Det stinker inte, men det luktar inte gott. Och varför skulle det göra det? Varje timme anländer upp till 42 ton plastskräp till Svensk Plaståtervinning i Motala. Förpackningarna har rest från svenskarnas kök, landat på återvinningsstationer, åkt vidare till insamlingsplatser där de balats innan de till slut körts med lastbil till anläggningen i Östergötland. 

Här lastar truckförarna plasten på band och sedan börjar förpackningarnas resa genom anläggningen. Conny Danielsson är produktionsledare och tar oss med längs de totalt 5,5 kilometer långa banden. Det är varmt och flugorna surrar.

– Som operatör är det bra att ha hygglig kondition. Vi går mellan 10 000 och 20 000 steg om dagen, säger han.

Vildsvin och grävling bland plasten

I ett första steg slås balarna sönder och förpackningarna sprids ut. Nedanför oss åker soppåsar och förpackningar som en gång innehöll bröd, Snickers, Daim, köttbullar, kakor, yoghurt, chips och nudlar. Men också en del som inte borde vara där, som Barbieben (eller om det möjligen är Ken?), ett saltkar av trä, delar av en skumgummimadrass och ett apelsinskal.

– Vi får in mycket konstigt – en gång hade vi ett vildsvin på bandet, en annan gång en grävling. Den fastnade och vi var tvungna att såga sönder den. Jag är glad att det inte var jag som behövde göra det för den var tydligen stenhård, säger Conny Danielsson och skrattar.

Att folk slänger saker som inte är plastförpackningar är ett problem. Ett mycket större problem är att plastförpackningar hamnar i de vanliga soporna och därmed eldas upp. Mattias Philipsson, vd för Svensk plaståtervinning, beskriver det som en ”allvarlig, nationell insamlingskris”.

– Mindre än 30 procent av plastförpackningarna samlas in. Det innebär dels att vi får koldioxidutsläpp när plasten eldas upp, dels att vi måste ta upp olja för att tillverka ny plast.

"Sluta släng plast i soporna"

Plastförbränning står för sju procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp. De förpackningar konsumenterna inte källsorterar genererar lika stora utsläpp som inrikesflyget.

– Vi måste sluta slänga förpackningarna i soporna. Insamlingen har ökat något men tyvärr ser vi inga stora trendbrott, säger Mattias Philipsson.

Vad beror det på?

– Det är tiotusenkronorsfrågan. En anledning är att folk inte har tilltro till systemet. De tror att det inte spelar någon roll om de sorterar eller inte; att förpackningarna ändå inte går att återvinna, men så är det verkligen inte. Av de förpackningar vi får in kan upp till 95 procent sorteras ut för att återvinnas.

Folk kanske tycker att det är lite äckligt att ha en fisk- eller kycklingförpackning liggande under diskbänken?

– Jag är ingen insamlingstaliban och kan förstå att det av hygienskäl ibland kan finnas anledning att inte sortera. Å andra sidan tar det inte många sekunder att skölja ur en sådan förpackning. Själv har jag blivit väldigt noggrann med att sortera sedan jag började jobba här.

Plast i parker ska sorteras

Det är inte heller frivilligt att sortera. Enligt miljöbalken är både hushåll och företag skyldiga att sortera ut förpackningar från annat avfall. Men risken för att åka dit för en tandkrämstub i soporna är förstås liten och Mattias Philipsson tror inte på hårdare tag mot konsumenterna.

– Vi kan ju inte rota i folks sopor. Det är nog bättre att arbeta med belöningar i så fall, kanske någon form av pantsystem för förpackningar.

Regeringen har beslutat om nya regler för förpackningsinsamling för att öka återvinningen. Från i år har kommunerna tagit över ansvaret för insamling av förpackningsavfall. Kostnaden står dock fortsatt förpackningsproducenterna för. 

År 2026 måste kommunerna samla in förpackningar på torg och i större parker. Senast 2027 måste alla kommuner införa fastighetsnära insamling. Det kommer att öka insamlingsgraden, men inte tillräckligt, enligt Mattias Philipsson.

– Det avgörande är att få folk att förstå att det spelar roll att de sorterar förpackningar. Vi tar emot väldigt mycket besök för att öka kunskapen om hur återvinningen går till.

Kan sortera tusen förpackningar i sekunden

Vi vandrar vidare genom anläggningen. Vid en av stationerna sorteras plasten efter storlek. En gigantisk tumlare med hål får mindre föremål att ramla ner, medan större föremål fortsätter sin resa. I en annan suger magneter åt sig metall, en tredje slår sönder soppåsar som folk fyllt med förpackningar. Sådär fortsätter det tills plasten når anläggningens hjärta. Här sorteras förpackningarna utifrån vilket typ av plast de innehåller.

Med hjälp av 60 infraröda sensorer, laser och kameror med artificiell intelligens kan maskinerna sortera ut tolv olika sorters plaster och de gör det i rasande fart – tusen förpackningar i sekunden.

Alla som jobbar i anläggningen bär ansiktsmask. Under hösten förstärks skyddet ytterligare när medarbetarna får masker med friskluftsintag.

