Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Kollegas reporter: "Jag erkänner"

Petra Rendik Publicerad
Love, Bill och deras mamma Petra.

Kan du inte skriva en krönika om att prata barn på jobbet?

Det var chefen som frågade.

Varför just jag? Tänkte jag, men sa det inte.

Det ska erkännas, jag blev en aning förolämpad. Menade chefen att jag är en av de där outhärdliga människorna som på varje fikarast maler på om mina avkommor?

Läs mer: Dina barn jobbar inte här!

Har jag förvandlats till den där tröttsamma föräldern som jag i hemlighet himlade med ögonen åt innan jag själv fick barn? De där som inte kan lyfta blicken mot horisonten och se att det pågår ett liv där inte allt kretsar kring treårstrots, vinteroveraller och läxbråk.

Sedan gick den över, känslan av att ha blivit subtilt förolämpad, alltså.

För klockan 22.37 nyårsafton 2003 föddes ju landets finaste bebis.

Några år senare kom bebisens bror och vid det här laget hade jag förvandlats till barnbabblare av rang.

I början, när de var små, delade jag frikostigt med mig om halleluja-momenten. Första leendet, första ordet, första stegen. Det var som att bli förälskad men starkare ändå. Inte ens den ständigt närvarande sömnbristen fick känslorna att falna.

Var annars ska jag ventilera min vardag som pågår utanför jobbets väggar?

I dag låter jag något mer desillusionerad, ska erkännas. Det är mer av: Ungen vägrar vakna. Vägrar lyssna. Vägrar duscha. Vägrar lägga ifrån sig mobilen. Ungen äter oss ur huset. Ungens svettiga hockeygrejer tar upp hela hallen.

Men oavsett halleluja eller frustration så är behovet av att älta med andra som är i samma situation stort. Det handlar om att överleva. Det är på jobbet du hittar mig åtta timmar varje vardag. Var annars ska jag ventilera vad som pågår utanför jobbets väggar?

Är det nu jag ska be om ursäkt?

Visst, om ni vill.

Jag försöker minnas hur det var innan jag började hålla monologer – för det är sällan en dialog, ska erkännas – om förlossningen som tog 22 timmar, om bebisen som äter hela nätterna, om mjölken som sinar, om tvååringen som bits, om fyraåringen som vägrar ta sin medicin, om sexåringen som läser som en gud och om åttaåringen som är nästa Zlatan.

Blev jag då uttråkad när andra pratade om sina barn? Med all säkerhet. Kände jag mig exkluderad? Mycket troligt. Blev jag provocerad?

Jag minns inte.

Försökte jag engagera mig?

Det hoppas jag.

Jag vill tro att jag åtminstone pliktskyldigt ställde frågor om barnen för att jag var nyfiken på mina arbetskamrater. För att jag råkade bry mig.

En gång hade jag en kollega som var besatt av trav. Det var det enda han gaggade om, det var riktigt trist. Men han sken upp som en sol när han fick prata om sina hästar, han blev liksom en bättre människa.

Så jag lyssnade.

En av mina arbetskamrater brukar inte engagera sig värst mycket när jag och andra kollegor analysera våra ungar en hel lunchrast. Jag frågade om han ibland kunde bli irriterad på vårt snack.

Han svarade ärligt: ”Inte alls. Men jag är för det mesta helt ointresserad.”

Tänk så enkelt det kan vara.

Nästa gång jag pratar om mina kids kan du lyssna.

Eller helt enkelt låta bli.

Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Varning för snälla

Det kan säkert finnas genuint snälla människor. Men är man genuint snäll så är man det utan att göra väsen av sig. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot folk som öppet och skamlöst utger sig för att vara snälla.
Johanna Rovira Publicerad 27 februari 2025, kl 05:59
Sektgoda, Godhetsknarkare och Flumsnälla. Alla är typer du gör bäst i att se upp för, skriver Johanna Rovira. Illustration: Olsson Ingers.

1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande. 

Jobbrelationer

Snälltolka – och få en bättre arbetsmiljö

Utgå ifrån att andra vill dig väl. Läs om mejlet som irriterade dig – denna gång med en vänlig röst. Om du börjar snälltolka på jobbet kommer din arbetsmiljö med all sannolikhet att förbättras.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 26 februari 2025, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör, Kollega.

Man ska vara snäll. Men hur gör man? Att ge en komplimang eller hjälpa till att bära något tungt räcker inte. Nu hörs allt oftare ett begrepp som försöker ringa in det där andra som ska till – nämligen att snälltolka.

Väldigt många människor verkar tro att de styrs av förnuftet och att de själva förhåller sig objektivt till omvärlden. Men i själva verket är våra känslor ständigt inblandade.

Vi känner glädje, ilska, skam, skuld och det påverkar våra reaktioner. Forskning visar att negativa känslor på jobbet kan leda till stora problem, till exempel om vi upplever att vi inte duger.

Det är ett slitet uttryck, men vi är varandras arbetsmiljö. Ett sätt att ta ansvar är att rannsaka hur vi tolkar andras ord och handlingar. För tolkar gör vi. Och tyvärr är det vanligt att vi fel- eller till och med fultolkar.

Vi är varandras arbetsmiljö

I stället borde vi snälltolka. Det handlar om att tro att den andre vill oss väl. Och att stå emot den första reaktionen. Kanske ställa en följdfråga innan vi exploderar. Fundera på om det finns någon förmildrande omständighet till agerandet. Avstå från att döma ut en person för snabbt.

Har du testat att läsa om ett mejl, som du först blev irriterad på, med en vänlig – eller åtminstone neutral – röst? Då upptäcker du förmodligen att du borde ge mejlaren en andra chans.

Självklart ska vi inte låta andra kränka oss. Men om vi lite oftare tänker oss in i den andra personens situation kommer vi att kunna rensa bort onödiga konfliktytor. Svälj din gliring eller taskiga kommentar, titta dig själv i spegeln – kanske har du själv sagt eller gjort något dumt någon gång?