Stämningen är spänd på Etihad Stadium i Manchester. Klockan närmar sig 54:e matchminuten när Manchester Citys mittfältare Jesús Navas tappar bollen på mittfältet så att Barcelona kan ställa om till anfall. En djupledspassning når Lionel Messi från 35 meter och Citys mittback ser ingen annan utväg än att sätta fram ett ben som fäller argentinaren bakifrån. Messi flyger huvudstupa framför mål och en visselpipa ljuder. Det är den svenske domaren Jonas Eriksson som blåst straff.

Vad jag än gör kommer folk att ha åsikter om mig.

Två sekunders tystnad bryts av ett vrål från 80 000 blåklädda supportrar på läktaren. Säkerhetsvakterna med gula västar tar ett steg närmare publiken. Lugnar, dämpar och trycker tillbaka. Jonas Eriksson har sprungit i nästan en timme och har en puls som tickar i tinningarna. Men han måste fokusera och stegar fram till Martin Demichelis. När han plockar upp det röda kortet ur fickan stegras vrålet till det dubbla.  

Åttondelsfinalen i Champions League är inte svenskens första stora match. Han är van att fatta svåra beslut, bli bedömd och kritiserad. Domaryrket är ett av de största högriskjobben som finns och få andra yrkeskårer blir lika hatade, eller hotade på jobbet. Paradoxalt nog kommer ingen ihåg dig om du gjort en bra match.

– Vad jag än gör så kommer folk att ha åsikter om mig. Samma situation kan betyda straff eller filmning beroende på vilken sida av publiken du frågar. Jag har lärt mig att hantera pressen.

Det är en serie händelser som leder fram till att Luleåsonen bestämmer sig för att satsa på en domarkarriär. Han är en dålig förlorare och vill alltid skylla förluster på någon eller något. När han som 14-åring förbereder sig inför match gör han det med största precision. Han äter och dricker på bestämda tider, han tränar hårt och läser på om motståndarlaget. Men ibland lunkar det ut en halvfet domare på plan, som inte orkar springa utan ställer sig på mittcirkeln och låter pipans signaler gå åt alla håll utan att kunna förklara ett enda domslut. Sådant irriterar tonåringen och en tanke börjar gro:

Hur svårt kan det vara?

– Det visade sig vara ganska svårt. Men jag gick upp i divisionerna med jämna steg. Första matchen dömde jag samma år och sedan gjorde jag i snitt två år i varje division. Varje gång jag tog ett nytt kliv tänkte jag, hur ska det här gå? Men det gick bra eftersom jag alltid dömt på samma sätt. Jag har aldrig ändrat på den jag är.

Det visar sig att Jonas har en fallenhet för att leda. Folk lyssnar på honom, accepterar hans domslut även när han gör fel. Han har spelförståelse och vet hur människor reagerar när de blir besvikna och arga. Han vet hur man får kontakt med spelare som inte vill prata och med spelare som pratar för mycket.

– Jag försökte tänka på allt som jag irriterade mig på hos dåliga domare och göra det bättre. Egentligen handlar allt om kommunikation och att bygga relationer med spelarna. Det är som att vara chef, du måste involvera människor i alla beslut, annars är ingen med på tåget.

I takt med att karriären tar fart byts små fotbolls­planer utan läktare ut mot arenor med plats för tusentals fotbollsfantaster. Jonas Eriksson dömer superettan, allsvenskan, Champions League och Europamästerskapen. Han blir ett namn att räkna med, en kändisdomare. Det är roligt, men innebär också en exponering av sig själv och sina nära och kära. Han slutar svara på okända nummer efter matcher, berättar aldrig sin frus och sina flickors namn i intervjuer och ber familjen att vara extra vaksam vid derbyn. Låsa dörren om det behövs.

– Det är små men viktiga försiktighetsåtgärder. Jag vill inte riskera att någon ringer upp och skriker domarjävel mitt i natten. Samtidigt har jag valt att vara tillgänglig, för jag tycker att det är viktigt att prata om fotboll och attityder kring hur man beter sig på fotbollsarenor.

Frågan blir extra aktuell i mars då en Djurgårds­supporter misshandlas till döds före den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Klockan 14.28 larmas polisen om att en 44-årig fyrabarnspappa blivit skallskadad och att läget är kritiskt. Dödsbudet når supportrarna på arenan under pågående match och de stormar planen. Matchen får brytas. En mardröm för vilken domare som helst.

