Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
”Annika har en oerhört låg tolerans för yttre krav och stress. Till följd av svårigheter med minne, koncentration och andra kognitiva förmågor har hon också väldigt svårt att lära in ny information liksom att minnas den, svårt att förstå arbetsuppgifter och planera sitt arbete. Den stress hon upplever även när hon försöker utföra väldigt enkla arbetsuppgifter gör att hon mentalt blir helt blockerad och då reagerar med kraftig ångest och nedstämdhet och kan sätta sig på en stol och storgråta.”
Så har en läkare beskrivit Annikas sjukdomstillstånd, efter åren på ett inredningsföretag där hon blev utsatt för mobbning av två chefer.
Det är nu sex år sedan hon lämnade arbetsplatsen, ändå är hon fortfarande väldigt skör. När vi hörs på telefonen kan hon plötsligt börja gråta. Hon blir ledsen när hon berättar om vad hon har råkat ut för. Men tårarna kan också komma när hon blir glad och rörd över något, som när hon får veta att vi kommer att publicera hennes berättelse.
Mötesdagen får bestämmas utifrån vilken dagsform hon är i. När hon öppnar dörren till sin tvårumslägenhet i Malmö ser hon glad och fräsch ut. Men komplimangen får inte fäste. I stället slocknar hennes leende och hon säger:
– Jo, jag är väldigt tacksam för att jag har fått tillbaka mitt utseende nu. Länge syntes det också på utsidan hur sjuk jag är. Men det du ser är bara mitt skal, och det är tunt. Och hur jag mår här bakom – säger hon och pekar på sitt ansikte – det är något helt annat.
– Men i dag är ändå en bra dag. Eller bättre än många av de andra.
När Annika fick jobb som marknadsassistent på ett inredningsföretag 2005 var hon en glad, stark och aktiv kvinna på drygt 40 år. Efter en skilsmässa bodde hon ensam med sin då fjortonårige son. På fritiden sjöng hon i kör, tränade på gym och hade ett stort socialt umgänge. Hon, som alltid hade varit driftig och duktig i arbetslivet, gick in för det nya jobbet med liv och lust.
Allt vändes totalt, från den ena dagen till den andra
Snart hade företagets ägare och vd upptäckt hennes kompetens och befordrat henne till innesäljare. Snabbt kom hon också att bli en slags chefsassistent till honom. Det innebar att hon ofta jobbade på kvällar och helger. En arbetsdag på tolv timmar var normalt.
– Jag var jättepositiv och drivande. Det var väldigt intensivt och tufft och jag hade massor av arbetsuppgifter, men det var jätteroligt. För de var verkligen spännande och utvecklande. Jag har alltid varit ambitiös och plikttrogen och älskat att arbeta och nu blev jag dessutom väldigt bekräftad av ägaren.
Hon blev populär bland kunderna och sålde bra. Dessutom var hon omtyckt av kollegorna som ofta slog sig ner vid hennes skrivbord för att växla några ord eller få hjälp med något.
Problemet var stämningen på jobbet. Den despotiske ägaren och vd:n – samma man som uppskattade och uppmuntrade Annika - kunde säga upp anställda med tio minuters varsel.
– Det började nästan direkt jag kom dit, att det gjordes många uppsägningar där det skreks i korridorerna och folk fick gå direkt, utan att ens ta farväl. Det kunde bero på arbetsinsatsen eller vara personliga skäl, men folk fick gå utan att ens ha fått en varning. Det var hemskt. Men det var ägarens policy, säger Annika.
– Eftersom jag var nyanställd så tänkte jag att det var bäst att jag tuffade till mig och fokuserade på jobbet. Men jag var alltid nervös för att jag skulle göra något fel och själv bli uppsagd. Jag var nyskild och måste försörja mig själv och min son.
