Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Mobbade Annika ville ta sitt liv

Varje dag på väg hem från jobbet gråter Annika i bilen. Hon önskar förtvivlat att få dö på motorvägen för att slippa ifrån sina plågoandar. I dag, sex år senare, är hon fortfarande så märkt av den mobbning hon utsatts för på jobbet att hon nog aldrig kan arbeta igen.
Anita Täpp Publicerad
Jenny Leyman
Annika mobbades av två chefer och blev till slut så deprimerad att hon försökte ta sitt liv. Jenny Leyman

”Annika har en oerhört låg tolerans för yttre krav och stress. Till följd av svårigheter med minne, koncentration och andra kognitiva förmågor har hon också väldigt svårt att lära in ny information liksom att minnas den, svårt att förstå arbetsuppgifter och planera sitt arbete. Den stress hon upplever även när hon försöker utföra väldigt enkla arbetsuppgifter gör att hon mentalt blir helt blockerad och då reagerar med kraftig ångest och nedstämdhet och kan sätta sig på en stol och storgråta.”

Så har en läkare beskrivit Annikas sjukdomstillstånd, efter åren på ett inredningsföretag där hon blev utsatt för mobbning av två chefer.

Det är nu sex år sedan hon lämnade arbetsplatsen, ändå är hon fortfarande väldigt skör. När vi hörs på telefonen kan hon plötsligt börja gråta. Hon blir ledsen när hon berättar om vad hon har råkat ut för. Men tårarna kan också komma när hon blir glad och rörd över något, som när hon får veta att vi kommer att publicera hennes berättelse.

Mötesdagen får bestämmas utifrån vilken dagsform hon är i. När hon öppnar dörren till sin tvårumslägenhet i Malmö ser hon glad och fräsch ut. Men komplimangen får inte fäste. I stället slocknar hennes leende och hon säger:

– Jo, jag är väldigt tacksam för att jag har fått tillbaka mitt utseende nu. Länge syntes det också på utsidan hur sjuk jag är. Men det du ser är bara mitt skal, och det är tunt. Och hur jag mår här bakom – säger hon och pekar på sitt ansikte – det är något helt annat.

– Men i dag är ändå en bra dag. Eller bättre än många av de andra. 

När Annika fick jobb som marknadsassistent på ett inredningsföretag 2005 var hon en glad, stark och aktiv kvinna på drygt 40 år. Efter en skilsmässa bodde hon ensam med sin då fjortonårige son. På fritiden sjöng hon i kör, tränade på gym och hade ett stort socialt umgänge. Hon, som alltid hade varit driftig och duktig i arbetslivet, gick in för det nya jobbet med liv och lust.

Allt vändes totalt, från den ena dagen till den andra

Snart hade företagets ägare och vd upptäckt hennes kompetens och befordrat henne till innesäljare. Snabbt kom hon också att bli en slags chefsassistent till honom. Det innebar att hon ofta jobbade på kvällar och helger. En arbetsdag på tolv timmar var normalt.

– Jag var jättepositiv och drivande. Det var väldigt intensivt och tufft och jag hade massor av arbetsuppgifter, men det var jätteroligt. För de var verkligen spännande och utvecklande. Jag har alltid varit ambitiös och plikttrogen och älskat att arbeta och nu blev jag dessutom väldigt bekräftad av ägaren.

Hon blev populär bland kunderna och sålde bra. Dessutom var hon omtyckt av kollegorna som ofta slog sig ner vid hennes skrivbord för att växla några ord eller få hjälp med något.

Vd:n skrek och sparkade medarbetare på stående fot

Problemet var stämningen på jobbet. Den despotiske ägaren och vd:n – samma man som uppskattade och uppmuntrade Annika - kunde säga upp anställda med tio minuters varsel.

– Det började nästan direkt jag kom dit, att det gjordes många uppsägningar där det skreks i korridorerna och folk fick gå direkt, utan att ens ta farväl. Det kunde bero på arbetsinsatsen eller vara personliga skäl, men folk fick gå utan att ens ha fått en varning. Det var hemskt. Men det var ägarens policy, säger Annika.