– Det är en liten klick människor som skapar oreda. Jag brukar säga att svensk fotboll har bättre supportrar och bättre domare än vad fotbollen förtjänar. Sedan finns det de som tycker att fotboll handlar om någonting annat än glädje och gemenskap. Men klubbarna är medvetna om det och gör ett enormt jobb.

Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter.

Stämningen är dock sällan hotfull på plan. När Jonas kliver ut på det gröna gräset och blir presenterad tillsammans med sina domarkollegor händer det någonting. Han känner varken glädje eller sorg, varken smärta eller lust. Han ser bara fotboll. Det händer att han dömer i kortärmat när det är minusgrader. Att han skadar sig och inte upptäcker det förrän matchen är över.

– Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter. Jag förnimmer ansikten i publiken och att de skriker. Men jag kan inte tillåta mig att känna mig hotad eller rädd. Det skulle vara förödande. Och på planen är vi som i en bubbla och där är faktiskt arbetsmiljön bra. Jag vet att spelare kan bli arga på domslut, men inte på mig.

Då är det värre med mindre fotbollsplaner och liten publik. Där han kan se fotbollspappan som skriker åt bortalaget. Eller höra hemmapubliken som hånar honom efter matchen.

– Jag dömde en division 2-match i Gimo för några år sedan. Efter matchen stod en man vid sidan om plan och skrek hur dålig jag var. Jag fick ögonkontakt med honom och det var obehagligare än att döma ett derby mellan AIK och Djurgården.

Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse.

Jonas har egentligen alltid varit ledare. I skolan var han elevrådsordförande. När han jobbade med tv-rättigheter var han chef över 25 personer och i dag styr han över 22 bångstyriga fotbollsspelare. På vissa sätt påminner ledarstilarna om varandra. På andra sätt är de helt olika. Att vara chef på en fotbollsplan innebär att alltid ta beslut springande, att aldrig ge vika och alltid vara fokuserad. Men det innebär också att motivera, stimulera, vara tuff och rak och lyssna på vad spelarna tycker.

– Att vara chef har gjort mig till en bättre domare och att jag är domare har gjort mig till en bättre chef.

En bra match är Jonas Eriksson osynlig. När spelare som Messi och Ronaldo blir hyllade för sina insatser går domarteamet av planen utan någon klapp på axeln. I deras fall innebär beröm att inte få kritik. Han funderar på det ibland, att det är märkligt att utsätta sig för den situationen gång efter gång.

– Att våga gå in och ta beslut över människor, att ta ansvar i ett samhälle där människor gör vad som helst för att inte ta ansvar, de är supermänniskor. Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse. Varenda förälder som ser en ungdom döma en match borde gå dit och säga bra jobbat! i stället för att skrika skällsord från läktaren. De som skäller på ungdomar som dömer borde skämmas för de skulle inte klara en minut på plan.

Den 12 juni började världsmästerskapen i fotbollens hemland Brasilien. En månad av glädje, spänning och fest. 64 matcher spelas på 12 arenor runt om i landet. Bland annat spelar storlagen Italien och England i staden Manaus, djupt inne i Amazonas regnskog. En match som på förhand döpts till ”The rumble in the jungle”, efter en känd boxningsmatch.

Världens bästa fotbollsspelare är där och 32 domarteam är uttagna att döma. Jonas Eriksson och hans två assisterande domare Mathias  Klasenius och Daniel Wärnmark finns ibland dem. 

– Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in. Jag brukar inte ha uttalade mål, men att döma Europamästerskapen och världsmästerskapen har varit något jag strävat efter. Jag dömde EM 2012 och då gick den drömmen i uppfyllelse. Nu är nästa dröm på väg att besannas.

Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in.

Före varje match kommer Jonas och hans domarkollegor alltid några timmar tidigare till arenan. De äter lunch tillsammans, försöker lätta upp stämningen med några skämt; Jonas sover en timme, duschar och borstar sedan tänderna. Gräsplanen är nyklippt och kritad, och stadion är tom och ekande tyst.

Han tycker om de stunderna, men domarkarriären kommer inte att vara för alltid. Förmågan att döma finns naturligtvis kvar men det är slitsamt för kroppen. 45 år är slutstationen för en Fifa-domare.

Hur livet ser ut om fem år vill Jonas inte sia om. Men han avslutar ödmjukt med ett citat av Olof Palme.

– Börjar man tänka på sitt eftermäle fastnar man snart i fega beslut.