”Annika har en oerhört låg tolerans för yttre krav och stress. Till följd av svårigheter med minne, koncentration och andra kognitiva förmågor har hon också väldigt svårt att lära in ny information liksom att minnas den, svårt att förstå arbetsuppgifter och planera sitt arbete. Den stress hon upplever även när hon försöker utföra väldigt enkla arbetsuppgifter gör att hon mentalt blir helt blockerad och då reagerar med kraftig ångest och nedstämdhet och kan sätta sig på en stol och storgråta.”

Så har en läkare beskrivit Annikas sjukdomstillstånd, efter åren på ett inredningsföretag där hon blev utsatt för mobbning av två chefer.

Det är nu sex år sedan hon lämnade arbetsplatsen, ändå är hon fortfarande väldigt skör. När vi hörs på telefonen kan hon plötsligt börja gråta. Hon blir ledsen när hon berättar om vad hon har råkat ut för. Men tårarna kan också komma när hon blir glad och rörd över något, som när hon får veta att vi kommer att publicera hennes berättelse.

Mötesdagen får bestämmas utifrån vilken dagsform hon är i. När hon öppnar dörren till sin tvårumslägenhet i Malmö ser hon glad och fräsch ut. Men komplimangen får inte fäste. I stället slocknar hennes leende och hon säger:

– Jo, jag är väldigt tacksam för att jag har fått tillbaka mitt utseende nu. Länge syntes det också på utsidan hur sjuk jag är. Men det du ser är bara mitt skal, och det är tunt. Och hur jag mår här bakom – säger hon och pekar på sitt ansikte – det är något helt annat.

– Men i dag är ändå en bra dag. Eller bättre än många av de andra. 

När Annika fick jobb som marknadsassistent på ett inredningsföretag 2005 var hon en glad, stark och aktiv kvinna på drygt 40 år. Efter en skilsmässa bodde hon ensam med sin då fjortonårige son. På fritiden sjöng hon i kör, tränade på gym och hade ett stort socialt umgänge. Hon, som alltid hade varit driftig och duktig i arbetslivet, gick in för det nya jobbet med liv och lust.

Allt vändes totalt, från den ena dagen till den andra

Snart hade företagets ägare och vd upptäckt hennes kompetens och befordrat henne till innesäljare. Snabbt kom hon också att bli en slags chefsassistent till honom. Det innebar att hon ofta jobbade på kvällar och helger. En arbetsdag på tolv timmar var normalt.

– Jag var jättepositiv och drivande. Det var väldigt intensivt och tufft och jag hade massor av arbetsuppgifter, men det var jätteroligt. För de var verkligen spännande och utvecklande. Jag har alltid varit ambitiös och plikttrogen och älskat att arbeta och nu blev jag dessutom väldigt bekräftad av ägaren.

Hon blev populär bland kunderna och sålde bra. Dessutom var hon omtyckt av kollegorna som ofta slog sig ner vid hennes skrivbord för att växla några ord eller få hjälp med något.

Vd:n skrek och sparkade medarbetare på stående fot

Problemet var stämningen på jobbet. Den despotiske ägaren och vd:n – samma man som uppskattade och uppmuntrade Annika - kunde säga upp anställda med tio minuters varsel.

– Det började nästan direkt jag kom dit, att det gjordes många uppsägningar där det skreks i korridorerna och folk fick gå direkt, utan att ens ta farväl. Det kunde bero på arbetsinsatsen eller vara personliga skäl, men folk fick gå utan att ens ha fått en varning. Det var hemskt. Men det var ägarens policy, säger Annika.

– Eftersom jag var nyanställd så tänkte jag att det var bäst att jag tuffade till mig och fokuserade på jobbet. Men jag var alltid nervös för att jag skulle göra något fel och själv bli uppsagd. Jag var nyskild och måste försörja mig själv och min son.

Mycket talar för att den höga arbetsbelastningen och oron bidrog till att hon senare blev sjuk. Men den främsta orsaken – som Försäkringskassan senare också skulle godkänna som orsak till att Annika har fått en arbetsskada – var den mobbning som hon utsattes för.