Mycket talar för att den höga arbetsbelastningen och oron bidrog till att hon senare blev sjuk. Men den främsta orsaken – som Försäkringskassan senare också skulle godkänna som orsak till att Annika har fått en arbetsskada – var den mobbning som hon utsattes för.
Hon letade hela tiden efter fel och brister
Helvetet började 2009, då ägaren utsåg en ny vd för företaget. Denne man inledde snart ett förhållande med en kvinna på arbetsplatsen. Det var en kvinna som Annika hade lärt upp till innesäljare och som hon också hade umgåtts privat med. Som hon såg som en vän. Nu utsåg vd:n kvinnan, som vi kan kalla Eva, till chef. Men bara över Annika.
– Då började det. Allt vändes totalt, från den ena dagen till den andra, berättar Annika.
Vd:n ordnade så att några rum gjordes om till ett kontorslandskap där Eva placerade sitt skrivbord strax bakom Annikas rygg. Hon höll sedan noga uppsikt över allt Annika gjorde. Hon granskade hennes order och lyssnade till hennes kundsamtal. Om hennes egen telefon ringde struntade hon ofta i att svara, för att kunna fortsätta fokusera på Annikas samtal.
Sedan fick Annika kritik för hur hon hade talat med kunden. Det kunde exempelvis vara att hon hade varit för glad och skrattat för mycket. Att hon inte hade uppträtt tillräckligt professionellt. När som helst kunde Eva också avbryta Annikas samtal genom att ge henne en skarp tillrättavisning, när kunden hörde det
– Hon letade hela tiden efter fel och brister och det gör en väldigt nervös att bli så kontrollerad. Samtidigt visste jag att det här ingick i en plan som de hade. För hon sa det en gång, att ”du ska väck!.
Snart var det också en daglig rutin att Annika fick en utskällning för någon bagatell - först av Eva och sedan av vd:n - inför kollegorna. Dessa fick också veta att de var förbjudna att umgås med henne, om de ville ha jobbet kvar.
Ägaren hade förbjudit all facklig verksamhet
I Annikas arbete ingick att ha kundmöten och hon var då extra noga med sin klädsel. Nu fick hon höra att den inte alls var lämplig, att hon inte var tillräckligt representativ.
– De kunde också beordra mig att ställa in ett kundmöte femton minuter innan, och påstå att det berodde på att jag inte hade rätt kapacitet. Jag blev väldigt chockad och rädd för att kunden skulle känna sig kränkt. Men jag fick lösa det genom att påstå att jag hade fått förhinder.
När Annika gick på toaletten kunde Eva argsint och skrikande i korridoren undra över vart hon hade tagit vägen. Sedan stod hon utanför toalettdörren och skyndade på Annika.
Vid ett tillfälle berättade också Eva att de funderade på att sätta upp kameror vid Annikas arbetsplats så att de skulle kunna ha full kontroll på henne.
– Jag mådde naturligtvis jättedåligt av det här. Inte minst för att en person som jag trott var min vän gjorde det här emot mig. Det påverkar verkligens ens tillit till människor, säger Annika.
Hon visste att kollegorna också mådde dåligt av att se hur hon behandlades. Men i den kultur som rådde – där ägaren också förbjudit all facklig verksamhet och skyddsombud - vågade ingen säga ifrån.
– De stöttade mig bakom ryggen på ledningen. Men alla visste hur lätt de kunde få sparken och var rädda om sitt jobb.
En dag blev Annika och den kvinnliga kollega som stod henne närmast inkallade till ett möte med Eva och vd:n på hans rum.
– De satt där båda och log och han sa att i dag kommer en av er att bli uppsagd och få lämna genast. Sedan väntade han en lång stund innan han sa min kollegas namn.
– Hon tvingades gå direkt. Sedan blev jag beordrad att gå in i hennes dator och ta över hennes ofullständiga arbetsuppgifter, som oskrivna order med hennes kunder i Tyskland och Danmark. Då kollapsade jag nästan helt. Jag tänkte att detta är inte sant! Och jag blev så rädd, så rädd.
