Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Han står i stormens öga

Det tuffaste är inte när publiken vrålar som högst. Eller när det gäller som mest. Då är VM-domaren Jonas Eriksson i sin egen bubbla. På samma sätt som det är lugnast i stormens öga.
Lina Björk Publicerad
Anders G Warne
Jonas Eriksson och hans assisterande domare Mathias Klasenius och Daniel Wärnmark togs ut som ett av 32 domarteam i VM i Brasilien. Anders G Warne

Stämningen är spänd på Etihad Stadium i Manchester. Klockan närmar sig 54:e matchminuten när Manchester Citys mittfältare Jesús Navas tappar bollen på mittfältet så att Barcelona kan ställa om till anfall. En djupledspassning når Lionel Messi från 35 meter och Citys mittback ser ingen annan utväg än att sätta fram ett ben som fäller argentinaren bakifrån. Messi flyger huvudstupa framför mål och en visselpipa ljuder. Det är den svenske domaren Jonas Eriksson som blåst straff.

Vad jag än gör kommer folk att ha åsikter om mig.



Två sekunders tystnad bryts av ett vrål från 80 000 blåklädda supportrar på läktaren. Säkerhetsvakterna med gula västar tar ett steg närmare publiken. Lugnar, dämpar och trycker tillbaka. Jonas Eriksson har sprungit i nästan en timme och har en puls som tickar i tinningarna. Men han måste fokusera och stegar fram till Martin Demichelis. När han plockar upp det röda kortet ur fickan stegras vrålet till det dubbla.  

Åttondelsfinalen i Champions League är inte svenskens första stora match. Han är van att fatta svåra beslut, bli bedömd och kritiserad. Domaryrket är ett av de största högriskjobben som finns och få andra yrkeskårer blir lika hatade, eller hotade på jobbet. Paradoxalt nog kommer ingen ihåg dig om du gjort en bra match.

– Vad jag än gör så kommer folk att ha åsikter om mig. Samma situation kan betyda straff eller filmning beroende på vilken sida av publiken du frågar. Jag har lärt mig att hantera pressen.

Det är en serie händelser som leder fram till att Luleåsonen bestämmer sig för att satsa på en domarkarriär. Han är en dålig förlorare och vill alltid skylla förluster på någon eller något. När han som 14-åring förbereder sig inför match gör han det med största precision. Han äter och dricker på bestämda tider, han tränar hårt och läser på om motståndarlaget. Men ibland lunkar det ut en halvfet domare på plan, som inte orkar springa utan ställer sig på mittcirkeln och låter pipans signaler gå åt alla håll utan att kunna förklara ett enda domslut. Sådant irriterar tonåringen och en tanke börjar gro:


Hur svårt kan det vara?

– Det visade sig vara ganska svårt. Men jag gick upp i divisionerna med jämna steg. Första matchen dömde jag samma år och sedan gjorde jag i snitt två år i varje division. Varje gång jag tog ett nytt kliv tänkte jag, hur ska det här gå? Men det gick bra eftersom jag alltid dömt på samma sätt. Jag har aldrig ändrat på den jag är.

Det visar sig att Jonas har en fallenhet för att leda. Folk lyssnar på honom, accepterar hans domslut även när han gör fel. Han har spelförståelse och vet hur människor reagerar när de blir besvikna och arga. Han vet hur man får kontakt med spelare som inte vill prata och med spelare som pratar för mycket.

– Jag försökte tänka på allt som jag irriterade mig på hos dåliga domare och göra det bättre. Egentligen handlar allt om kommunikation och att bygga relationer med spelarna. Det är som att vara chef, du måste involvera människor i alla beslut, annars är ingen med på tåget.

I takt med att karriären tar fart byts små fotbolls­planer utan läktare ut mot arenor med plats för tusentals fotbollsfantaster. Jonas Eriksson dömer superettan, allsvenskan, Champions League och Europamästerskapen. Han blir ett namn att räkna med, en kändisdomare. Det är roligt, men innebär också en exponering av sig själv och sina nära och kära. Han slutar svara på okända nummer efter matcher, berättar aldrig sin frus och sina flickors namn i intervjuer och ber familjen att vara extra vaksam vid derbyn. Låsa dörren om det behövs.