Hon letade hela tiden efter fel och brister

Helvetet började 2009, då ägaren utsåg en ny vd för företaget. Denne man inledde snart ett förhållande med en kvinna på arbetsplatsen. Det var en kvinna som Annika hade lärt upp till innesäljare och som hon också hade umgåtts privat med. Som hon såg som en vän. Nu utsåg vd:n kvinnan, som vi kan kalla Eva, till chef. Men bara över Annika.

– Då började det. Allt vändes totalt, från den ena dagen till den andra, berättar Annika.

Vd:n ordnade så att några rum gjordes om till ett kontorslandskap där Eva placerade sitt skrivbord strax bakom Annikas rygg. Hon höll sedan noga uppsikt över allt Annika gjorde. Hon granskade hennes order och lyssnade till hennes kundsamtal. Om hennes egen telefon ringde struntade hon ofta i att svara, för att kunna fortsätta fokusera på Annikas samtal.

Sedan fick Annika kritik för hur hon hade talat med kunden. Det kunde exempelvis vara att hon hade varit för glad och skrattat för mycket. Att hon inte hade uppträtt tillräckligt professionellt. När som helst kunde Eva också avbryta Annikas samtal genom att ge henne en skarp tillrättavisning, när kunden hörde det

– Hon letade hela tiden efter fel och brister och det gör en väldigt nervös att bli så kontrollerad. Samtidigt visste jag att det här ingick i en plan som de hade. För hon sa det en gång, att ”du ska väck!.

Snart var det också en daglig rutin att Annika fick en utskällning för någon bagatell - först av Eva och sedan av vd:n - inför kollegorna. Dessa fick också veta att de var förbjudna att umgås med henne, om de ville ha jobbet kvar.

Ägaren hade förbjudit all facklig verksamhet

I Annikas arbete ingick att ha kundmöten och hon var då extra noga med sin klädsel. Nu fick hon höra att den inte alls var lämplig, att hon inte var tillräckligt representativ.

– De kunde också beordra mig att ställa in ett kundmöte femton minuter innan, och påstå att det berodde på att jag inte hade rätt kapacitet. Jag blev väldigt chockad och rädd för att kunden skulle känna sig kränkt. Men jag fick lösa det genom att påstå att jag hade fått förhinder.

Följde efter till toaletten

När Annika gick på toaletten kunde Eva argsint och skrikande i korridoren undra över vart hon hade tagit vägen. Sedan stod hon utanför toalettdörren och skyndade på Annika.

Vid ett tillfälle berättade också Eva att de funderade på att sätta upp kameror vid Annikas arbetsplats så att de skulle kunna ha full kontroll på henne.

– Jag mådde naturligtvis jättedåligt av det här. Inte minst för att en person som jag trott var min vän gjorde det här emot mig. Det påverkar verkligens ens tillit till människor, säger Annika.

Hon visste att kollegorna också mådde dåligt av att se hur hon behandlades. Men i den kultur som rådde – där ägaren också förbjudit all facklig verksamhet och skyddsombud - vågade ingen säga ifrån.

– De stöttade mig bakom ryggen på ledningen. Men alla visste hur lätt de kunde få sparken och var rädda om sitt jobb.

En dag blev Annika och den kvinnliga kollega som stod henne närmast inkallade till ett möte med Eva och vd:n på hans rum.

– De satt där båda och log och han sa att i dag kommer en av er att bli uppsagd och få lämna genast. Sedan väntade han en lång stund innan han sa min kollegas namn.

– Hon tvingades gå direkt. Sedan blev jag beordrad att gå in i hennes dator och ta över hennes ofullständiga arbetsuppgifter, som oskrivna order med hennes kunder i Tyskland och Danmark. Då kollapsade jag nästan helt. Jag tänkte att detta är inte sant! Och jag blev så rädd, så rädd.

