Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Kollegas reporter: "Jag erkänner"

Petra Rendik Publicerad
Love, Bill och deras mamma Petra.

Kan du inte skriva en krönika om att prata barn på jobbet?

Det var chefen som frågade.

Varför just jag? Tänkte jag, men sa det inte.

Det ska erkännas, jag blev en aning förolämpad. Menade chefen att jag är en av de där outhärdliga människorna som på varje fikarast maler på om mina avkommor?

Läs mer: Dina barn jobbar inte här!

Har jag förvandlats till den där tröttsamma föräldern som jag i hemlighet himlade med ögonen åt innan jag själv fick barn? De där som inte kan lyfta blicken mot horisonten och se att det pågår ett liv där inte allt kretsar kring treårstrots, vinteroveraller och läxbråk.

Sedan gick den över, känslan av att ha blivit subtilt förolämpad, alltså.

För klockan 22.37 nyårsafton 2003 föddes ju landets finaste bebis.

Några år senare kom bebisens bror och vid det här laget hade jag förvandlats till barnbabblare av rang.

I början, när de var små, delade jag frikostigt med mig om halleluja-momenten. Första leendet, första ordet, första stegen. Det var som att bli förälskad men starkare ändå. Inte ens den ständigt närvarande sömnbristen fick känslorna att falna.

Var annars ska jag ventilera min vardag som pågår utanför jobbets väggar?

I dag låter jag något mer desillusionerad, ska erkännas. Det är mer av: Ungen vägrar vakna. Vägrar lyssna. Vägrar duscha. Vägrar lägga ifrån sig mobilen. Ungen äter oss ur huset. Ungens svettiga hockeygrejer tar upp hela hallen.

Men oavsett halleluja eller frustration så är behovet av att älta med andra som är i samma situation stort. Det handlar om att överleva. Det är på jobbet du hittar mig åtta timmar varje vardag. Var annars ska jag ventilera vad som pågår utanför jobbets väggar?

Är det nu jag ska be om ursäkt?

Visst, om ni vill.

Jag försöker minnas hur det var innan jag började hålla monologer – för det är sällan en dialog, ska erkännas – om förlossningen som tog 22 timmar, om bebisen som äter hela nätterna, om mjölken som sinar, om tvååringen som bits, om fyraåringen som vägrar ta sin medicin, om sexåringen som läser som en gud och om åttaåringen som är nästa Zlatan.

Blev jag då uttråkad när andra pratade om sina barn? Med all säkerhet. Kände jag mig exkluderad? Mycket troligt. Blev jag provocerad?

Jag minns inte.

Försökte jag engagera mig?

Det hoppas jag.

Jag vill tro att jag åtminstone pliktskyldigt ställde frågor om barnen för att jag var nyfiken på mina arbetskamrater. För att jag råkade bry mig.

En gång hade jag en kollega som var besatt av trav. Det var det enda han gaggade om, det var riktigt trist. Men han sken upp som en sol när han fick prata om sina hästar, han blev liksom en bättre människa.

Så jag lyssnade.

En av mina arbetskamrater brukar inte engagera sig värst mycket när jag och andra kollegor analysera våra ungar en hel lunchrast. Jag frågade om han ibland kunde bli irriterad på vårt snack.

Han svarade ärligt: ”Inte alls. Men jag är för det mesta helt ointresserad.”

Tänk så enkelt det kan vara.

Nästa gång jag pratar om mina kids kan du lyssna.

Eller helt enkelt låta bli.

Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Chef: Så hanterar du skitsnack – varningssignalerna

Skitsnack på jobbet kan rasera tillit och ge osäkra medarbetare. Så här upptäcker och stoppar du som ledare och chef negativt skitsnack.
David Österberg Publicerad 15 oktober 2026, kl 06:00
Stopptecken och stopphand
Som chef finns det mycket att göra för att stoppa skitsnack på jobbet. Colourbox

Ofta uppstår skitsnack när folk är osäkra på vad som händer eller gäller, enligt Alexandra Thomas, psykolog och ledarskapsutvecklare. 

Alexandra Thomas
Eva Björklund

– Brist på tydlig information och beslut, orättvis behandling eller favorisering är på olika sätt tecken på brister i ledarskapet. Irritation, hög arbetsbelastning, rädsla och ouppklarade konflikter kan leda till att man hellre pratar om personen i stället för med personen. 

– Vid omorganisationer, uppsägningar eller större förändringar kan det bli särskilt tydligt, säger hon.

