Men när den nye vd:n började blev hon överbelamrad med arbete. En tid skötte hon fyra personers arbetsuppgifter, samtidigt som hon fick i uppgift att lära upp två nya kollegor. Det innebar att hon jobbade elva-tolv timmar varje dag och dessutom tog med sig jobb hem på kvällar och helger.
– Jag ville ju visa att jag var så där duktig som jag alltid hade varit, säger hon.
Kommer aldrig kunna jobba igen
I juni 2011 föll Annika ihop på golvet i en kollegas rum. Benen bar inte längre. Sonen fick hämta henne och en timme senare var hon inlagd på sjukhus. Sedan dess har hon inte varit tillbaka på arbetsplatsen.
När det blev klart att hon inte skulle dit igen fick hon ett sms om att man hade plockat ihop hennes privata saker i ett par kartonger som nu stod utanför hennes lägenhetsdörr. Det är allt hon har hört från företaget.
Efter flera års resultatlös rehabilitering i Försäkringskassans regi har en läkare konstaterat att hon sannolikt aldrig mer kommer att kunna jobba igen. Till sist beslöt Försäkringskassan – i samråd med hennes läkare – att ge henne sjukersättning, så att hon inte behöver jobba mer.
– Jag gjorde verkligen allt för att slippa det. Jag har alltid älskat att arbeta och ville så gärna tillbaka till arbetslivet. Men de tvingade mig till sist att inse att jag hade blivit så sjuk att det inte skulle fungera. Det var en stor sorg för mig, säger hon.
Det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv
Även om hon inte har blivit frisk av de rehabiliteringsinsatser som gjorts var ett möte med en läkare för ett par år sedan avgörande för att hon fortfarande lever, säger hon. Hon hade fortfarande ingen livslust och hade försökt att ta livet av sig.
– Jag har tappat så mycket när det gäller mina förmågor och var så nere på grund av all ångest och värk. Men den här läkaren fick mig att inse att jag är värd någonting och det blev en verklig vändning för mig.
När Annika blev sjuk havererade hennes ekonomi. Hon måste sälja bilen och byta lägenheten mot en mindre – vilket också betydde att den studerande sonen inte längre kunde bo med henne. Under flera månader var hon tvungen att be om hjälp hos kyrkan, för att kunna köpa mat. Vilket hon – som tidigare alltid stått på egna ben – upplevde som en stor skam.
– Det är väldigt fint att man kan få hjälp där. Men att behöva göra det, när man som jag alltid har varit en hårt arbetande och självförsörjande människa, var hemskt!
Fick hjälp av Unionen
I dag har hon fått ekonomisk frid, som hon säger. Det sedan en envis ombudsman på Unionen i Malmö fick Annika att söka livränta hos Försäkringskassan. Efter att ha fått stöd av en försäkringsexpert på Unionen orkade hon ta sig igenom den långa process som gjorde att hon till sist fick livränta. Sedan förra året har hon därför drygt 4 000 kronor mer att röra sig med i månaden.
– Det betydde allt! För det är också en upprättelse. Nu kan jag köpa den mat jag vill ha och fråga min son, som studerar, om han behöver något eller ge honom en matkasse ibland. Det är underbart att kunna göra det.
Nu mår Annika lite bättre. Men hon lever bara i ett par tre timmar om dagen, säger hon. Med hjälp av det boendestöd hon har kommer hon också ut ibland. Annars har hon dragit sig undan alla sociala kontakter och umgås bara med sin son och sin syster.
De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet
Nu är hennes enda drivkraft att berätta sin historia, i hopp om att det ska hjälpa någon annan i samma situation. Om hon lyckas med det så har hon kunnat göra något gott av det onda, resonerar hon. Därför försöker hon nu skriva lite varje dag, om det hon har varit med om.
– Jag är funktionshindrad i kropp och själ och kanske aldrig blir bra igen. Men om jag kan hjälpa andra, så ser jag det som att det blir min gåva efter den här djävulsresan jag har gjort. Jag vill skriva en bok om hur man får tillbaka livskraften, även om det är tufft.
– Jag vill förmedla att det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv. Nu har jag fått tillbaka livsglädjen och kan njuta av sådant som att meditera, vara i naturen och umgås med min son.
Själv tror Annika att hon mobbades för att hon upplevdes som ett hot av vd:n och Eva. Men eftersom hon var uppskattad av kunder, kollegor och även av ägaren kunde hon inte sägas upp, i stället skulle hon förmås att gå av egen vilja.
– De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet och allt annat. Men jag försöker ändå förlåta dem. För min egen skull.
Fotnot: Annika och Eva är fingerade namn.