Snart mådde Annika så dåligt att hon måste ta antidepressiv och ångestdämpande medicin för att orka gå till jobbet. När hon inte fick andra arbeten som hon hade sökt försökte hon bara härda ut, med tanke på sin försörjning. Men snart hade hennes självkänsla och självförtroende gått i botten.
– Jag tappade allt, och kände att jag varken kunde eller klarade någonting längre. Och jag var alltid nervös på grund av allt det här kontrollerandet av mig.
Till sist grät hon varje dag i bilen på vägen hem från jobbet, och önskade förtvivlat att hon skulle bli ihjälkörd på motorvägen.
– De förintade min själ. Jag blev djupt deprimerad och kände att jag inte var värd någonting. Till slut kände jag att jag inte orkade fortsätta leva längre, förklarar hon.
Annika vågade aldrig berätta för ägaren om vad hon utsattes för på jobbet. Men efter ett och ett halvt år fick både vd:n och Eva sparken. Annika har aldrig fått veta varför, men tror att någon till sist kan ha informerat ägaren om mobbningen av henne, som han alltid hade värderat högt.
Nu trodde hon i all fall att allt skulle bli bra.
Men när den nye vd:n började blev hon överbelamrad med arbete. En tid skötte hon fyra personers arbetsuppgifter, samtidigt som hon fick i uppgift att lära upp två nya kollegor. Det innebar att hon jobbade elva-tolv timmar varje dag och dessutom tog med sig jobb hem på kvällar och helger.
– Jag ville ju visa att jag var så där duktig som jag alltid hade varit, säger hon.
I juni 2011 föll Annika ihop på golvet i en kollegas rum. Benen bar inte längre. Sonen fick hämta henne och en timme senare var hon inlagd på sjukhus. Sedan dess har hon inte varit tillbaka på arbetsplatsen.
När det blev klart att hon inte skulle dit igen fick hon ett sms om att man hade plockat ihop hennes privata saker i ett par kartonger som nu stod utanför hennes lägenhetsdörr. Det är allt hon har hört från företaget.
Efter flera års resultatlös rehabilitering i Försäkringskassans regi har en läkare konstaterat att hon sannolikt aldrig mer kommer att kunna jobba igen. Till sist beslöt Försäkringskassan – i samråd med hennes läkare – att ge henne sjukersättning, så att hon inte behöver jobba mer.
– Jag gjorde verkligen allt för att slippa det. Jag har alltid älskat att arbeta och ville så gärna tillbaka till arbetslivet. Men de tvingade mig till sist att inse att jag hade blivit så sjuk att det inte skulle fungera. Det var en stor sorg för mig, säger hon.
Det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv
Även om hon inte har blivit frisk av de rehabiliteringsinsatser som gjorts var ett möte med en läkare för ett par år sedan avgörande för att hon fortfarande lever, säger hon. Hon hade fortfarande ingen livslust och hade försökt att ta livet av sig.
– Jag har tappat så mycket när det gäller mina förmågor och var så nere på grund av all ångest och värk. Men den här läkaren fick mig att inse att jag är värd någonting och det blev en verklig vändning för mig.
När Annika blev sjuk havererade hennes ekonomi. Hon måste sälja bilen och byta lägenheten mot en mindre – vilket också betydde att den studerande sonen inte längre kunde bo med henne. Under flera månader var hon tvungen att be om hjälp hos kyrkan, för att kunna köpa mat. Vilket hon – som tidigare alltid stått på egna ben – upplevde som en stor skam.
– Det är väldigt fint att man kan få hjälp där. Men att behöva göra det, när man som jag alltid har varit en hårt arbetande och självförsörjande människa, var hemskt!
I dag har hon fått ekonomisk frid, som hon säger. Det sedan en envis ombudsman på Unionen i Malmö fick Annika att söka livränta hos Försäkringskassan. Efter att ha fått stöd av en försäkringsexpert på Unionen orkade hon ta sig igenom den långa process som gjorde att hon till sist fick livränta. Sedan förra året har hon därför drygt 4 000 kronor mer att röra sig med i månaden.