– Det är små men viktiga försiktighetsåtgärder. Jag vill inte riskera att någon ringer upp och skriker domarjävel mitt i natten. Samtidigt har jag valt att vara tillgänglig, för jag tycker att det är viktigt att prata om fotboll och attityder kring hur man beter sig på fotbollsarenor.

Frågan blir extra aktuell i mars då en Djurgårds­supporter misshandlas till döds före den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Klockan 14.28 larmas polisen om att en 44-årig fyrabarnspappa blivit skallskadad och att läget är kritiskt. Dödsbudet når supportrarna på arenan under pågående match och de stormar planen. Matchen får brytas. En mardröm för vilken domare som helst.

– Det är en liten klick människor som skapar oreda. Jag brukar säga att svensk fotboll har bättre supportrar och bättre domare än vad fotbollen förtjänar. Sedan finns det de som tycker att fotboll handlar om någonting annat än glädje och gemenskap. Men klubbarna är medvetna om det och gör ett enormt jobb.

Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter.

Stämningen är dock sällan hotfull på plan. När Jonas kliver ut på det gröna gräset och blir presenterad tillsammans med sina domarkollegor händer det någonting. Han känner varken glädje eller sorg, varken smärta eller lust. Han ser bara fotboll. Det händer att han dömer i kortärmat när det är minusgrader. Att han skadar sig och inte upptäcker det förrän matchen är över.

– Adrenalinet och fokuseringen gör att jag inte känner efter. Jag förnimmer ansikten i publiken och att de skriker. Men jag kan inte tillåta mig att känna mig hotad eller rädd. Det skulle vara förödande. Och på planen är vi som i en bubbla och där är faktiskt arbetsmiljön bra. Jag vet att spelare kan bli arga på domslut, men inte på mig.

Då är det värre med mindre fotbollsplaner och liten publik. Där han kan se fotbollspappan som skriker åt bortalaget. Eller höra hemmapubliken som hånar honom efter matchen.

– Jag dömde en division 2-match i Gimo för några år sedan. Efter matchen stod en man vid sidan om plan och skrek hur dålig jag var. Jag fick ögonkontakt med honom och det var obehagligare än att döma ett derby mellan AIK och Djurgården.

Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse.

Jonas har egentligen alltid varit ledare. I skolan var han elevrådsordförande. När han jobbade med tv-rättigheter var han chef över 25 personer och i dag styr han över 22 bångstyriga fotbollsspelare. På vissa sätt påminner ledarstilarna om varandra. På andra sätt är de helt olika. Att vara chef på en fotbollsplan innebär att alltid ta beslut springande, att aldrig ge vika och alltid vara fokuserad. Men det innebär också att motivera, stimulera, vara tuff och rak och lyssna på vad spelarna tycker.

– Att vara chef har gjort mig till en bättre domare och att jag är domare har gjort mig till en bättre chef.

En bra match är Jonas Eriksson osynlig. När spelare som Messi och Ronaldo blir hyllade för sina insatser går domarteamet av planen utan någon klapp på axeln. I deras fall innebär beröm att inte få kritik. Han funderar på det ibland, att det är märkligt att utsätta sig för den situationen gång efter gång.

– Att våga gå in och ta beslut över människor, att ta ansvar i ett samhälle där människor gör vad som helst för att inte ta ansvar, de är supermänniskor. Domare vill inte ha beröm, ingen bekräftelse. Varenda förälder som ser en ungdom döma en match borde gå dit och säga bra jobbat! i stället för att skrika skällsord från läktaren. De som skäller på ungdomar som dömer borde skämmas för de skulle inte klara en minut på plan.

Den 12 juni började världsmästerskapen i fotbollens hemland Brasilien. En månad av glädje, spänning och fest. 64 matcher spelas på 12 arenor runt om i landet. Bland annat spelar storlagen Italien och England i staden Manaus, djupt inne i Amazonas regnskog. En match som på förhand döpts till ”The rumble in the jungle”, efter en känd boxningsmatch.

Världens bästa fotbollsspelare är där och 32 domarteam är uttagna att döma. Jonas Eriksson och hans två assisterande domare Mathias  Klasenius och Daniel Wärnmark finns ibland dem. 

– Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in. Jag brukar inte ha uttalade mål, men att döma Europamästerskapen och världsmästerskapen har varit något jag strävat efter. Jag dömde EM 2012 och då gick den drömmen i uppfyllelse. Nu är nästa dröm på väg att besannas.

