Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Bra med nära relationer på jobbet

... men det kan också gå fel. Det menar psykologen Alexandra Thomas, som har några konkreta råd till parhästar.
Ola Rennstam Publicerad
Claudio Bresciani/TT
Fredrik Wikingsson och Filip Hammar är bästisar och jobbar ihop. Claudio Bresciani/TT

På nästan alla arbetsplatser finns personer som helst av allt jobbar tillsammans och som känner varandra utan och innan. När konstellationen fungerar som bäst kan de leverera underverk och lyfta en hel verksamhet. Men den kan också bli kontraproduktiv och väcka missnöje.

Läs också: Bästisar – på jobbet och privat

Vilket det blir hänger, enligt psykologen Alexandra Thomas, ihop med om parhästarna bjuder in andra till diskussioner och samarbeten eller om de kör sitt eget race.

– Gruppens inställning beror främst på hur parhästarna agerar. Jag har sett exempel där de exkluderar kollegorna; de kanske drar interna skämt och pratar om saker de gjort tillsammans på fritiden. I ett stressat arbetsklimat kan det vara viktigt att känna att det finns en person som man kan lita på fullt ut, men relationen går över gränsen om man börjar prata skit om andra eller tänker att vi två är nog ändå lite bättre, säger hon.

Professionella parhästar drar nytta av varandras kapacitet, känner till varandras styrkor och svagheter men är också inkluderande mot andra och öppna för nya idéer. Agerar man så kommer man alltid att ses som en tillgång.

– Ju mer moget och utvecklat ett team är, desto mindre misstänksamhet uppstår, för alla vet att dessa personer kommer att leverera. Det är viktigt att försöka bygga professionella och nära relationer så mycket det bara går – ju mer vi lär känna varandra, desto bättre förstår vi hur andra fungerar, säger Alexandra Thomas.

Det finns dock ett par saker man bör vara uppmärksam på. Två samkörda personer riskerar till exempel att bli för starka tillsammans.

– Det blir extra tryck i en diskussion när två personer säger att ”vi har pratat om detta och tycker så här”. Konsekvensen kan bli att andra inte anser att det är någon idé att säga sin mening eller att tillåta sig att tänka högt.

Som kollega bör man påpeka om man upplever att parhästarna pratar med en röst och att teamet skulle få ut ännu mer om man fick reda på vad de båda tycker var för sig.

En annan risk är att gruppen börjar behandla parhästarna som tvillingar.

– En av dem är kanske en fantastisk projektledare och den andra väldigt kreativ. Om de klumpas ihop till en person som alltid tycker lika kan man missa deras individuella kvaliteter, vilket alltså kan få negativa konsekvenser även för parhästarna själva.

De professionella parhästarna är ett tajt team på jobbet men inte nödvändigtvis på fritiden. Men hur bör man egentligen agera om man som kollegor är nära vänner privat?

Först och främst tycker Alexandra Thomas att man för att undvika missförstånd och spekulationer bör vara öppen med att man umgås. För det andra bör man vara överens om att undvika att prata om saker man gjort tillsammans på fritiden.

Att plötsligt bli kollega med en kompis kan påverka vänskapen. Det kan vara lite besvärande att upptäcka att ens trevliga polare är gåpåig eller en riktig latmask på jobbet.

– Det kan finnas en tendens att chefen är så mån om att inte favorisera sin vän att personen nästan blir förfördelad i stället. Det kan också vara jobbigt att ha lönesamtal om du som chef har för mycket bakgrundsinformation och får svårt att vara objektiv.