– Eftersom jag var nyanställd så tänkte jag att det var bäst att jag tuffade till mig och fokuserade på jobbet. Men jag var alltid nervös för att jag skulle göra något fel och själv bli uppsagd. Jag var nyskild och måste försörja mig själv och min son.

Mycket talar för att den höga arbetsbelastningen och oron bidrog till att hon senare blev sjuk. Men den främsta orsaken – som Försäkringskassan senare också skulle godkänna som orsak till att Annika har fått en arbetsskada – var den mobbning som hon utsattes för.

Hon letade hela tiden efter fel och brister

Helvetet började 2009, då ägaren utsåg en ny vd för företaget. Denne man inledde snart ett förhållande med en kvinna på arbetsplatsen. Det var en kvinna som Annika hade lärt upp till innesäljare och som hon också hade umgåtts privat med. Som hon såg som en vän. Nu utsåg vd:n kvinnan, som vi kan kalla Eva, till chef. Men bara över Annika.

– Då började det. Allt vändes totalt, från den ena dagen till den andra, berättar Annika.

Vd:n ordnade så att några rum gjordes om till ett kontorslandskap där Eva placerade sitt skrivbord strax bakom Annikas rygg. Hon höll sedan noga uppsikt över allt Annika gjorde. Hon granskade hennes order och lyssnade till hennes kundsamtal. Om hennes egen telefon ringde struntade hon ofta i att svara, för att kunna fortsätta fokusera på Annikas samtal.

Sedan fick Annika kritik för hur hon hade talat med kunden. Det kunde exempelvis vara att hon hade varit för glad och skrattat för mycket. Att hon inte hade uppträtt tillräckligt professionellt. När som helst kunde Eva också avbryta Annikas samtal genom att ge henne en skarp tillrättavisning, när kunden hörde det

– Hon letade hela tiden efter fel och brister och det gör en väldigt nervös att bli så kontrollerad. Samtidigt visste jag att det här ingick i en plan som de hade. För hon sa det en gång, att ”du ska väck!.

Snart var det också en daglig rutin att Annika fick en utskällning för någon bagatell - först av Eva och sedan av vd:n - inför kollegorna. Dessa fick också veta att de var förbjudna att umgås med henne, om de ville ha jobbet kvar.

Ägaren hade förbjudit all facklig verksamhet

I Annikas arbete ingick att ha kundmöten och hon var då extra noga med sin klädsel. Nu fick hon höra att den inte alls var lämplig, att hon inte var tillräckligt representativ.

– De kunde också beordra mig att ställa in ett kundmöte femton minuter innan, och påstå att det berodde på att jag inte hade rätt kapacitet. Jag blev väldigt chockad och rädd för att kunden skulle känna sig kränkt. Men jag fick lösa det genom att påstå att jag hade fått förhinder.

Följde efter till toaletten

När Annika gick på toaletten kunde Eva argsint och skrikande i korridoren undra över vart hon hade tagit vägen. Sedan stod hon utanför toalettdörren och skyndade på Annika.

Vid ett tillfälle berättade också Eva att de funderade på att sätta upp kameror vid Annikas arbetsplats så att de skulle kunna ha full kontroll på henne.

– Jag mådde naturligtvis jättedåligt av det här. Inte minst för att en person som jag trott var min vän gjorde det här emot mig. Det påverkar verkligens ens tillit till människor, säger Annika.

Hon visste att kollegorna också mådde dåligt av att se hur hon behandlades. Men i den kultur som rådde – där ägaren också förbjudit all facklig verksamhet och skyddsombud - vågade ingen säga ifrån.

– De stöttade mig bakom ryggen på ledningen. Men alla visste hur lätt de kunde få sparken och var rädda om sitt jobb.

En dag blev Annika och den kvinnliga kollega som stod henne närmast inkallade till ett möte med Eva och vd:n på hans rum.

– De satt där båda och log och han sa att i dag kommer en av er att bli uppsagd och få lämna genast. Sedan väntade han en lång stund innan han sa min kollegas namn.

– Hon tvingades gå direkt. Sedan blev jag beordrad att gå in i hennes dator och ta över hennes ofullständiga arbetsuppgifter, som oskrivna order med hennes kunder i Tyskland och Danmark. Då kollapsade jag nästan helt. Jag tänkte att detta är inte sant! Och jag blev så rädd, så rädd.

