De sista förberedelserna inför Vasaloppsveckan pågår som bäst i Mora. Det är inte många dagar kvar nu. Per Eriksson, arenabyggare på Vasaloppet, har bråda tider inför upploppet. Det allra sista som ska byggas upp är målområdet, men nu gäller det att iordningställa skidförvaringen där deltagarna kan lämna skidorna efter de tävlat klart.

– Tanken är att 6 000 par skidor ska få plats åt gången, säger Per Eriksson.

Mycket har hänt sedan Vasaloppet genomfördes för första gången 1922. Då startade 119 åkare i Sälen för att nio mil senare skida in i Mora genom målportalen med den välkända devisen: ”I fäders spår för framtida segrar”. Det är väl egentligen det enda som är sig likt från förr, de där nio svettiga mil som sedvanligt avslutas första söndagen i mars.

Lockar 67 000 skidsugna

Numera pågår tävlingarna i över en vecka och ett lopp har blivit 14. Deltagarna har också blivit fler. Som mest har Vasaloppets vintervecka lockat runt 67 000 skidsugna.

Världens största långlopp på skidor ter sig med andra ord som en logistisk utmaning utan dess like, där skidförvaringen som Per Eriksson ställer i ordning bara är en av flera hundra pusselbitar.

Men Per Eriksson är coollugn och det är även hans kollegor Mats Rylander, projektledare, och Monica Augustsson, administratör på Vasaloppet. Jo, det är mycket nu visserligen – arbetsdagarna blir intensivare och längre ju närmare evenemanget kommer – men den här organisationen kan ju det här med skidor sedan hundra år.

– Våra utmaningar handlar mer om att hitta tid för återhämtning. Och dagarna innan evenemanget kör i gång blir det mycket spring i trapporna här i huset. Då hinner vi kanske inte alltid lyssna på varandra, säger Mats Rylander.

Finns att göra året om

En av de vanligaste frågorna de brukar få är: Vad gör ni övriga veckor när det inte är Vasaloppet?

Det finns att göra året om. Förutom vinterloppen kan man också springa eller cykla Vasaloppet på sommaren.
Däremellan ska hemsidor uppdateras, information nå ut till nya och gamla deltagare, kranskullor och kransmasar tas om hand, otaliga möten äga rum, samtal ske med leverantörer, sponsorer och funktionärer. Skidspår ska prepareras, grejer ska ut till kontrollerna längs de nio milen och målområdet iordningställas – för att nämna en bråkdel av alla arbetsuppgifter.

Och när tävlingarna är över ska allt monteras ner och förvaras till nästa gång, det tar ytterligare två veckor. Då är man bra slut, erkänner de alla.

– Jag brukar få en känsla av tomhet. Men samtidigt är jag redan inne på planeringen av anmälningarna till vinterveckan 2024, säger Monica Augustsson.

För Per Eriksson blir det som mest att göra efter trettonhelgen. Då ger han sig i väg till jobbet redan vid 06 på morgonen och kommer hem till 22. Men han klagar inte, det är värt alla timmar.

- Vasaloppssöndagen är som vår julafton, säger han.

Medan Monica Augustsson och Mats Rylander sitter på kontoret i Vasaloppets Hus har Per Eriksson sin arbetsplats mestadels utomhus, från Mora till Sälen.

- Mina arbetsuppgifter är väldigt varierande. Häromdagen fick jag ta bort träd som fallit över spåren, säger han och visar en bild på mobilen.

Det finns väldigt mycket hjärta för Vasaloppet hos samtliga som arbetar här, förklarar projektledaren Mats Rylander. Det är vanligt jobb men ändå inte. Det är så mycket mer.

"En fet pungspark"

Men det är också en arbetsplats som satts på prov de senaste åren. Pandemin var tuff, flera medarbetare blev uppsagda och de som blev kvar fick slita för att rädda Vasaloppet.

– Vi fick tänka om och tänka nytt. Så förra året kände nog de flesta av oss: ”Åh vad skönt, i vinter ska vi få arrangera som vanligt”. Men så kom branden, säger Monica Augustsson.

I början på november förra året brann Vasaloppets centrallager ner. Nästan allt material som används under tävlingarna – från skyltar, maskiner och skotrar till blåbärssoppa – slukades av lågorna.

Per Erikson beskriver det som ”en fet jävla pungspark”. Han åkte ut redan på natten när larmet kom.

För Mats Rylander tog det tre veckar innan han orkade besöka platsen.

Men om det var något pandemin lärde dem så var det att det går att resa sig igen även när det känns som mörkast. Redan dagen efter branden påbörjades arbetet med att bygga upp det som elden tagit.

- Vi hade ju inte många andra alternativ. Men visst tänkte man någon gång: ”Hur ska det gå?”, säger Monica Augustson.

Allt handlar om deltagarna

Mycket tack vare stödet utifrån – allt från ekonomiska bidrag till att människor erbjudit sig att måla och snickra där det behövs – så är det mesta nu fixat. Till 99 procent är allt som vanligt, deltagarna kommer i alla fall inte märka någon större skillnad, lovar trion.

Och det är deltagarna det handlar om i slutändan. Mötet med alla entusiastiska elitåkare och motionärer är ändå guldkanten med jobbet. Samtliga tre har fina historier om möten med tävlande som detaljerat återger varje kilometer de nyss avverkat i spåren.

- Under Vasaloppsveckan brukar jag gå ner till målområdet på kvällarna. Jag möts av alla känslor, glädjetårar, frustation och stolthet för att man lyckats. Då blir man ju själv riktigt glad, säger Per Eriksson.