När man har gjort karriär, barnen är nästan vuxna och man har 15–20 år kvar i yrkeslivet – då kommer ofta tankarna på om det är dags att göra något helt annat i livet. Den stora frågan är bara vad. Det är vad Nicolas Jacquemot, doktor i ledarskap och författare, försöker svara på i sin nya bok Meningen med arbetslivet.

➧ I din bok uppmanar du oss till att vi ska våga drömma. Är vi dåliga på det?

– Många av oss är nog väldigt bra på att drömma och föreställa oss saker. Under en middag kan jag slänga ut frågan: ”Om ni inte jobbade med det ni gör, vad skulle ni göra i stället?” Jag tror att nästan alla skulle kunna svara, för de flesta av oss har en tanke. Vi kan drömma, men vi är också duktiga på att lista hindren och avfärda tankarna som orealistiska – att vi är för gamla och saknar rätt utbildning.

➧ Varför harvar vi på i gamla hjulspår trots drömmarna?

– För att man vet vad man har men inte vad man får. Ibland är det så att det inte är tillräckligt illa för att man ska våga kasta sig ut i något nytt. Även om du är trött på arbetsuppgifterna så trivs du med kollegor och gillar att vara en del av det sammanhang som jobbet ger. Det kan vara skönt att bara komma till jobbet, det trygga som du är duktig på. Det är verkligen inget dåligt med det. Men känner du att suget efter det nya är starkare än rädslan att lämna det gamla kan det vara tecken på att det är dags att söka dig vidare.

➧ Om jag känner så men utan att veta exakt vad jag vill – hur tar jag reda på det?

– Börja med att kartlägga dina önskningar – vad vill du ha mer eller mindre av i ditt arbetsliv? Fler utmaningar eller mindre stress? Jobba friare eller ha färre möten? Fokusera sedan på dina styrkor och tänk brett. Fråga en kollega som du känner förtroende för om vad hen tycker att du är bra på, och det kan vara andra saker än vad du själv tänkt. För att hitta drömjobbet ska du utgå från din passion. Hittar du inte det i jobbet, kolla vad du tycker om utanför jobbet. Gillar du naturen kanske du vill ha mer av det i ditt nästa jobb.

➧ Hur ska man våga ta det första steget?

– Titta på delarna som jag just nämnde. Ofta vill man lite för mycket på en gång, ta i stället ett steg i taget. Visualisera målet, men skapa delmål på vägen. Du behöver inte ha bråttom.

➧ Kan man inte bara få vara nöjd, måste man vilja vidare?

– Alla behöver inte byta yrkesbana. Det råder ett slags utvecklingsstress i arbetlivet. Idealet är att du ska vilja vidare inom några år. Och ska du göra karriär är det nästan självklart att slutmålet är att bli chef. Men alla vill ju inte gå den vägen.

– Om man under ett utvecklingssamtal på jobbet får frågan var man ser sig själv om fem år och svarar ”här” kan man nästan få stämpeln som en person helt utan ambitioner. Fast det är lite dubbelt. För egentligen är du drömmen – arbetsgivare vill ju ha lojala och duktiga medarbetare. Man jag upplever ändå att den här normen har börjat bli ifrågasatt, särskilt när man är mitt i livet.

➧ Till sist: Vad är meningen med arbetslivet?

– Det är olika för olika personer. Men många som är mitt i livet börjar ofta fundera på vad som är nästa steg. Vi kan blicka bakåt och ändå ha många år kvar i arbetslivet. I medelåldern är det vanligt med tankar som ”Är detta allt jag ska göra resten av livet? Och gör jag verkligen vad jag vill?”.

– Vi reflekterar ofta kring vad vi vill ha mer eller mindre av i livet. För det är mycket som ändras, vi åldras, barnen blir äldre och flyttar hemifrån och man får mer tid över till annat. Dessutom förväntas vi jobba längre när pensionsåldern höjs. Några extra år i arbetslivet kan ge en möjlighet att studera eller växla karriär. Själv funderar jag som bäst på vad jag vill göra när jag är 60.