"Jag orkade inte leva längre"

Snart mådde Annika så dåligt att hon måste ta antidepressiv och ångestdämpande medicin för att orka gå till jobbet. När hon inte fick andra arbeten som hon hade sökt försökte hon bara härda ut, med tanke på sin försörjning. Men snart hade hennes självkänsla och självförtroende gått i botten.

– Jag tappade allt, och kände att jag varken kunde eller klarade någonting längre. Och jag var alltid nervös på grund av allt det här kontrollerandet av mig.

Till sist grät hon varje dag i bilen på vägen hem från jobbet, och önskade förtvivlat att hon skulle bli ihjälkörd på motorvägen.

– De förintade min själ. Jag blev djupt deprimerad och kände att jag inte var värd någonting. Till slut kände jag att jag inte orkade fortsätta leva längre, förklarar hon.

Annika vågade aldrig berätta för ägaren om vad hon utsattes för på jobbet. Men efter ett och ett halvt år fick både vd:n och Eva sparken. Annika har aldrig fått veta varför, men tror att någon till sist kan ha informerat ägaren om mobbningen av henne, som han alltid hade värderat högt.

Nu trodde hon i all fall att allt skulle bli bra.

Men när den nye vd:n började blev hon överbelamrad med arbete. En tid skötte hon fyra personers arbetsuppgifter, samtidigt som hon fick i uppgift att lära upp två nya kollegor. Det innebar att hon jobbade elva-tolv timmar varje dag och dessutom tog med sig jobb hem på kvällar och helger.

– Jag ville ju visa att jag var så där duktig som jag alltid hade varit, säger hon.

Kommer aldrig kunna jobba igen

I juni 2011 föll Annika ihop på golvet i en kollegas rum. Benen bar inte längre. Sonen fick hämta henne och en timme senare var hon inlagd på sjukhus. Sedan dess har hon inte varit tillbaka på arbetsplatsen.

När det blev klart att hon inte skulle dit igen fick hon ett sms om att man hade plockat ihop hennes privata saker i ett par kartonger som nu stod utanför hennes lägenhetsdörr. Det är allt hon har hört från företaget.

Efter flera års resultatlös rehabilitering i Försäkringskassans regi har en läkare konstaterat att hon sannolikt aldrig mer kommer att kunna jobba igen. Till sist beslöt Försäkringskassan – i samråd med hennes läkare – att ge henne sjukersättning, så att hon inte behöver jobba mer.

– Jag gjorde verkligen allt för att slippa det. Jag har alltid älskat att arbeta och ville så gärna tillbaka till arbetslivet. Men de tvingade mig till sist att inse att jag hade blivit så sjuk att det inte skulle fungera. Det var en stor sorg för mig, säger hon.

Det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv

Även om hon inte har blivit frisk av de rehabiliteringsinsatser som gjorts var ett möte med en läkare för ett par år sedan avgörande för att hon fortfarande lever, säger hon. Hon hade fortfarande ingen livslust och hade försökt att ta livet av sig.

– Jag har tappat så mycket när det gäller mina förmågor och var så nere på grund av all ångest och värk. Men den här läkaren fick mig att inse att jag är värd någonting och det blev en verklig vändning för mig.

När Annika blev sjuk havererade hennes ekonomi. Hon måste sälja bilen och byta lägenheten mot en mindre – vilket också betydde att den studerande sonen inte längre kunde bo med henne. Under flera månader var hon tvungen att be om hjälp hos kyrkan, för att kunna köpa mat. Vilket hon – som tidigare alltid stått på egna ben – upplevde som en stor skam.

– Det är väldigt fint att man kan få hjälp där. Men att behöva göra det, när man som jag alltid har varit en hårt arbetande och självförsörjande människa, var hemskt!

Fick hjälp av Unionen

I dag har hon fått ekonomisk frid, som hon säger. Det sedan en envis ombudsman på Unionen i Malmö fick Annika att söka livränta hos Försäkringskassan. Efter att ha fått stöd av en försäkringsexpert på Unionen orkade hon ta sig igenom den långa process som gjorde att hon till sist fick livränta. Sedan förra året har hon därför drygt 4 000 kronor mer att röra sig med i månaden.