– När min nära vän som jag var chef för bytte jobb tyckte vi båda att det var ganska skönt. Då kunde vi återgå till att bara vara vänner igen, säger Alexandra Thomas.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Från Svenssonliv till kris – Lisas man sitter i fängelse

En fredag knackade polisen på Lisas dörr med en husrannsakningsorder. På några timmar rasade hennes tillvaro – och kort därefter dömdes hennes man till fem års fängelse. I dag lever hon med hemligheten på jobbet.
Publicerad 30 mars 2026, kl 06:00
Kamera riktad mot entré på villa, symboliserar polisinsats och husrannsakan.
Polisens ingripande i familjens hem blev startpunkten för en lång rättsprocess – och ett helt nytt liv för Lisa och hennes barn. Foto: Colourbox

Lisa är 42 år och arbetar som administratör på ett företag med ett 70-tal anställda. Fram till för ett år sedan bodde hon tillsammans med sin man Krister och deras två små barn, 3 och 5 år gamla, i ett villaområde i en mellanstor svensk stad. I dag bor hon och barnen kvar i huset, men Krister sitter i fängelse och ska göra det i ytterligare fem år.

Lisa beskriver sitt tidigare liv som ett helt vanligt ”Svenssonliv” med heltidsjobb, hund, villa och Volvo.

Polisens tillslag: dagen som förändrade allt

Hon berättar om dagen då livet förändrades i en handvändning.

– Det var en fredag eftermiddag och jag jobbade hemifrån. Krister var på jobbet och barnen på förskolan när det bankade hårt på ytterdörren. Jag sprang ned, öppnade dörren och flera poliser trängde sig in i hallen och bad mig sätta mig. De visade en husrannsakningsorder och klev in i huset, drog ut lådor, kollade under sängar och öppnade skåp. Vad de letade efter fick jag inte reda på just då.

Lisa berättar att hennes minne från händelsen inte är knivskarpt. Varken hon eller hennes man hade ju varit i närheten av kriminalitet så chocken var stor. Det hon minns är att hon fick ringa sin syster och be om hjälp med hämtningen på förskolan.

 

Fem års fängelse – så började rättsprocessen

För efter en stunds letande hade polisen hittat vad de sökte. Lisa blev förd till häktet för förhör. Det hon inte visste då var att Krister samtidigt hade blivit hämtad på sin arbetsplats. I ett dygn var hon häktad.

Lisa vill inte gå in närmare på vad det var polisen hittade i hemmet mer än att det rörde sig om något som Krister hade lovat förvara åt en bekant. Hon säger att det skett utan hennes vetskap. Så småningom blev hon friad från misstankar, men för Krister blev processen långdragen och mynnade ut i fem års fängelse.

Men låt oss backa bandet till måndagen efter gripandet som egentligen skulle vara en helt vanlig arbetsdag för Lisa.

– När jag släpptes från häktet åkte jag direkt till min syster. Jag var väldigt sliten och orolig eftersom jag grubblade över vad jag skulle säga till barnen, mina vänner, min chef och mina kollegor. Jag hade fortfarande inte heller fått prata med Krister.

Efter att ha resonerat med systern kom hon fram till att hon skulle vara helt öppen inför sin chef och barnens förskolechef. Men till alla andra, förutom sin närmaste familj, sade Lisa att Krister hastigt blivit tvungen att åka på jobb utomlands. Det var inte så konstigt eftersom hans jobb ibland krävde utlandsresor.

 

Stöd på jobbet efter makens fängelsedom

Beslutet att vara transparent inför chefen tog Lisa eftersom hon insåg att hela hennes liv skulle bli förändrat.

– Jag var rödgråten och väldigt nervös när jag klev in på min chefs rum. Extra jobbigt var det eftersom vi precis hade bytt chef, så jag hade ingen aning om hur hon skulle reagera.

Tyvärr blev chefens reaktion inte vad hon hoppats på.

– Jag bad henne att inte säga något till kollegorna. Det lovade hon, men sedan tyckte hon att jag skulle drogtestas. Varför? Jag har aldrig haft drogproblem!

Efter det mötet blev Lisa ännu mer nedbruten och kände att hon inte skulle klara av att jobba. Det var då Karin, en äldre kollega som många på företaget tydde sig till, kom till hennes hjälp.

– Hon var fantastisk, frågade inte vad det handlade om utan erbjöd sig att följa med mig till chefen igen som moraliskt stöd.

Det visade sig vara ett smart drag eftersom chefen hade hunnit fundera och gav Lisa några dagar ledigt så att hon fick landa i det som hänt och kunde börja ordna med allt praktiskt.

