It-utvecklaren Claudia har precis fått komma hem från en psykiatrisk klinik när Kollega pratar med henne. Hon blev inlagd i en vecka för att hon mådde så dåligt. Officiellt var hon sjuk i covid.
Inga kollegor känner till hennes psykiska ohälsa, inte heller hennes vänner eftersom hon knappt har några, berättar hon. De enda som vet är hennes mamma och äldsta son.
– Jag döljer det bra. Jag har två akademiska examen, ett välbetalt jobb, ett stort hus med utsikt mot vattnet, jag har en bil som en vanlig Svensson aldrig skulle ha råd med, har skötsamma barn och är väldigt mån om mitt yttre. Ingen vet hur jag mår inuti.
Det var under julledigheten som Claudia kraschade. Känslan av ångest och självhat blev så stark att hon inte ville leva längre.
– Barnen skulle vara hos sin pappa över julen och jag kände mig helt tom och väldigt ensam. Det var som ett djupt svart hål. Inga barn, inga vänner, inget jobb där jag betydde något.
Claudia har mått dåligt sedan skoltiden men sökte psykiatrisk hjälp första gången för ett år sedan, efter ett självmordsförsök.
– Jag var tvungen att få reda på vad som var fel. Mina främsta symptom var att när det går bra så är jag euforisk och stark, men vid minsta motgång, både privat och på jobbet, tappar jag det helt och upplever ett fruktansvärt självhat. Jag känner mig förorättad och bryter kontakten med folk eller säger upp mig.
Fick diagnosen narcissistiskt personlighetssyndrom (NPS)
Efter månader med individuell terapi fick hon till slut diagnoserna narcissistiskt personlighetssyndrom (NPS) och borderline. När diagnosen NPS kom slog förnekelsen till med all kraft.
– Jag, skulle jag, vara narcissist?! Jag som är så stark, smart, snäll, hjälpsam och har så dålig självkänsla. Jag tyckte diagnosen var helt absurd och tänkte att de som hade ställt den behövde hjälp själva.
Men trots det fortsatte hon ändå med den individuella terapin och insåg efter en tid att diagnosen stämde. Hon tackade därför ja till den nystartade gruppterapin.
Claudia vill inte avslöja sitt riktiga namn eftersom ”folk hatar narcissister”. Men berättar att hon är 42 år och har två tonårsbarn. Hon är med i Mensa, en förening för personer med högt IQ, och arbetar inom it på ett stort internationellt företag. Men hon är inte chef, tillägger hon.
– Nej, den chansen har jag sumpat flera gånger. Nu senast när jag sa upp mig alldeles för snabbt bara för att jag kände mig så misslyckad och kränkt. Det är så typiskt mig. Jag ställer otroligt höga krav på mig själv och även på andra. Och känner mig totalt värdelös när jag möter motgång.
Har sagt upp sig flera gånger
Hon förklarar att eftersom hon lider av det som kallas för sårbar narcissism i stället för grandios narcissism väljer hon oftast att säga upp sig i stället för att bli aggressiv, så som de som lider av den grandiosa varianten ofta kan bli.
När Claudia hamnar i konflikt med någon har hon svårt att släppa oförrätten och agerar irrationellt och manipulativt.
– Jag baktalar personen och har ett tydligt mål att även andra ska göra det. Har jag till exempel en konflikt med min chef har det hänt att jag hoppat över flera steg i organisationen och klagar hos högsta instans.
Beteendet skapar oro bland kollegor, tär på krafterna och är också en anledning till att hon aldrig stannat mer än tre år på en och samma arbetsplats.
Claudia berättar att hennes självvalda uppsägningar också på något sätt fått henne att känna att hon gått ”vinnande” ur striden. För själva vinsten betyder allt för henne.
– Jag måste vinna, oavsett vad det handlar om. Jag tror att det har att göra med min uppväxt där jag alltid skulle prestera på topp. Då fick jag beröm, det blev min bekräftelse och så är det än i dag.
Likadant har hon agerat i sina förhållanden.
– Barnens pappa har jag varit otrogen mot, ljugit för och manipulerat. Och när jag fick som jag ville lämnade jag honom.
Claudia menar att en positiv sida med diagnosen är att de flesta med NPS är väldigt drivna och målmedvetna.
Jag har bara två vänner
Ensamhet syndromets baksida
Men så finns det även en väldigt mörk sida.
– De flesta av oss är mycket ensamma, jag har bara två vänner. Jag umgås aldrig privat med mina kollegor. Undviker gemensamma luncher, after work-träffar och företagsfester. Fast det här är också dubbelt, eftersom det är mitt eget val. Jag gillar inte människor.
Claudia säger att hon tycker att de flesta personer är ointressanta och ointelligenta.
– Jag vet att det får mig att låta som ett monster, men det är så jag känner. Tycker jag att folk inte håller måttet så är de inte värda att umgås med. Men jag är inget monster, jag är bara jävligt skadad.
Jag är inget monster, jag är bara jävligt skadad.
Claudia berättar att hon har svårt med att känna empati. Hon ger ett exempel.
– Min ena väns man är svårt sjuk. Jag ringer henne regelbundet och frågar hur det är. Men det är inte för att jag bryr mig eller av medkänsla, utan för att jag lärt mig att det är så man ska göra. Jag har svårt att känna empati, speciellt när jag känner mig pressad, men jag är bra på att spela empatisk.
Hon förklarar att hon intar olika roller beroende på vem hon har framför sig.
– Det måste jag för hur skulle folk behandla mig om jag öppet visade vem jag var? Det här har ju till stor del med min usla självkänsla att göra. Att jag inte duger som jag är.
Claudia tror inte att narcissism någonsin kommer bli lika accepterat i samhället som andra psykiska sjukdomar.
– Men man vet aldrig. Det är terapins förtjänst att jag överhuvudtaget kan prata om det. Jag har lärt mig att se mina svårigheter ur ett annat perspektiv. Och det hade varit omöjligt för ett år sedan.
KATARINA MARKIEWICZ
