I dagsljus känns Långholmens hotell och restaurang som en skön oas bara några hundra meter från den hårt trafikerade Västerbron i Stockholm. Men när mörkret faller så känns platsen inte lika inbjudande, särskilt inte om man känner till Långholmens historia.

Här finns det gamla spinnhuset som en gång var en straffinrättning för fattiga kvinnor och från början på 1800-talet byggdes fängelseverksamheten ut, för att upphöra först 1975. 

Sista dödsstraffet november 1910

Det var också här den sista avrättningen i landet ägde rum, när rånmördaren Johan Ander avrättades med giljotin den 23 november 1910.

– Det finns nog mycket ångest och sorg i väggarna. Har man lite livlig fantasi och är mörkrädd… jag vill i alla fall ha sällskap när jag rör mig på vissa platser här … Håret i nacken krusar sig ibland, säger Chris Stenberg, arrangemangschef på Långholmens hotell.

Tror egentligen inte på spöken

Bland de anställda på hotellet har tre läger utkristalliserat sig när det kommer till hur man ställer sig till övernaturliga fenomen, berättar Chris Stenberg: hon själv tillhör de som egentligen inte tror på spöken men inte är lika tvärsäkra på sin sak sen man började arbeta på hotellet.

Det finns de som inte tror alls, och så gänget som inte tycker det är så konstigt att osaliga andar vandrar mitt bland oss.

Victoria Ingasdotter, som jobbar med konferenser på hotellet, tillhör den senare kategorin. Men det betyder inte att hon skyller på spöken så fort hon hör konstiga ljud från källaren.

– Jag försöker ju hitta rationella förklaringar såklart, men jag har upplevt saker som är svåra att förklara, säger hon.

Hon känner mest harmoni på sin arbetsplats, men när hon släcker lamporna då kommer rysningar och en känsla av att inte vara ensam. Särskilt när hon rör sig i de äldsta delarna av huset, som festvåningen och vinden, som ligger vägg i vägg med spinnhuset. 

Till förrådet på vinden kommer man numera med hiss och dit är det många som inte vill åka upp utan sällskap. När dörrarna öppnas på plan tre kan Victoria inte förmå sig att kliva ut ur hissen.

– Jag kommer inte ut, det går bara inte! Det är som en osynlig vägg framför mig. ”Skärp dig Victoria”, säger jag till mig själv, men det är bara att åka ner och be någon åka med upp igen, säger hon.

En gemensam upplevelse som flera delar är mysteriet med tidtagaruren som ligger i ett rekvisitaförråd på markplan i det gamla spinnhuset. När personalen går in i förrådet har uren ibland börjat pipa – men slutat när de kommit fram till väggen där de hänger.

– Jag har en logisk förklaring att det kanske handlar om magnetism av något slag, men vissa kollegor säger att det är spöken. Jag vet inte, säger Chris Stenberg.

En bra spökhistoria

Vare sig man tror på spöken eller inte så är en bra spökhistoria underhållande och medarbetarna på hotellet kan berätta många. 

Stängda dörrar som plötsligt står öppna, prylar som flyttar sig, ljud av fotsteg och dans från festvåningen, trots att personalen gått låsrundan och inte en levande själ synts till. 

Och så historien om mannen utan ben, som nog har lockat mer till skratt än skräck. Det var en diskare som gjorde undan det sista en kväll när en herre kom in i lokalen.

– Diskaren trodde att det var en gäst och började prata med honom. Men när mannen går i väg ser diskaren att han saknar ben, säger Victoria Ingasdotter och skrattar. 

Även gäster kan få möta gengångare. För en tid sedan berättade en konferensgäst om en händelse när hon skulle ta sig till sitt hotellrum.

– Hon hade gått upp i fel trappa och känner plötsligt att någon drar henne i kjolen. Jag skojade med henne om att spökena är snälla och hon svarade allvarligt att de kändes lite busiga ändå, berättar Victoria Ingasdotter.