– Det betydde allt! För det är också en upprättelse. Nu kan jag köpa den mat jag vill ha och fråga min son, som studerar, om han behöver något eller ge honom en matkasse ibland. Det är underbart att kunna göra det.

Nu mår Annika lite bättre. Men hon lever bara i ett par tre timmar om dagen, säger hon. Med hjälp av det boendestöd hon har kommer hon också ut ibland. Annars har hon dragit sig undan alla sociala kontakter och umgås bara med sin son och sin syster.

De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet

Nu är hennes enda drivkraft att berätta sin historia, i hopp om att det ska hjälpa någon annan i samma situation. Om hon lyckas med det så har hon kunnat göra något gott av det onda, resonerar hon. Därför försöker hon nu skriva lite varje dag, om det hon har varit med om.

– Jag är funktionshindrad i kropp och själ och kanske aldrig blir bra igen. Men om jag kan hjälpa andra, så ser jag det som att det blir min gåva efter den här djävulsresan jag har gjort. Jag vill skriva en bok om hur man får tillbaka livskraften, även om det är tufft.

– Jag vill förmedla att det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv. Nu har jag fått tillbaka livsglädjen och kan njuta av sådant som att meditera, vara i naturen och umgås med min son.

Själv tror Annika att hon mobbades för att hon upplevdes som ett hot av vd:n och Eva. Men eftersom hon var uppskattad av kunder, kollegor och även av ägaren kunde hon inte sägas upp, i stället skulle hon förmås att gå av egen vilja.

– De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet och allt annat. Men jag försöker ändå förlåta dem. För min egen skull.

Fotnot: Annika och Eva är fingerade namn.

Kollegorna vittnar om mobbningen

En viktig anledning till att Annika fick mobbningen godkänd som arbetsskada, vilket sedan låg till grund för att hon fick livräntan, är att många av hennes tidigare arbetskamrater har vittnat om hur hon behandlades på företaget. Här är ett axplock ur deras vittnesmål:

”När vd:n hade utsett Eva till chef över Annika urartade det till direkt mobbning. Jag tror att Eva var avundsjuk på Annika för att hon hade mer avancerade arbetsuppgifter och var mer kompetent att utföra dem.”

”Något jag särskilt minns är att skärmväggen vid Annikas arbetsplats monterades ner för att det skulle gå lättare att övervaka henne. Hon bevakades och blev utskälld utan anledning”.

”Eva skrek ofta på Annika. Annars behandlades hon som luft och Eva hälsade inte på henne.”

”Man tog ifrån henne arbetsuppgifter utan anledning och kunde säga att det berodde på att hon inte var tillräcklig representativ.”

Eva kunde skälla ut Annika för en bagatell och sedan rapportera till vd:n så att han skällde ut henne för samma sak.”

”När en kollega skulle gå i pension så bedömdes det att Annika var lämpligast för tjänsten. Då bestämde vd:n att också Eva skulle lära sig arbetsuppgifterna. Det betydde att Annika bara fick halva utbildningstiden. Men då avbröts den också hela tiden, när Eva hittade på saker som Annika måste göra just då”.

”Eva övervakade Annika på ett väldigt obehagligt sätt. Hon kontrollerade när Annika gick på toaletten och tvingade henne att rapportera var hon gick och skyndade alltid på henne, till och med på toaletten.”

”Annika var omtyckt och många gick till henne för att prata en stund. Men då fick de en varning och fick veta att det inte var okej längre.”

Under den tid som försäkringsexperten Ann-Charlotte Andersson på Unionen hjälpte Annika att söka livränta så lärde hon känna henne och hennes historia väl.

– Jag har funderat mycket på hur man som medmänniska kan knäcka en vacker, driftig och duktig kvinna så att hon helt tappar självförtroendet och livslusten. Att man kan vara så elak och bara kallt ser på när man får en annan människa att må så dåligt. Det är verkligen fruktansvärt och skrämmande att de kunde göra så!