Tips och råd för chefer 

Här är några varningssignaler Alexandra Thomas anser att man som ledare och chef ska ta på allvar. Hon ger också råd om hur du hanterar negativt skitsnack.

Tidiga varningssignaler 

  • Medarbetare känner behov av för- och avstämningsmöten där vissa personer inte är involverade.
  • Medarbetare vågar inte ta upp saker direkt på möten.
  • Medarbetare går till chefen för att klaga på en kollega i stället för att kommunicera direkt med kollegan.

Vanliga misstag 

  • Du tar över hela ansvaret och låter inte medarbetarna lära sig att ta hand om problemet på ett konstruktivt sätt.
  • Du faller själv in i skitsnacket och tar parti för en åsikt eller part.

Låt konflikter kommer upp till ytan

  • Undvik tvetydig kommunikation. Kommunicera vad du tycker och var du står i en viss fråga. Det öppnar för att andra kan känna sig trygga att göra likadant.
  • Bestraffa inte misstag. Titta på olika händelseförlopp för att ta reda på vad som fungerat bra respektive mindre bra.

Då bör du ingripa

  • Om du upplever att teammedlemmarna sitter tysta, eller att det bara är några få tongivande personer i gruppen som pratar. Lyft problemet när alla är närvarande.
  • Om skitsnacket gränsar till förtal eller personangrepp.

Så ingriper du

  • Fråga om medarbetaren har tagit upp problemet med personen. Om inte, föreslå att det görs och ställ sedan öppna frågor om vilka lösningar medarbetaren själv ser på problemet.
  • Försök att skapa förståelse för var skavet ligger och vad det faktiskt består av. Handlar det om ett missförstånd eller helt enkelt att man inte gillar sin kollega?
Jobbrelationer

Separationen tvingade Marcus att byta jobb

Marcus Linder levde rallarliv som hissmontör. Efter en separation tvingades han säga upp sig för att bli den pappa han ville vara. Men nystarten blev tuff.
David Österberg Publicerad 30 september 2026, kl 06:00
Marcus Linder jobbar som besiktningsingenjör. Står i Kiwa-märkta arbetskläder och skyddshjälm framför en hjullastare i en mörk bergtäkt.
Marcus Linder bytte från hissmontör till besiktningsingenjör efter en separation. Det nya jobbet är lättare att kombinera med papparollen. Johanna Fond

Marcus Linder älskade livet som hissmontör. Majoriteten av veckans dagar tillbringade han på fältet och han sov oftare i en hotellsäng än i sin egen. Men för fyra år sedan blev Marcus pappa, och ett halvår senare var separationen ett faktum. 

– Det var tufft, konstaterar Marcus. 

Efter separationen blev det uppenbart att det skulle bli svårt att få ihop arbetslivet med pappalivet. 

– Jag reste hela tiden och var nästan alltid borta måndag till torsdag. Jag trivdes väldigt bra med det, jag träffade mycket folk och jobbet var kreativt med mycket problemlösning. Men som pappa kunde jag inte fortsätta med det. 

Yrkesbytet blev en tuff omställning  

Marcus Linder började leta efter något annat och fick kontakt med besiktningsföretaget Kiwa. Företaget utför bland annat besiktningar och certifieringar i allt från byggindustrin till fastigheter och jordbruk. Anställningen inleddes med flera utbildningar – och den första tiden blev tuff. 

– Jag har alltid velat ha barn och var jätteglad för att jag hade blivit pappa. På det viset var det inget svårt val att byta yrke. Men det var otroligt omvälvande till en början. Jag var duktig på mitt förra jobb och det var en del av min identitet. Nu skulle jag plötsligt plugga föreskrifter och kom hem och kände att jag inte hade gjort någon nytta. 

Nya jobbet går att kombinera med pappalivet 

Men till slut, med fint stöd från de nya kollegorna, kom han in i jobbet och nu är han ute på fältet igen. 

– Som besiktningsingenjör hamnar man i väldigt häftiga miljöer; allt från gruvor till vindkraftverk. Ju längre jag jobbar med det här, desto mer trivs jag. Jag kan fortfarande sakna delar av mitt förra jobb, men jag saknar inte livet utan barn. 

Det bästa av allt är att jobbet går så bra att kombinera med livet som pappa. 

– Det blir en del resor även nu, men jag har stor frihet att planera själv. Bortajobb kan jag lägga under de veckor som jag inte har min dotter. Livet föll på plats till slut.