegor behövs ömsesidigt stöd, säger han.

KÄNNER DU DIG KLÄMD?

Louise Berntorp, MARKNADSCHEF HBS NORDIC, MALMÖ.

Louise Berntorp

– Jag har varit mellanchef på många arbetsplatser. Där jag har haft ledningens öra har jag kunnat bolla frågor, fatta beslut och haft mandat att utföra dem.

– Men jag har även erfarenhet av företag där ledningen inte stöttat, där jag inte haft mandat och inte blivit lyssnad på. Det blir komplicerat då du inte kan säga det till din arbetsgrupp. Då har det varit bra att prata med andra mellanchefer. I dag har jag ena foten i teamet och andra i ledningsgruppen, vilket jag stormtrivs med.
 

Philip Carlson, KONSULTCHEF INVENCON, KARLSTAD.

Philip Carlson

– Det är en dynamisk roll. Jag får påverka och genomföra strategiska beslut. Det kräver flexibilitet och förmågan att snabbt kunna anpassa sig. Det är utmanande – men också precis det som gör jobbet så givande.

– Uppgiften är att översätta våra uppdrag till något som känns meningsfullt och inspirerande för varje ingenjör – så att de inspireras och har roligt. Samtidigt får jag påverka samtal med ledningen om hur vi skapar trivsel, och engagemang, vilket på sikt leder till bra resultat.
 

Martin Popovac, GRUPPCHEF WSP SVERIGE, UMEÅ.

Martin Popovac

– De utmaningar jag ser i rollen som mellanchef är att hela tiden behöva anpassa sitt ledarskap och sitt arbetssätt efter vad den högre ledningen beslutar och vad omvärlden har för önskemål, behov och krav. Du kommer att behöva vara budbärare för beslut som påverkar arbetsgruppen positivt, men även för beslut som påverkar negativt.

– Det innebär också att du måste – förutom att hantera dina egna dagliga arbetsuppgifter i uppdrag och projekt – jonglera personalfrågor, medarbetarutveckling, coachning, anbudsarbete, sälj och samordning och samtidigt hitta en riktigt bra balans mellan arbetsliv och privatliv. Det är krävande, men också väldigt utvecklande.
 

Johan Duvander, SERVICE SALES & DELIVERY MANAGER, MTS SYSTEMS CORPORATION, GÖTEBORG.

Johan Duvander

– Jag jobbar i ett globalt företag och den största utmaningen är att översätta arbetsgivarens globala vision till något som berör oss lokalt. Att förklara hur stora strategier och mål rör oss. Det gör jag genom att paketera om information och hitta saker i målen som är relaterande.

– Sedan har jag privilegiet att ha kollegor i Europa som har samma titel som jag, så där finns stöd att hämta.