"Jag orkade inte leva längre"

Snart mådde Annika så dåligt att hon måste ta antidepressiv och ångestdämpande medicin för att orka gå till jobbet. När hon inte fick andra arbeten som hon hade sökt försökte hon bara härda ut, med tanke på sin försörjning. Men snart hade hennes självkänsla och självförtroende gått i botten.

– Jag tappade allt, och kände att jag varken kunde eller klarade någonting längre. Och jag var alltid nervös på grund av allt det här kontrollerandet av mig.

Till sist grät hon varje dag i bilen på vägen hem från jobbet, och önskade förtvivlat att hon skulle bli ihjälkörd på motorvägen.

– De förintade min själ. Jag blev djupt deprimerad och kände att jag inte var värd någonting. Till slut kände jag att jag inte orkade fortsätta leva längre, förklarar hon.

Annika vågade aldrig berätta för ägaren om vad hon utsattes för på jobbet. Men efter ett och ett halvt år fick både vd:n och Eva sparken. Annika har aldrig fått veta varför, men tror att någon till sist kan ha informerat ägaren om mobbningen av henne, som han alltid hade värderat högt.

Nu trodde hon i all fall att allt skulle bli bra.

Men när den nye vd:n började blev hon överbelamrad med arbete. En tid skötte hon fyra personers arbetsuppgifter, samtidigt som hon fick i uppgift att lära upp två nya kollegor. Det innebar att hon jobbade elva-tolv timmar varje dag och dessutom tog med sig jobb hem på kvällar och helger.

– Jag ville ju visa att jag var så där duktig som jag alltid hade varit, säger hon.

Kommer aldrig kunna jobba igen

I juni 2011 föll Annika ihop på golvet i en kollegas rum. Benen bar inte längre. Sonen fick hämta henne och en timme senare var hon inlagd på sjukhus. Sedan dess har hon inte varit tillbaka på arbetsplatsen.

När det blev klart att hon inte skulle dit igen fick hon ett sms om att man hade plockat ihop hennes privata saker i ett par kartonger som nu stod utanför hennes lägenhetsdörr. Det är allt hon har hört från företaget.

Efter flera års resultatlös rehabilitering i Försäkringskassans regi har en läkare konstaterat att hon sannolikt aldrig mer kommer att kunna jobba igen. Till sist beslöt Försäkringskassan – i samråd med hennes läkare – att ge henne sjukersättning, så att hon inte behöver jobba mer.

– Jag gjorde verkligen allt för att slippa det. Jag har alltid älskat att arbeta och ville så gärna tillbaka till arbetslivet. Men de tvingade mig till sist att inse att jag hade blivit så sjuk att det inte skulle fungera. Det var en stor sorg för mig, säger hon.

Det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv

Även om hon inte har blivit frisk av de rehabiliteringsinsatser som gjorts var ett möte med en läkare för ett par år sedan avgörande för att hon fortfarande lever, säger hon. Hon hade fortfarande ingen livslust och hade försökt att ta livet av sig.

– Jag har tappat så mycket när det gäller mina förmågor och var så nere på grund av all ångest och värk. Men den här läkaren fick mig att inse att jag är värd någonting och det blev en verklig vändning för mig.

När Annika blev sjuk havererade hennes ekonomi. Hon måste sälja bilen och byta lägenheten mot en mindre – vilket också betydde att den studerande sonen inte längre kunde bo med henne. Under flera månader var hon tvungen att be om hjälp hos kyrkan, för att kunna köpa mat. Vilket hon – som tidigare alltid stått på egna ben – upplevde som en stor skam.

– Det är väldigt fint att man kan få hjälp där. Men att behöva göra det, när man som jag alltid har varit en hårt arbetande och självförsörjande människa, var hemskt!

Fick hjälp av Unionen

I dag har hon fått ekonomisk frid, som hon säger. Det sedan en envis ombudsman på Unionen i Malmö fick Annika att söka livränta hos Försäkringskassan. Efter att ha fått stöd av en försäkringsexpert på Unionen orkade hon ta sig igenom den långa process som gjorde att hon till sist fick livränta. Sedan förra året har hon därför drygt 4 000 kronor mer att röra sig med i månaden.