– Förpackningarna gör att det finns sporer i luften här inne. Hur farliga de är på längre sikt vet vi egentligen inte eftersom anläggningen är så ny, men vi är väldigt noga med arbetsmiljön och tar det säkra före det osäkra, säger Conny Danielsson.

Förutom att vara produktionsledare är han också arbetsmiljöombud.

– Hittills har vi klarat oss utan större tillbud. Med hjälp av regelbundna skyddsronder försöker vi se till att förebygga olyckor.

Billigt att göra ny plast när oljan är billig

När förpackningarna sorterats efter plastsort packas de återigen i balar. Därefter transporteras balarna till certifierade återvinnare inom EU. Therese Cederblom är försäljningschef:

– Min uppgift är att se till att vi har avsättning för all den plast vi har sorterat ut, att säkerställa att vi har någon att skicka den till. Vi säljer till återvinnare runt om i Europa som tvättar den, maler ner den och gör återvunnen råvara av den. Därefter kan den bli en ny förpackning eller plastprodukt, säger hon.

I arbetet ingår också leveranser av testmaterial till forskning på nya sätt att återvinna, samarbete med logistikavdelningen, marknadsanalyser och prisförhandlingar. 

Det finns stor efterfrågan på återvunnen plastråvara. Men när priset på olja är lågt blir det billigt att tillverka ny, så kallad jungfrulig plast.

– Plastpriset följer oljepriset, men påverkas också av konjunkturen och priset på el. Problemet är att jungfrulig plast är billigt att tillverka och att det ibland gör att företag väljer det. Men återvunnen plastråvara kommer vara en viktig förutsättning för att nå en cirkulär ekonomi, säger Therese Cederblom.

Svensk plaståtervinning hoppas dock att nya EU-regler ska öka efterfrågan på återvunnen plast. Från 2030 måste alla nya förpackningar innehålla minst 30 procent återvunnen plast och då kommer efterfrågan på återvunnen plast – och därmed priset – att öka.

Dessutom blir det förbjudet för tillverkare att göra förpackningar som inte är återvinningsbara.

"Roligt att göra något bra för miljön"

Svensk plaståtervinning öppnade i Motala 2018. Då kunde fyra plastsorter sorteras ut. Förra året öppnade den nya linan som integrerades med den första och nu alltså kan sortera tolv sorter. Omkring hundra personer jobbar här. I anläggningen arbetar truckförare och operatörer, på kontoret sköter tjänstemännen logistik, ekonomi och försäljning.

– Vi har gått från att vara noll anställda 2018 till hundra i dag, så vi har vuxit väldigt fort. Det har varit inspirerande och väldigt roligt. Alla som jobbar här vet att de jobbar i en världsledande anläggning. Det är klart att det har varit utmanade att bygga två anläggningar på fem år, men de personer som söker sig hit är inte trygghetssökande. De vill vara med och bygga upp något nytt och det finns en stark stolthet i det här, säger Mattias Philipsson.

Förutom viljan att vara med och bygga upp något nytt finns ytterligare som driver medarbetarna i Motala – och som kanske gör att de kan leva med att det luktar lite.

– Många tycker att det är roligt att jobba här just för att man känner att man gör något bra för miljön, säger Conny Danielsson.

Sveriges klimatomställning går för långsamt. De anställda måste involveras om det ska bli ändring på det. Det är budskapet i det första klimatpolitiska programmet från den fackliga centralorganisationen TCO, som bland annat representerar Unionens medlemmar.

Organisationen föreslår en lång rad förändringar på svenska arbetsplatser: gratis laddning av elbilar, billigare tågbiljetter för att underlätta jobbresor, bättre trygghetssystem för de som blir av med jobbet när miljöfarliga arbetsuppgifter tas bort och mer anpassning av arbetsplatserna för värmeböljor och extremväder.

Vill att facket driver på för grön omställning

För att sådana förändringar faktiskt ska bli av krävs det enligt TCO en ”facklig klimatrörelse”. Med det menas bland annat att lokala fackklubbar arbetar för att ”glappet mellan arbetsgivares klimatambitioner och genomförandet kan överbryggas”. Flera stora företag – däribland livsmedelsjätten Unilever och oljebolaget Shell – har i stället börjat backa från sina globala utsläppsmål.

– Du som arbetstagare ska bli hörd på arbetsplatsen och få vara med och medverka till att jobb blir gröna med schyssta villkor, säger TCO:s ordförande Therese Svanström till Kollega.

Tre sätt att engagera sig för klimatet

Hon ger tre exempel på saker som medlemmar kan engagera sig i: att sänka utsläppen på själva arbetsplatsen genom förändrade resvanor, att värna arbetsmiljön när väder och klimat förändras och att stärka kompetensutvecklingen så att anställda inte slås undan när nya, mer klimatvänliga arbetsuppgifter växer fram.

”En facklig klimatrörelse” låter också som att medlemmarna ska bli ett slags gatudemonstranter, menar ni det?