– Det betydde allt! För det är också en upprättelse. Nu kan jag köpa den mat jag vill ha och fråga min son, som studerar, om han behöver något eller ge honom en matkasse ibland. Det är underbart att kunna göra det.
Nu mår Annika lite bättre. Men hon lever bara i ett par tre timmar om dagen, säger hon. Med hjälp av det boendestöd hon har kommer hon också ut ibland. Annars har hon dragit sig undan alla sociala kontakter och umgås bara med sin son och sin syster.
De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet
Nu är hennes enda drivkraft att berätta sin historia, i hopp om att det ska hjälpa någon annan i samma situation. Om hon lyckas med det så har hon kunnat göra något gott av det onda, resonerar hon. Därför försöker hon nu skriva lite varje dag, om det hon har varit med om.
– Jag är funktionshindrad i kropp och själ och kanske aldrig blir bra igen. Men om jag kan hjälpa andra, så ser jag det som att det blir min gåva efter den här djävulsresan jag har gjort. Jag vill skriva en bok om hur man får tillbaka livskraften, även om det är tufft.
– Jag vill förmedla att det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv. Nu har jag fått tillbaka livsglädjen och kan njuta av sådant som att meditera, vara i naturen och umgås med min son.
Själv tror Annika att hon mobbades för att hon upplevdes som ett hot av vd:n och Eva. Men eftersom hon var uppskattad av kunder, kollegor och även av ägaren kunde hon inte sägas upp, i stället skulle hon förmås att gå av egen vilja.
– De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet och allt annat. Men jag försöker ändå förlåta dem. För min egen skull.
Fotnot: Annika och Eva är fingerade namn.
”När vd:n hade utsett Eva till chef över Annika urartade det till direkt mobbning. Jag tror att Eva var avundsjuk på Annika för att hon hade mer avancerade arbetsuppgifter och var mer kompetent att utföra dem.”
”Något jag särskilt minns är att skärmväggen vid Annikas arbetsplats monterades ner för att det skulle gå lättare att övervaka henne. Hon bevakades och blev utskälld utan anledning”.
”Eva skrek ofta på Annika. Annars behandlades hon som luft och Eva hälsade inte på henne.”
”Man tog ifrån henne arbetsuppgifter utan anledning och kunde säga att det berodde på att hon inte var tillräcklig representativ.”
”Eva kunde skälla ut Annika för en bagatell och sedan rapportera till vd:n så att han skällde ut henne för samma sak.”
”När en kollega skulle gå i pension så bedömdes det att Annika var lämpligast för tjänsten. Då bestämde vd:n att också Eva skulle lära sig arbetsuppgifterna. Det betydde att Annika bara fick halva utbildningstiden. Men då avbröts den också hela tiden, när Eva hittade på saker som Annika måste göra just då”.
”Eva övervakade Annika på ett väldigt obehagligt sätt. Hon kontrollerade när Annika gick på toaletten och tvingade henne att rapportera var hon gick och skyndade alltid på henne, till och med på toaletten.”
”Annika var omtyckt och många gick till henne för att prata en stund. Men då fick de en varning och fick veta att det inte var okej längre.”
Under den tid som försäkringsexperten Ann-Charlotte Andersson på Unionen hjälpte Annika att söka livränta så lärde hon känna henne och hennes historia väl.
– Jag har funderat mycket på hur man som medmänniska kan knäcka en vacker, driftig och duktig kvinna så att hon helt tappar självförtroendet och livslusten. Att man kan vara så elak och bara kallt ser på när man får en annan människa att må så dåligt. Det är verkligen fruktansvärt och skrämmande att de kunde göra så!