Det är galet roligt att få vara med. Bara de bästa har kvalat in.

Före varje match kommer Jonas och hans domarkollegor alltid några timmar tidigare till arenan. De äter lunch tillsammans, försöker lätta upp stämningen med några skämt; Jonas sover en timme, duschar och borstar sedan tänderna. Gräsplanen är nyklippt och kritad, och stadion är tom och ekande tyst.

Han tycker om de stunderna, men domarkarriären kommer inte att vara för alltid. Förmågan att döma finns naturligtvis kvar men det är slitsamt för kroppen. 45 år är slutstationen för en Fifa-domare.

Hur livet ser ut om fem år vill Jonas inte sia om. Men han avslutar ödmjukt med ett citat av Olof Palme.

– Börjar man tänka på sitt eftermäle fastnar man snart i fega beslut.

5 korta med Jonas

Laget som vinner fotbolls-VM:
Hur mycket jag än skulle vilja tippa det så kan jag inte. Om jag skulle dra till med ett lag och det visar sig att jag får döma dem i turneringen kommer jag att sitta på nästa flyg hem.

Trevligaste fotbollsspelaren:
Italienaren Paolo Maldini. Första gången jag träffade honom på plan hade han en meritlista som var otroligt lång, medan min var väldigt kort. Trots det visade han mig enorm respekt på plan.

Den ultimata matchen:
När det händer saker som gör att jag får visa min kompetens. Jag kanske lämnar en fördel, eller säger åt en spelare innan jag varnar honom, för att spelet ska flyta på. Mardrömssituationer är när jag hamnar som gisslan och där domslutet kan gå åt båda håll beroende på vilken färg på tröjan man frågar.

Matchen sedd från plan:
Jag ser en match ungefär som en dirigent som lyssnar på sin orkester. Även om jag uppskattar musiken kan jag inte låta bli att snöa in på detaljer. Spelar fiolerna i otakt? Är pianot ostämt? Det är svårt att njuta av snygga passningar utan att tappa fokus.

Den bästa domaren:
Den engelske domaren Howard Webb. Det är svårt att nå toppen, men ännu svårare att hålla sig kvar där så jag säger min vän och kollega som dömer inför 80 000 personer varje vecka.

Jonas Eriksson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

Fråga Mentorn: ”Personalen sänker mitt betyg men säger inget”

Personalens missnöje med chefen växer - i medarbetarenkäten. Men ingen vill berätta på vilket sätt ledarskapet brister.
Hur ska man agera när man möts av tystnad? Chef & Karriärs mentor Alexandra Thomas ger svar.
Ola Rennstam Publicerad 13 maj 2026, kl 06:04
Tecknad bild som symboliserar sämre betyg i medarbetarundersökning och brist på feedback.
När personalen sänker chefens betyg men vägrar berätta varför uppstår osäkerhet. Så råder mentorn chefer att bryta tystnaden. Illustration: Dennis Eriksson

FRÅGA MENTORERNA

Chef & Karriär är Kollegas systertidning och vänder sig till dig som är chef och medlem i Unionen.

Har du en fråga om ledarskap till någon av våra mentorer i Chef & Karriär. Mejla ola.rennstam@kollega.se

FRÅGA: Resultatet av vår årliga medarbetarundersökning stressar mig. Jag chefar över 15 personer och medarbetarnas omdöme om mitt ledarskap har gradvis försämrats de senaste åren. Problemet är att ingen vill berätta på vilket sätt det brister – när jag tagit upp frågan i grupp har det blivit tyst, och under individuella samtal har många viftat bort det.

På tidigare jobb har mitt ledarskap hyllats, men nu känner jag mig osäker i min roll. Företagsledningen känns ointresserad av undersökningen, samtidigt är det lite skönt att de hittills inte ifrågasatt de sviktande betyget.

Hur ska jag lyfta frågan med personalen, var kan jag hitta stöd i mitt ledarskap och bör jag vara proaktiv och ta upp det med min chef?
 

Alexandra Thomas

SVAR: Det måste kännas frustrerande när medarbetarundersökningen visar sämre resultat utan att någon ger konkreta exempel på vad du kan förbättra.

Att du vill förstå och komma till rätta med de sjunkande siffrorna är både ett modigt och positivt steg för att vända situationen. Jag rekommenderar att du fortsätter att skapa dialog med teamet. Försök få dem att förstå att detta är viktigt, både för ert jobb, era prestationer och för välmåendet i teamet.