Under vintrarna jobbar han som revisor. Under sommarhalvåret är han markarbetare.

– Det kan verka som en konstig kombo, men för mig funkar det bra, säger Mattias Sjödin, som gissar att han är ”rätt ensam” om upplägget.

I tio år jobbade han heltid, året runt, som revisor på Ernst & Young i Umeå. Med tiden tyckte han att jobbet blev slitsamt, med ständiga deadlines och arbetsuppgifter som aldrig tycktes ta slut. Jobbet följde honom hem, åtminstone inne i huvudet, och till sist blev han sjukskriven för utmattningssyndrom.

När han sedan började om, på deltid, kände han att det inte funkade. Han var rädd att hamna i samma hjulspår igen.

– Då sa jag upp mig. Min enda plan var att hitta något annat. Jag orkade inte jobba samtidigt som jag sökte nytt jobb.

Under arbetslösheten hjälpte han ibland en kompis som byggde sommarstuga. Kompisen jobbar på NCC i Umeå.

– Han sa: ”Du som är så händig, du borde komma och jobba med oss.” Och det lät ju inte så dumt att vara ute och jobba fysiskt. Så jag sökte och fick jobbet.

Bytte skrivbord mot utejobb

Stressen kring tajta deadlines och ”många bollar i luften” byttes nu ut mot fysiskt arbete med spade, motorkap och andra maskiner bland jorddoftande gropar och schakt. Tröttheten efter en arbetsdag satt i kroppen, inte i huvudet.

– Jag trivs jättebra med markjobbet. Det tar man inte med sig hem. Man får en uppgift, utför den, sedan slår klockan fyra och man är klar.

Det han uppskattar mest är sammanhållningen i arbetslaget och att få jobba under bar himmel. Dåligt väder är enda nackdelen. Särskilt när sommaren blir höst och kylan kommer. Det är inte bara en gång han dragit på sig regnkläderna för sent, blivit blöt och frusit som en hund.

Mot slutet av första säsongen som markarbetare hörde chefen på revisionsbyrån av sig och föreslog ett inhopp under vintern.

– Andra säsongare kan köra tunga fordon eller snöröja med traktor på vintern, men jag har inga sådana kort. Så jag tänkte att det inte var så dumt, då behövde jag inte fundera på inkomsten under vintern. Eftersom det var tidsbegränsat tänkte jag att det inte borde bygga någon större stress.

Ser ingen anledning att jobba på något annat sätt

Han är nu inne på tredje året med de två olika jobben. Kombinationen passar honom perfekt. Han tar enbart visstidsanställningar och lägger in tid för ledighet mellan säsongerna. Cheferna på båda företagen är med på upplägget.

Det bästa med dubbeljobben är den mycket tydliga indelningen av arbetsåret.

– Jag får ett avslut och kan sedan börja om på ny kula. Tydliga avslut och nystarter passar min mentalitet bra.

Det han gillar med revisorsjobbet är att det är ”ett klurigt jobb” där han får vrida och vända på siffror och fundera för att hitta lösningar. Nackdelen är att det ”lätt blir för mycket” och att jobbet följer med hem.

– Fast det är säkert en fråga om personlighet. Många av mina kollegor verkar inte ha det problemet.

Bland dem är inställningen till hans markarbetande lite kluven. Vissa tycker att det är märkligt att han ”kastar bort karriären” genom att inte jobba heltid som revisor.

– Men andra tycker det är spännande och kul att jag har valt den här kombinationen. Och jag trivs jättebra med båda arbetslagen.

Om han blickar framåt ser han ingen anledning att förändra något.

– Det här konceptet funkar så bra för mig. Det är för bra för att hitta på något annat.

Mattias Sjödin är nöjd med sin årslön. Han tjänar mer som revisor, men har på tredje säsongen som markarbetare kommit upp några hack i lön. Framför allt trivs han med att förena fysiskt arbete med mer akademiskt.

– Yrkeslivet kan se ut på många olika sätt. Man kan alltid prova andra jobb och nya kombinationer.