En av de mest avgörande trivselfaktorerna är de relationer vi har på arbetsplatsen. Och allra viktigast är relationen till chefen. Den är till och med ännu viktigare än den du har till dina arbetskamrater.
Det visar en studie från Högskolan i Skövde, Högskolan Väst och Göteborgs universitet, som undersökt hur anställda påverkas av olika typer av relationer på arbetsplatsen.
– För att trivas på jobbet är det viktigt att bygga goda relationer med både chefen och kollegorna. Men om vi måste prioritera visar forskningen att relationen med chefen spelar en avgörande roll för vår arbetstillfredsställelse och vårt engagemang, säger Thomas Andersson, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Skövde och en av forskarna bakom rapporten.
Har du en bra relation med din chef känner du dig ofta uppskattad, sedd och bekräftad. Du får vanligen också bättre stöd och kan få mer inflytande över ditt arbete, enligt studien.
– Det leder i sin tur till att du involverar dig mer, förklarar Thomas Andersson.
Forskningen bygger på data som samlats in från drygt 100 chefer och 550 medarbetare inom detaljhandeln. Men Thomas Andersson menar att resultatet sannolikt är detsamma inom andra branscher.
Sociala relationer är avgörande för vår fysiska och psykiska hälsa. Och för att stå pall när livet är prövande.
– Relationer har ett oerhört stort men osynligt värde. De är särskilt viktiga i tuffa tider med många förändringar. Vi måste också vara varsamma om våra relationer. De tar tid att bygga upp, förklarar han.
Ändå har vi en tendens att underskatta sociala relationer. Och det gäller i synnerhet kvaliteten på relationer mellan anställda och chefer, menar Thomas Andersson.
En bra chef ger tydliga instruktioner, men också stöd och erkännande för det arbete som utförs. Känslan av att vara uppskattad kan också bidra till mer motivation och trivsel.
Har du god kontakt med chefen kan det ge möjligheter till utveckling och avancemang. Chefer som känner sina medarbetare väl är mer benägna att investera i deras utveckling, enligt forskarna i rapporten.
– Chefen har stor påverkan på arbetsmiljön. En chef som är stöttande och rättvis kan skapa en positiv arbetsmiljö där alla känner sig trygga och värderade, säger Thomas Andersson.
Samtidigt poängterar han att en relation mellan två människor är bådas ansvar.
– Det är vanligt att medarbetarna kan ha ett lite passivt förhållningssätt och tycks mena att det är chefens ansvar att skapa relationer. Men det är något ömsesidigt och det är viktigt att båda engagerar sig. Chefen är ingen tankeläsare.
➧ Chefen bör ge tydliga instruktioner, stöd och uppmuntran.
➧ En relation är ett samarbete där båda parter har ett ansvar. Både du och chefen måste alltså engagera er.
➧ Försök att se chefens perspektiv. Hur tänker hen? Andra människor resonerar ofta inte som du – och det gäller även ledare.
➧ Utgå från att både du och din chef är intresserade av att er verksamhet fungerar väl.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
I början trodde man inte att kollegan som kom med sina små ynkliga bleka påsar var riktigt riktig, men med tiden har man vant sig och insett att sous vide (uttalas sovidd) är grejen för gourmanderna eller i alla fall för de som vill framstå som finsmakare. Sous vide-nissen har ofta spännande råvaror i sina små vakuumförpackade påsar (inte lika rafflande som äventyraren dock, se nedan) och tar dubbelt så lång tid på sig vid mikron som vi andra. Det som kommer ut på tallriken ser inte alltid så aptitligt ut, men vi förstår på kollegans övertydliga minspel att det smakar delikat.
Känns igen på att hen alltid, oavsett om hen har pizzarester, söndagsstek eller köttfärssås, har några extra köttbullar i matlådan, utifall att. Karnivoren har totalt missat alla cancerlarm om rött kött och är rädd för att hen (eller ska vi vara riktigt ärliga är karnivoren i nio fall av tio en äldre han) kommer att drabbas av en omedelbar svältdöd och plågsam muskelförtvining om han inte får i sig nötkött till varje mål mat. Det kan finnas rester av grönsaker i karnivorens matlåda, men risken är överhängande att dessa petas undan för att ge plats åt mer kött.