Livränta

  • Livränta är en ersättning från Försäkringskassan som kan betalas ut om du tjänar mindre på grund av en godkänd arbetsskada.
  • Ett krav är att en läkare lämnar prognos om att skadan kommer att bestå i minst ett år framöver.
  • Den högsta livräntan som nu betalas ut är 332 250 kronor om året.
  • För att få livränta måste Försäkringskassan först godkänna arbetsskadan. När det gäller psykisk ohälsa – som är den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar bland tjänstemännen – blir få godkända.
  • För att öka chansen och få stöd i det omfattande och många gånger psykiskt påfrestande jobb som krävs kan det vara bra att ta hjälp av en expert inom Unionen.
  • I Annikas fall krävdes ett halvårs arbete innan hon, med mycket hjälp av en försäkringsrättshandläggare på Unionen, fått ihop det 300 sidor långa dokument som krävdes. I detta ingår bland annat en detaljerad beskrivning av den mobbning hon utsatts för, vittnesmål från arbetsplatsen och läkarutlåtanden.
  • En anledning till att Annika fick en godkänd arbetsskada på grund av mobbningen beror sannolikt på alla vittnesmål om vad hon utsattes för. Den som vittnar har rätt att vara anonym.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Jobbet blev Eriks skyddsnät när dottern fick anorexia

Erik Bergqvists dotter drabbades av den dödligaste psykiatriska sjukdomen – anorexia nervosa. En bra chef och hjälp från arbetsplatsen gjorde att han kunde fokusera på det som var viktigt.
Lina Björk Publicerad 4 september 2025, kl 06:00
När Erik Bergqvists dotter drabbades av anorexia nervosa blev chefens stöd och arbetsplatsens resurser avgörande. Här berättar han om kampen hemma, vårdens insatser och varför arbetsgivare måste förstå psykisk ohälsa.
Erik Bergqvist fick stöd av sin chef Jean Hedayat under tiden hans dotter blev sjuk i anorexia. Foto: Peter Knutson

Kampen för att överleva pågick inte i en sjukhussal med vita rockar och blodprover. Den pågick hemma. I köket, i badrummet, bakom stängda dörrar. Varje gång någon skämtade om kalorier eller tackade nej till en bulle med orden ”man måste tänka på vad man äter”.

Den pågick vid tidningsställ med trådsmala modeller och varje gång någon kastade ur sig en komplimang om viktnedgång.

För två år sedan höll Erik Bergqvists dotter på att svälta ihjäl och han stod handfallen inför faktumet.

– Anorexia dödar inte snabbt. Den dödar långsamt, tyst och skoningslöst. Den bryter ner kroppen tills hjärtat stannar. Den bryter ner viljan så att den som drabbats inte längre vill leva. Och den bryter ner familjer vars enda vilja är att hjälpa, säger han.

Erik Bergqvist beskriver sjukdomen som en egen person. Som när Frodo erbjuds härskarringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen och förändras och blir en annan. En annan, som gör allt i sin makt för att få sin vilja igenom. Anorexia ljuger, skriker, hotar och lockar. Den manipulerar och smickrar för att skydda sig.

Men vi backar till en kall februaridag 2023. Då frågade Erik Bergqvist sin dotter rakt ut om hon inte åt. Visst hade han och exsambon märkt att hon var tunn, men nu var det allvar.

Efter att hon bekräftat att det var så gick allt väldigt fort. På akuten konstaterades att hennes värden var dåliga och pulsen låg. Hon remitterades till barn- och ungdomspsykiatrin och skulle genomgå familjebaserad terapi.

Kampen mot anorexia i vardagen

I praktiken innebar det att Erik Bergqvist och hans exsambo skulle få sin dotter att äta. Behandlingen i hemmet stavades mat.

– Jag blev pappa, psykolog och fångvaktare i ett. Fokus från vården är primärt på den som är drabbad, vilket såklart är rätt. Men jag upplevde mig ganska maktlös utan verktyg att hantera situationen.

Eftersom det krävdes att han var närvarande nästan dygnet runt var han också tvungen att kliva av sin roll som teamleader på det Microsoftägda sociala nätverket Linkedin. Här fanns dock ett skyddsnät som både tillät honom att jobba flexibelt från hemmet och en chef som sade ”släpp allt”.