– Nej, det är inte vår uppgift att som facklig centralorganisation se till att människor demonstrerar på gatan. Sedan får man gärna göra det också. Vi tycker att det är bra med yttrandefrihet och den typen av aktioner i vårt land. Men det är inte tanken bakom begreppet, säger Svanström och fortsätter:

– Vi vill inte att det här ska vara ett handlingsprogram som ligger i byrålådan. Vi vill se till att det används i den fackliga vardagen, som våra program för utbildning och jämställdhet. Det är vad vi menar med en facklig klimatrörelse.

I programmet står också att ”en facklig klimatrörelse” betyder att facken ökar kunskapen hos sina medlemmar om klimatfrågan och värnar rätten att engagera sig för klimatet utanför arbetstid.

”En eld i baken”

Maria Hagström är vice ordförande i Unionens rikstäckande fackklubb på Systembolaget. Hon har stått i talarstolen på Unionens kongress och propagerat för att facket ska bli mer engagerat i klimatfrågan, och har även skrivit om saken på Kollegas debattsida. Hon säger att hon redan har skickat TCO:s klimatprogram till Systembolagets företagsledning.

– Jag tror att det här behöver vara med i vardagen och kanske speciellt i tjänstemannafack. Det är alla små beslut man tar på olika möten som till slut styr mot helheten.

Vad kan det vara för beslut?

– Hur man ska driva sin verksamhet, vad man ska ha för affärsmodell, vad man ska köpa in för produkter, hur man gynnar människor som tar sig till jobbet på ett bättre sätt. Det är många dagliga beslut där man behöver ha klimathatten på sig. Då är de enskilda tjänstemännen faktiskt jätteviktiga, säger Hagström och fortsätter:

– Om företaget antar fina policys men tjänstemännen jobbar på som vanligt... det är väl ofta det som händer, och det tas upp i programmet också, att man säger en sak men sedan inte får någon drivkraft. Där har vi ju en kontakt med medarbetare och medlemmar på ett helt annat sätt.

Maria Hagström tycker också att programmet borde bli en ”eld i baken” på hennes fackliga kollegor.

– Unionen centralt har en roll i att hjälpa till och ge folk [som vill engagera sig i klimatfrågan, reds. anm.] en tråd att nysta i. Kanske göra ett utbildningsmaterial utifrån det här programmet. Materialet finns ju, det gäller bara att förpacka och föra ut det till medlemmarna.

Varför producera fisk på land?

– 75 procent av all fisk vi äter är importerad. Vi behöver hitta sätt att tillgodose marknaden med livsmedel och det måste ske hållbart på hemmaplan utan att vi fiskar ut haven.
 
Uppfödningen sker numera hos uppfödare på kontrakt. Hur kommer det sig?

– Tanken var att vi skulle producera fisken själva men många tyckte det här var ett intressant koncept. Vi säljer systemet till lantbrukare och det blir en del av vår expansion. De får yngel av oss, vi köper sedan tillbaka fisken för slakt och försäljning. Många lantbrukare, särskilt yngre, ser fiskuppfödning på land som ett komplement till traditionell djurproduktion.

Ni föder upp arterna Rödstrimma och Clarias, hur har ni gjort urvalet?

– De är helt enkelt ”rädda-världenfiskar” och några av världens vanligaste matfiskar. De är tåliga, behöver inte antibiotika, äter mer vegetabilier än andra fiskar och växer snabbt för att nämna några fördelar.

Är konsumenterna lika övertygade?– Vi har en utmaning med konservativa fiskkonsumenter. Första året sålde vi 20 kilo, men förra året var det 240 ton.

Ni kallar ni det fiskuppfödning, inte odling?

– Det är viktigt hur vi benämner saker. Vi bestämmer när fisken föds och dör. Vi skördar inte, vi slaktar. Det handlar om uppfödning och i slutändan fiskarnas välfärd och dess ställning inom lantbruket som produktionsdjur. Framtidens konsumenter kommer inte heller acceptera att fisk behandlas sämre än andra djur.

Du har sagt att ni ska producera mer fisk än Norge. Hur ska det gå till?

– Jag drömmer om att 2 000 lantbrukare vill ägna sig åt fiskuppfödning, det är nämligen vad som krävs för att kunna producera en miljon ton fisk om året. Lyckas vi med det blir vi större än Norge.

Vad driver dig?

– Det undrar jag också ibland. Vissa kvällar när jag kommer hem kan det kännas tufft. Vi har hållit på i tio år och jag tycker fortfarande att det är så kul. Sedan älskar jag att tävla, känslan av att ha möjligheten att spöa norrmännen i något ger energi.

Vilken är din största utmaning just nu?

– När jag och min medgrundare Mikael började gjorde vi precis allt själva. Nu har vi 33 anställda, så jag måste våga släppa taget och lita på att andra gör jobbet. Och inse att ”good is enough” funkar det med.

Hur är du som chef?

– Ganska bra, tror jag, även om jag är rätt bångstyrig som person. Jag försöker lyssna och stötta medarbetare i stort som smått. Det är viktigt att ibland våga vara chef fullt ut och försvara sina anställda. När det kommer smällar utifrån måste du som chef ställa dig emellan.