I stället för att diskutera faktiska siffror, prova att jobba med gruppens dynamik och kommunikation. Det gör att du får en bättre uppfattning om hur pass trygga medarbetarna faktiskt är med dig och med varandra, och vad det kan finnas för bakomliggande orsaker till att de inte säger vad de tycker.

Finns det en rädsla för att kritisera dig som chef eller en oro för att öppen feedback ska leda till negativa konsekvenser?

Var tydlig med att du är öppen för konkreta synpunkter och uppskattar all hjälp du kan få för att kunna förbättra ditt ledarskap.

Parallellt med att du jobbar med gruppen skulle jag föra in specifika frågor i de individuella samtalen och fortsätta med följdfrågor om du får alltför svävande svar. Understryk att du vill kunna ge så bra förutsättningar som möjligt och att ärliga svar är avgörande för att ni tillsammans ska kunna vända trenden.

Fråga om vad som fungerar bra i ditt ledarskap, vad du kan göra mer eller mindre av, om det finns något som försvårar arbetet eller som du kan förändra.

Kom ihåg att du inte behöver lösa situationen själv. Ta hjälp av andra chefer i organisationen och var öppen mot din chef om att du inte är nöjd med svaren i undersökningen, men att du vill utvecklas och förstå vad det lägre resultatet står för.

ALEXANDRA THOMAS

GÖR: Psykolog, specialist i organisationspsykologi på Creative Compassion, författare och inspirationsföreläsare.
ÅLDER: 46.
KARRIÄR: Facilitator, partner, mentor och regionchef. Har tidigare jobbat som skolpsykolog och på bup.

Ledarskap

Valios vd: ”Jag vill vara förrädare”

Robert Auselius är lovprisad vd. I senaste numret av Chef och Karriär berättar han om hur han gick från att sälja barnmat till att bli chef för Valio i Sverige.
David Österberg Publicerad 8 maj 2026, kl 06:01
Valios vd Robert Auselius
Robert Auselius är vd för Valio. Under många år drömde han om ett toppjobb i Schweiz - men hamnade i stället i Finland. Karl Nordlund

Vad är du riktigt bra på?

– Musik är jag väldigt duktig på. Jag älskar musik. Jag lyssnar alltid på musik. Jag tror att jag tillhör den procent av Spotifys användare som lyssnar mest. Frustrerande för min fru när jag sätter på musik tidigt på morgonen.

Vad ser du helst på tv?

– Jag älskar Förrädarna och Robinson. Och Mästarnas mästare. Det är kanske inte fint nog, men de programmen älskar jag. Det är spännande med gruppdynamik. Jag hade gärna varit med i Förrädarna – och hade helst velat vara förrädare. Men jag hade haft otroligt hög puls, för jag är inte bra på att ljuga. Däremot tror jag att jag hade haft lätt att bygga förtroenden.

Vad ville du bli när du var liten?

– Mellan jag var 5 och 13–14 ville jag bli fotbollsproffs. Som Maradona eller Lothar Matthäus.

Vad skulle du vilja vara riktigt bra på?

– Om jag fick drömma fritt hade jag velat vara popstjärna. Rest världen runt och stått på scen. Det hade ju varit jättekul. Jag spelar lite gitarr, men inte på proffsnivå.

Vad har du för relation till facket?

– Vi har haft en god relation i de frågor där vi har samarbetat. Min bild är att facket är intresserat av dialog och samarbete.

När blev du vuxen?

– Första gången jag kände mig vuxen var när jag flyttade hemifrån och skulle betala mina egna räkningar och laga mat och så. Men riktigt vuxen blev jag kanske inte förrän jag blev pappa. Då var jag 26.

Kan alla bli en bra chef?

– För att bli en bra chef behöver du empati, nyfikenhet och lyhördhet. Och veta vem du själv är och vilka värderingar du har. De flesta kan lära sig att bli en bra chef, men det passar inte alla på grund av deras personlighet och intresse.

Hur ofta köper du mejeriprodukter från andra företag?

– Jag skulle inte köpa mjölk från Arla, men vill jag exempelvis ha crème fraiche blir jag tvungen att välja något annat än Valio. Man blir väldigt lojal med det företag man jobbar för. Jag köper fortfarande bara Zoégas kaffe, ett av Nestlés varumärken.