– Det betydde allt! För det är också en upprättelse. Nu kan jag köpa den mat jag vill ha och fråga min son, som studerar, om han behöver något eller ge honom en matkasse ibland. Det är underbart att kunna göra det.

Nu mår Annika lite bättre. Men hon lever bara i ett par tre timmar om dagen, säger hon. Med hjälp av det boendestöd hon har kommer hon också ut ibland. Annars har hon dragit sig undan alla sociala kontakter och umgås bara med sin son och sin syster.

De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet

Nu är hennes enda drivkraft att berätta sin historia, i hopp om att det ska hjälpa någon annan i samma situation. Om hon lyckas med det så har hon kunnat göra något gott av det onda, resonerar hon. Därför försöker hon nu skriva lite varje dag, om det hon har varit med om.

– Jag är funktionshindrad i kropp och själ och kanske aldrig blir bra igen. Men om jag kan hjälpa andra, så ser jag det som att det blir min gåva efter den här djävulsresan jag har gjort. Jag vill skriva en bok om hur man får tillbaka livskraften, även om det är tufft.

– Jag vill förmedla att det går att få tillbaka livet, även om det är ett annat liv. Nu har jag fått tillbaka livsglädjen och kan njuta av sådant som att meditera, vara i naturen och umgås med min son.

Själv tror Annika att hon mobbades för att hon upplevdes som ett hot av vd:n och Eva. Men eftersom hon var uppskattad av kunder, kollegor och även av ägaren kunde hon inte sägas upp, i stället skulle hon förmås att gå av egen vilja.

– De är vidriga själar som tog ifrån mig arbetslivet och allt annat. Men jag försöker ändå förlåta dem. För min egen skull.

Fotnot: Annika och Eva är fingerade namn.

Kollegorna vittnar om mobbningen

En viktig anledning till att Annika fick mobbningen godkänd som arbetsskada, vilket sedan låg till grund för att hon fick livräntan, är att många av hennes tidigare arbetskamrater har vittnat om hur hon behandlades på företaget. Här är ett axplock ur deras vittnesmål:

”När vd:n hade utsett Eva till chef över Annika urartade det till direkt mobbning. Jag tror att Eva var avundsjuk på Annika för att hon hade mer avancerade arbetsuppgifter och var mer kompetent att utföra dem.”

”Något jag särskilt minns är att skärmväggen vid Annikas arbetsplats monterades ner för att det skulle gå lättare att övervaka henne. Hon bevakades och blev utskälld utan anledning”.

”Eva skrek ofta på Annika. Annars behandlades hon som luft och Eva hälsade inte på henne.”

”Man tog ifrån henne arbetsuppgifter utan anledning och kunde säga att det berodde på att hon inte var tillräcklig representativ.”

”Eva kunde skälla ut Annika för en bagatell och sedan rapportera till vd:n så att han skällde ut henne för samma sak.”

”När en kollega skulle gå i pension så bedömdes det att Annika var lämpligast för tjänsten. Då bestämde vd:n att också Eva skulle lära sig arbetsuppgifterna. Det betydde att Annika bara fick halva utbildningstiden. Men då avbröts den också hela tiden, när Eva hittade på saker som Annika måste göra just då”.

”Eva övervakade Annika på ett väldigt obehagligt sätt. Hon kontrollerade när Annika gick på toaletten och tvingade henne att rapportera var hon gick och skyndade alltid på henne, till och med på toaletten.”

”Annika var omtyckt och många gick till henne för att prata en stund. Men då fick de en varning och fick veta att det inte var okej längre.”

Under den tid som försäkringsexperten Ann-Charlotte Andersson på Unionen hjälpte Annika att söka livränta så lärde hon känna henne och hennes historia väl.

– Jag har funderat mycket på hur man som medmänniska kan knäcka en vacker, driftig och duktig kvinna så att hon helt tappar självförtroendet och livslusten. Att man kan vara så elak och bara kallt ser på när man får en annan människa att må så dåligt. Det är verkligen fruktansvärt och skrämmande att de kunde göra så!