Nio gånger av tio består jojobantarens matlåda av kokt kyckling, broccoli och eventuellt nån tesked råris. Allt noga vägt innan det åkte ner i matlådan. Möjligtvis kan det finnas några slamsor linspasta och, beroende på vilken diet som trendar, är det inte helt omöjligt att lunchmaten består av ägg och bacon. Samt broccoli.
Den tionde gången innehåller lådan pizza, genomdränkt av bearnaisesås och flankerad av en trind budapestbakelse.
Under medeltiden kunde flagellanterna späka sig genom att piska sig själva, men också genom att ”fasta, bära tungt eller nedsänka sig i vatten”. Nutidens flagellanter har tagit fasta på späkning genom fasta. I flagellantens matlåda hittar du därför ganska torftig mat. Antagligen bara vitt ris. Kanske någon enstaka böna har hittat vägen ner i lådan också, men aldrig någonsin kött. Det är lätt att förledas att tro att flagellanten har ekonomiska problem men så är nästan aldrig fallet. Den futtiga måltiden är bara ett annat sätt att späka sig innan vattnet har frusit till is, så vinterbad blir ett reellt alternativ.
Det finns kollegor som anser sig för viktiga för att ha tid att fixa matlåda och för upptagna för att ta lunch. De intar med fördel sin lunch, eller vad man nu ska kalla det, framför datorn. I sakens natur ligger då att maten ska kunna ätas med ena handen för att wrapparen ska kunna multitaska genom att samtidigt knappa på datorn med andra handen. Matlådan behöver alltså inte nödvändigtvis innehålla en wrap, det kan lika gärna vara en hamburgare, en panini eller en matig macka. Wrapparen känns inte igen på innehållet i sin matlåda så mycket som på det oerhört snaskiga tangentbordet och mängden stavfel som oundvikligen uppstår när man försöker skriva och äta samtidigt.
Det går inte att bevisa, men finns otaliga indicier som pekar på att innehållet i rebellens matlådor är resultatet av en noga utstuderad hämnd, riktad mot den luktkänsliga HR-chefen, för att denne insisterade på och genomdrev, aktivitetsbaserat kontor. Rebellen saknar sitt skrivbord och ägnar sig åt subversiv verksamhet genom att värma fisk i mikron, lägga knivarna åt fel håll i diskmaskinen och skala clementiner bakom ryggen på kollegor som hävdar att citrusallergener är luftburna.
Egentligen skulle äventyraren vilja jobba som hajtränare eller bombtekniker, men eftersom hen nu de facto är tjänsteman inom privata sektorn, får hen leva ut sina fantasier och sitt behov av endorfinkickar genom sin matlåda. Här kan man hitta chiligryta med egenodlad Trinidad Moruga Scorpion (två mille på scovilleskalan), såväl som gryta på trafikdödad grävling, malörtspaj och vitlöksbrässerade mördarsniglar. Men lådan kan också innehålla laxpudding som fått fermentera en vecka eller två efter att ha blivit upplockad ur en container bakom Lidl.
Skulle aldrig i livet vilja bli påkommen med en matlåda. Någon kan ju tolka matlådan som ett tecken på skral ekonomi eller någon annan svaghet, nej, mat ska ätas ute eller köpas ute på något hippt ställe och tas med in i personalmatsalen i sin originalförpackning. Det kan vara poké bowl, vietnamesisk nudelsallad, korv från Taylors & Jones, pinsa och smaschburger – äsch, det är säkert maträtter som är helt ute, enligt mathipstern, som du lättast känner igen på den ängsliga blick som lyser igenom den illa påklistrade fasaden av kulturell överlägsenhet.