Är det jobbigt att vara tvåa efter Arla?

– Att ha hård konkurrens stimulerar mig. Det gör att vi alltid måste vara på tårna. Vi måste vara innovativa och förändringsbenägna. Det gör också att vi måste hitta nya affärsområden. I dag är vi inte bara ett traditionellt mejeri som säljer laktosfri mjölk. Vi är ett mejeri som gått från dairy till food.

Här hittar du hela reportaget.

Ledarskap

Fråga Mentorn: ”Vissa är missnöjda med mitt ledarskap”

Hur ska man agera om medarbetarna vill att man ska vara mer peppande men man samtidigt inte vill ändra sin person? Chef & Karriärs mentor Joachim Källsholm ger svar.
Ola Rennstam Publicerad 5 maj 2026, kl 06:00
Illustration: Dennis Eriksson

FRÅGA MENTORERNA

Chef & Karriär är Kollegas systertidning och vänder sig till dig som är chef och medlem i Unionen.

Har du en fråga om ledarskap till någon av våra mentorer i Chef & Karriär. Mejla ola.rennstam@kollega.se

FRÅGA: Jag fick mitt chefsjobb till stor del för att jag är expert på det it-system vi jobbar med, inte på grund av mina ledaregenskaper. För de flesta av mina medarbetare, som också är specialister, är det också det viktigaste: att jag förstår verksamheten i detalj och kan stötta när det behövs.

Men jag har några medarbetare i mitt team som vill att jag ska vara mer peppande och motiverande.

Hur ska jag göra? Jag kan inte ändra min person och jag funderar på hur mycket ”krut” det är rimligt att jag lägger på att försöka få till den här utvecklingen hos mig själv. Och hur ska jag kommunicera det här till gruppen? Tacksam för svar. 

 

SVAR: Jag förstår verkligen din känsla. Du har kommit in i din roll tack vare den du är, din erfarenhet, din förmåga att förstå verksamheten på djupet och ditt sätt att skapa trygghet omkring dig. Det är en stor del av ditt ledarskaps-dna och är inget du ska kompromissa med.

Samtidigt vill du göra rätt för ditt team och brottas med hur du ska möta de medarbetare som önskar mer pepp och motivation.

Låt mig först slå fast att det fina är att du inte behöver bli någon annan. Det räcker med små, ärliga beteenden som ligger nära din egen stil. För de flesta är tydlighet, trygghet, nyfikenhet och saklig uppskattning otroligt motiverande, med andra ord snarare finjusteringar än personlighetsförändringar.

Du kan ge motivation på ditt eget sätt, genom att visa när du är imponerad av kvaliteten i någons arbete, genom att lyfta någons insats i ett möte eller genom att ställa enkla frågor som: ”Vad skulle göra ditt jobb lättare just nu?” eller ”vad skulle ge dig energi i nästa steg?” Det är genuint och helt i linje med den du är utan att du behöver förvandlas till en överdrivet entusiastisk ledare.

Du behöver inte lägga särskilt mycket ”krut” på det här. Det handlar om små handlingar som gör stor skillnad för några få. Håll det fortsatt enkelt när du pratar med teamet och fortsätt att vara öppen. Du kan säga något i stil med: ”Jag vet att vi alla motiveras på olika sätt, och jag försöker utveckla mitt ledarskap för att möta fler av de behoven – men jag kommer alltid att göra det på ett sätt som känns äkta för mig”. Rätt kommunicerat gör det att folk både förstår och uppskattar dig mer, inte mindre.

Kort sagt och mitt råd – du ska inte tappa ditt ledarskaps-dna. Du ska bara låta det få en eller två nya nyanser. För det är precis så ledarskap utvecklas som bäst – när det sker på ett sätt som fortfarande känns som du.

JOACHIM KÄLLSHOLM

GÖR: Senior advisor i eget företag, flera styrelseuppdrag bland annat ordförande i FEA Security Services och Säkerhetsföretagen, tidigare vd och ledare i 30 år inom Securitas.
ÅLDER: 61.
HYLLAD FÖR: Opretentiös ledarstil.
KARRIÄR: Inom Securitas från 1984, via VD för Skandinavisk Parkeringstjänst. 2004-2010 vice vd för Securitas Sverige AB och divisionschef för Mobile i Sverige.