Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Göra världen bättre
Vi har firat in det nya året men i världen är det samma gamla elände. Men det finns ljuspunkter. Till exempel Morgan Collin som bestämde sig för att göra nytta och tillverka kaminer för leverans till Ukraina.
Snart har kriget i Ukraina pågått ett år. Vladimir Putin och hans militär gör sitt bästa för att knäcka motståndet, bland annat genom att slå ut kraftverk och eltillförsel för människor som lever där det blir väldigt kallt på vintern.
När konstruktören Morgan Collin hörde om detta på nyheterna bestämde han sig för att göra något. Han satte igång att designa och tillverka kaminer för leverans till Kiev. Ett antal Unionen-medlemmar hakade på och arbetsgivaren har upplåtit lokaler för arbetet. Jag rekommenderar dig att läsa vår artikel om Morgan och hans kollegor – deras insats sprider glädje och hopp mitt i allt elände.
Det är ju lätt att deppa ihop över att demokrati, fred och mänskliga rättigheter hotas och kränks
För elände finns det ju gott om. I Iran till exempel där människor fängslas och döms till döden för att de deltagit i demonstrationer mot att den 22-åriga Mahsa Zhina Amini greps av moralpolisen i Teheran och sedan dog i deras förvar. Hennes brott: hon ansågs inte bära sin huvudsjal på rätt sätt.
Och journalister som skriver om protesterna råkar illa ut. I december satt 62 journalister i fängelse i Iran, gripna för att de gör sitt jobb och rapporterar om den sanna verkligheten.
För övrigt slogs ett sorgligt rekord i slutet av förra året: 363 journalister satt fängslade runt om i världen, så många har det aldrig varit tidigare, enligt organisationen Committee to Protect Journalists. Fackligt arbete är också farligt på många håll i världen, till exempel i Myanmar som Kollega skrev om i höstas.
Då får man försöka ta sig i kragen
Det är ju lätt att deppa ihop över att demokrati, fred och mänskliga rättigheter hotas och kränks. Men då får man försöka ta sig i kragen och vara lite mer som Morgan Collin – han med kaminerna till Ukraina – tänker jag. Man får se till att agera för att göra världen lite bättre.
Jobba ideellt, skänk pengar till välgörande ändamål, engagera dig fackligt, säg ifrån mot rasism och sexism – alla kan vi göra något för ett mänskligare samhälle.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