Text: Bertil Jansson

Anna Andersson, 54, hade arbetat som administratör på samma företag i 15 år när hon plötsligt blev uppsagd på grund av arbetsbrist.

– Känslan var overklig. Vad skulle jag göra nu? Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Och vem var jag utan mitt jobb?

Hon berättar att hon första tiden höll modet uppe och nästan kom in i ett maniskt tillstånd med att söka jobb. Men för varje ”tack för din ansökan men nej tack” sjönk hoppet och även hennes självförtroende.

– Jag hade svårt att äta, vaknade mitt i natten av ångest och mådde allt sämre.

På eget initiativ sökte hon upp en jobbcoach och tack vare regelbundna samtal byggde hon sakta upp sitt självförtroende på nytt.

– Vi kom fram till att jag skulle försöka se jobbförlusten från en annan synvinkel. Att uppsägningen i själva verket var en chans att byta yrke och utbilda mig till det jag under många år drömt om men som aldrig blivit av.

Från uppsägning till ny karriär

Anna Andersson hoppade på en floristkurs och har i dag arbete som florist. Hon säger att hon inte har ångrat det beslutet en sekund.

– Det enda jag ångrar är att det tog så lång tid att inse att livet inte gick under bara för att jag förlorade ett jobb. Tvärtom var det början på något nytt och något mycket roligare.

Betti Lukic arbetar som psykolog på Arbetsförmedlingen där hon hjälper arbetssökande med att klargöra vilka förutsättningar till arbete eller studier de har samt rekommenderar anpassningar vid behov. Hon förstår Annas reaktion.

– Att förlora jobbet kan lätt resultera i en krisreaktion. Man tappar självförtroendet och ifrågasätter sin arbetsförmåga. Vi tillbringar ju en större del av livet på jobbet, där vi vistas i ett sammanhang och får en mening. Plötsligt förlorar man helt det nätverket. Det är ingen trevlig känsla.

Betti Lukic förklarar att känslorna som uppstår i och med en jobbförlust inte är unika. Forskning visar att de flesta människor som drabbas av stora förändringar i livet även påverkas känslomässigt.

– Det kan handla om känsloreaktioner som skuld, sorg, ångest eller ilska. Kognitiva förändringar kan uppstå, som koncentrationssvårigheter och att man glömmer saker. Man kan också uppleva en stor trötthet och orkeslöshet och tappa intresset för sådant man tidigare gillat.

– Sömnen kan drabbas, man kan ha svårt att somna eller vaknar mitt i natten och funderar. Vissa börjar tröstäta eller så tappar de aptiten. En del mår väldigt dåligt och flyr verkligheten genom alkohol, droger eller spelmissbruk.

Fyra faser att gå igenom efter en jobbförlust

Betti Lukic nämner fyra stadier som de som blivit av med jobbet ofta går igenom:

➧ Chockfasen. En känsla av overklighet och oförmåga att ta in vad som hänt. Det är viktigt att man inte fastnar för länge här eftersom det kan försvåra bearbetningen och förståelsen för vad som egentligen skett.

➧ Reaktionsfasen. Man inser vad som hänt, en insikt som kan orsaka starka känsloreaktioner som förtvivlan, ilska, ångest, sorg, utmattning eller depression. Här kan också en stark känsla av förlorad kontroll och orättvisa dyka upp. Varför var just jag tvungen att drabbas?

➧ Bearbetningsfasen. Här börjar man att ta in och bearbeta det som hänt och kan släppa tankarna på det inträffade under kortare stunder. Det underlättar återhämtningen.

➧ Nyorienteringsfasen. Då ingår den jobbiga händelsen som en integrerad del av ens liv, och tankar och fokus kan nu riktas framåt.

Hur lång tid det tar för en person som drabbats av uppsägning att genomgå de här faserna, läka och vara redo för att söka ett nytt jobb, det är dock väldigt individuellt, påpekar Betti Lukic.

Fotnot: Anna Andersson heter egentligen något annat.

Text: Katarina Markiewicz.