Jean Hedayat var den chefen.

– Jag ville i första hand skapa ett mentalt utrymme för att Erik skulle inse att han själv behöver hjälp för att kunna fortsätta hjälpa sin dotter. I det läget var han tvungen att sätta syrgasmasken på sig själv innan han hjälpte någon annan.

– Vår arbetsgivare har många förmåner och jag som chef började med att säkerställa att han använde den hjälp som fanns, men sedan var jag också tvungen att vidta åtgärder och säga stopp även om jag inte hade några lösningar just då, säger Jean Hedayat.

Chefens stöd gav kraft i krisen

För Erik Bergqvist har arbetsplatsens hjälp varit avgörande för att kunna hjälpa dottern att tillfriskna.

En hjälp som erbjuds anställda på Linkedin är en så kallad EAP, employee assistance program. Det är ett team man kan ringa anonymt och beskriva vilken utmaning man har, vilket kan vara allt från finansiella, juridiska eller hälsorelaterade frågor. Gruppen hjälper sedan till att planera vilka åtgärder som behövs. De har även en privat sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till psykolog.

– Jag är väldigt medveten om att verkligheten inte ser ut så för de flesta föräldrar vars barn insjuknar. Jag vet inte om jag hade orkat kämpa för ersättning från Försäkringskassan, samtidigt som jag kämpade för mitt barns liv hemma.

Men oavsett vilka förmåner Erik Bergqvists arbetsgivare hade, så var det ändå medkänslan och det ledarskap hans chef hade som underlättade mest.

När Jean Hedayat beskriver sin ledarstil är det just de orden han trycker mest på: empati och handlingskraft.

– Mitt jobb handlar inte bara om att säga: ”jag känner för dig”, utan om att fråga hur du ska lösa problemet och hur jag kan stötta dig i det. Det handlar om att förmedla självledarskap.

Vid köksbordet hemma i huset i Knivsta pågick en maktkamp i flera månader. Erik Bergqvist lirkade, tjatade och förhandlade i timmar. Sex mål om dagen stod på kostschemat från läkarna. Ibland blev det ett steg framåt och två tillbaka. Ibland stod det stilla. Mat var så förknippat med ångest att varje tugga blev en kamp.

– Jag var borta helt ungefär ett halvår, men den akuta fasen varade kanske i några månader. Under tiden hade jag löpande kontakt med min chef som var införstådd med situationen.

Kunskap om ätstörningar på jobbet

Väl tillbaka på jobbet slogs Erik Bergqvist av flera saker. Stödet från kollegor var stort, men okunskapen om sjukdomen utbredd. Framför allt kring hur dödlig anorexia nervosa faktiskt är. Omkring en av tio dör av de medicinska följderna.

– Många ser det som en vald livsstil, att det bara är att börja äta så blir man frisk. Ingen skulle säga till en cancersjuk patient att skärpa sig. Men det är lite så man ser på ätstörningar.

Han påpekar också att mycket i sjukdomsbilden handlar om prestation och kontroll. Att upptäcka en person med ätstörningar på samma sätt som till exempel en beroendesjukdom som alkoholism är svårt, eftersom den som är drabbad ofta sköter skola eller sitt jobb prickfritt.

– Jag tycker att arbetsplatser och framför allt chefer och ledare borde utbildas inom ätstörningsproblematik för att fånga upp tecken på ohälsa. Vi måste också våga prata om riskbeteenden, vilket är svårt för det är ju tabu att kommentera någon annans kropp.

Vägen till återhämtning är ofta lång och kantad av olika nivåer av självinsikt. I början ses personer som vill hjälpa ofta som hotfulla, med syfte att förstöra ens mål att gå ner i vikt.

För Erik Bergqvists dotter kom tillfrisknandet steg för steg. För att återigen använda Sagan om ringen-metaforen så förlorade ringen gradvis sin attraktionskraft. Med det sagt så fortsätter kampen om att fortsätta må bra.

– Du friskförklaras när du skrivs ut från ätstörningsenheten, men det är ett fortsatt arbete för att inte hamna där igen. Det är klart att jag oroas, för det här är en sjukdom och ingenting den drabbade väljer själv.