– Jag bad också Karin att hälsa mina kollegor att jag gick hem på grund av privata skäl. Just då orkade jag inte prata med någon annan än min familj.

Lisa bokade också ett möte med förskolechefen som gick betydligt bättre.

– Förskolechefen var förstående och sade att hon skulle informera personalen och be dem vara diskreta om vad som hänt.

Hon sade också att de skulle se till att ha extra koll på hur barnen mådde.

Polis och kriminaltekniker på plats vid ett flerfamiljshus.
När polisen slog till mot familjens hem förändrades allt – på några timmar vändes Lisas vardag upp och ner. OBS bilden är tagen vid ett annat polisingripande och har inget med personerna i artikeln att göra. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rykten och spekulationer ökade pressen i vardagen

Den närmaste tiden efter Kristers gripande präglades av olika polisförhör och hembesök av socialtjänsten. Av dem fick Lisa numret till Bufff, en organisation som hjälper familjer där ena föräldern har blivit frihetsberövad.

– Bufff var fantastiska och är än i dag ett stort stöd. Där fick jag tips om hur jag skulle prata med barnen, vad jag skulle säga till deras kompisar och föräldrar om de undrade varför barnens pappa aldrig sågs på förskolan längre.

Tiden gick och Lisa fortsatte att säga till utomstående att Krister var på jobb utomlands. De flesta köpte historien, i alla fall till en början. Men därefter blev det allt svårare, berättar Lisa. Grannar frågade och på jobbet började det spridas rykten. Varför vabbar aldrig hennes man?

– Jag började avskärma mig från vänner och kollegor. Vilka kunde jag lita på? Vilka kunde hjälpa mig? Hittills hade jag bara berättat sanningen för två av mina närmaste arbetskamrater som också blivit privata vänner, förutom kollegan Karin som hade hjälpt mig.

Och det var återigen hon som hjälpte Lisa.

– Karin såg att jag var nedstämd och frågade om det fanns något hon kunde göra. Jag berättade att jag tyckte att det var jobbigt med alla spekulationer och rykten på jobbet.

Med tiden upplevde Lisa att stämningen på arbetsplatsen blev bättre. I efterhand fick hon reda på att Karin hade samlat ihop arbetskamraterna och helt enkelt bett dem att sluta spekulera. Hon hade sagt att alla kan råka ut för privata problem och att de borde underlätta för mig i stället för att göra det svårare.

 

Anhöriga till intagna saknar rättigheter i arbetslivet

Att ha sin man i fängelse har varit svårt på många plan, berättar Lisa. Krister satt häktad i sex månader. Under den tiden fick hon och barnen hälsa på honom under övervakning, max 60 minuter per månad.

Mötena var dessutom alltid mitt i veckan, eftersom det var den som övervakade som fick styra. Även andra möten, till exempel med socialtjänsten och själva rättegången, skedde också under ordinarie arbetstid.

– Jag fick använda mina semesterdagar eftersom man som anhörig till en frihetsberövad inte har några rättigheter. Det blev jag ganska tidigt varse.

– Det blir en hel del semesterdagar, men det är i nuläget min enda möjlighet. Och nu har det blivit lite bättre när han sitter på anstalt eftersom vi kan besöka honom på helgerna. Max tre timmar per helg.

Trots allt Lisa varit med om är hennes råd till andra i liknande situation att våga vara öppen inför sin chef och närmaste kollega, eller kollegor.

– Det är väldigt skönt att ha någon på arbetsplatsen som kan stötta och vid behov även avlasta.

Hon tipsar också om att ta kontakt med Bufff om det är barn inblandade.

– Där kan jag vara helt transparent och de har hjälpt mig jättemycket med bra råd och stöttning. Via Bufff har jag också fått träffa andra föräldrar i samma situation.

– Tidigare hade jag fördomar om att alla kriminella och deras anhöriga ser ut på ett visst sätt. Det stämmer ju såklart inte, inser jag nu.

Lisa och Krister heter egentligen något annat.

/Katarina Markiewicz