Arbetsplatsen ett skyddsnät

För Erik Bergqvist har jobbet aldrig varit hela hans identitet. Livet har alltid gått före, vilket blev extra tydligt när hans dotter insjuknade. Men efter erfarenheten har han blivit än mer värderingsstyrd. Han vill göra saker som betyder något och som har mening. I dag jobbar han för sig själv, tillsammans med två tidigare kollegor.

– Jag tror att arbetsplatsen kan vara ett skyddsnät. I mitt fall var det orsaken till att jag tog mig igenom en av de jobbigaste perioderna i mitt liv.

Även för hans chef Jean Hedayat har saker blivit tydligare.

– En lärdom är att om vi tror på anställda så ger de tillbaka. I slutet av dagen är vi bara människor och jag vill hellre bli ihågkommen som en chef som bryr sig om sina medarbetare än en som landar stora affärer, säger han.

ANOREXIA NERVOSA

  • Anorexia innebär självsvält. Kroppsuppfattningen är ofta förvrängd.
  • Sjukdomen innebär en omfattande viktminskning och undernäring.
  • Andra vanliga inslag är tvångsmässig motion och en stor skräck för att gå upp i vikt.
  • Cirka 190 000 personer är diagnostiserade med en ätstörning på klinisk nivå, enligt en rapport från Socialstyrelsen.
Jobbrelationer

Tre strategier att bemästra motgång

Mod att möta motgångar är nyckeln till framgång. Tricket är att omvärdera synen på bakslag. Och att du själv som chef vågar kliva fram med dina fel och brister.
Publicerad 20 augusti 2025, kl 06:01
Dagens ledare behöver lämna komfortzonen och kliva in i modet för att kunna navigera i vår föränderliga och osäkra arbetsvärld. Det menar ledarskapsexperten Loa Lava Brynjulfsdottir. Illustration: Kati Mets

Floppar, fiaskon, platt fall och motgångar. Även okärt barn har många namn. Vi vet alla hur hemskt det känns att stå med brallorna nere efter ett snöpligt nederlag. Och att känna en svidande skam över att ha missat målet, gjort fel och varit otillräcklig.

Men vänta ett tag! Är det inte ett ganska stelbent och till och med förlegat sätt att se på misslyckanden? I synnerhet i arbetslivet där det allt oftare talas om psykologisk trygghet, lärandeprocesser och innovation.

Jo, menar Loa Lava Brynjulfsdottir, aktuell med boken Mod att möta motgångar – som ledare, medarbetare och team.

Foto: Marie-Therese Karlberg

– Dagens ledare behöver lämna komfortzonen och kliva in i modet för att kunna navigera i samtidens föränderliga och osäkra arbetsvärld. Mod att möta motgångar är nyckeln till framgång, säger Loa Lava Brynjulfsdottir, som är föreläsare och utbildare i ledarskap.

Men för att det ska vara möjligt behöver vi i grunden omvärdera synen på motgångar. Att misslyckas behöver inte vara ett hinder eller ett tecken på egen oförmåga, enligt henne.

Inte heller är det fråga om att undvika misslyckanden. De kommer ju vare sig vi vill eller inte.

– I stället handlar det om att möta motgångar med ett nyfiket förhållningssätt och utforska om det kan finnas en möjlighet till lärande. För att kunna lyckas och nå våra mål och visioner är det en förutsättning att testa, våga ta risker och att också misslyckas ibland, förklarar hon.

"Vi är inte tränade på att skaka av oss misslyckanden och skam"

Samtidigt är det lättare sagt än gjort att förvandla motgång till möjlighet. Även om det förvisso kan vara lärorikt är det ändå ofta tufft att misslyckas, inte minst i arbetslivet.

– Vi är inte tränade på att ta risker och inte heller på att skaka av oss känslan av misslyckande och skam, konstaterar Loa Lava Brynjulfsdottir.

Enligt henne krävs det i huvudsak att vi övar på två strategier för att kunna möta motgångar på ett lärande sätt:

1. Att träna upp ett dynamiskt tankesätt där vi hela tiden utvecklas, lär oss och slipar på våra färdigheter. Enligt det här synsättet är misslyckanden en del av utvecklingen där vi lär och utmanar oss själva.

Motsatsen är ett så kallat statiskt tankesätt, där ett misslyckande ses som en gräns och ett slut. Där ett misslyckande är något personligt och våra potentialer uppfattas som givna och därmed inte utvecklingsbara.

2. Att bli skamtålig, det vill säga att bygga upp vår resiliens mot motgångsskam. Och även att kunna återhämta oss från bakslag. Skam är en djupt mänsklig känsla som rör kärnan i vår identitet och självkänsla. I grunden handlar det om rädsla för att inte vara värd gemenskap, tillhörighet och kärlek. En förlamande skam kommer som ett brev på posten när vi misslyckas. Rädslan för att uppleva skam gör ofta att vi undviker att kliva fram och riskera en motgång.

Loa Lava Brynjulfsdottir framhåller att en chef har en bärande roll för att skapa ett dynamiskt förhållningssätt till motgång och för att förhindra att motgångsskammen slår till.

– Som ledare kan du normalisera motgångar och rädsla för att misslyckas genom att själv våga kliva fram och vara modig, mänsklig och sårbar, säger hon.

Misslyckanden en naturlig del av en lärandeprocess

Sårbarheten är, enligt henne, det modiga ledarskapets innersta kärna. Det ska inte förknippas med svaghet – tvärtom är det ett tecken på mänsklighet.

– Att vara modig är att acceptera sin rädsla och sårbarhet men ändå våga agera. Det innebär att du som chef kan erkänna att du gjort ett misstag eller har klantat dig. Och att du delar med dig av dina erfarenheter, tankar och känslor och kan be om ursäkt, förklarar hon.

När den som har mest makt i hierarkin visar vägen genom att berätta om sina motgångar minskar också stigmat för misslyckanden bland medarbetarna. Det modiga, mänskliga ledarskapet vilar på idén att misslyckanden är en naturlig del av lärandeprocessen, som sedan ligger till grund för att kunna justera riktning och mål för hela teamet.

– Den dynamiska synen på motgångar skapar i sin tur en trygg miljö där alla medarbetare vågar ta risker, testa och utvecklas, säger Loa Lava Brynjulfsdottir. 

Text: Gertrud Dahlberg

3 STRATEGIER

  • Gör tvärtom. Utvidga din komfortzon genom att exponera dig för det som känns jobbigt. Är du en person som gärna skjuter på uppgifter? Gör dem direkt. Är du rädd för att få ett nej och bli avvisad? Fråga ändå. När du upprepade gånger vågar gå emot och utmana dina egna rädslor växer också modet.
     
  • Släpp på perfektionskravet. Det är helt okej att göra fel ibland. Tänk dig att du kör ett pilotprojekt, ett slags betaversion där du provar dig fram. Det behöver inte vara perfekt.
     
  • Ta ett steg i taget. Det måste sällan fungera in i minsta detalj från start. Det mesta kan justeras och utvecklas efter hand.
     

ATT KOMMA IGEN EFTER ATT HA GÅTT PÅ PUMPEN

  •  Försök att gå in i känslan och sätt ord på hur det känns. Våga prata om det! Se motgången i vitögat, men undvik att fastna i meningslöst ältande.
     
  •  Identifiera dig inte med motgången. Att du har misslyckats betyder inte att du är misslyckad. Försök att se på vad som hänt med distans. Lite som att betrakta ett föremål på en konstutställning.
     
  •  Se motgången som ett lärande. Även om det svider har du troligen varit med om något som kan vara utvecklande.

Källa: Loa Lava Brynjulfsdottir

Jobbrelationer

Varning för snälla

Det kan säkert finnas genuint snälla människor. Men är man genuint snäll så är man det utan att göra väsen av sig. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot folk som öppet och skamlöst utger sig för att vara snälla.
Johanna Rovira Publicerad 27 februari 2025, kl 05:59
Sektgoda, Godhetsknarkare och Flumsnälla. Alla är typer du gör bäst i att se upp för, skriver Johanna Rovira. Illustration: Olsson Ingers.

1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.