Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge psykisk hälsa större fokus

Stress är en växande orsak till sjukskrivning. Låt 2023 vara året vi satsar på vår psykiska hälsa, skriver doktoranden Louise Karlsson.
Publicerad
Till vänster en hammare som slår sönder en skylt med texten stress. Till höger Louise KArlsson.
Det behövs mer än fina ord för att komma tillrätta med sjukskrivningarna som följer i stressens spår, skriver doktoranden Louise Karlsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa är tillsammans med långvarig smärta en av de främsta sjukskrivningsorsakerna i samhället, där den snabbast växande diagnosen är stressrelaterad ohälsa.

Under 2021 var 70 000 personer sjukskrivna på grund av stress och dessa siffror har nu börjat stiga efter pandemin. Det är inte bara vi i arbetsför ålder som drabbas, utan även barn och unga, vår kommande arbetskraft. Med en ökande äldre befolkning och allt färre som ska tillgodose samhällets behov och arbetskraft är det viktigare än någonsin att alla i arbetsför ålder ges möjlighet att må bra. Arbetet ska vara en friskfaktor, inte en riskfaktor.

Arbetsgivare spelar en stor roll i detta, både i att skapa hälsofrämjande arbetsplatser men också genom att utbilda och ge möjlighet för chefer att kunna underhålla detta på daglig basis. Vi kommer att behöva hitta nya sätt att arbeta på för att kunna tillgodose samhällets behov, men det är inte genom att pusha människor in i väggen, utan genom att ge dem verktyg och förutsättningar att  hand om sig själva och främja en hållbar vardag med arbete inkluderat. 

Arbetet ska vara en friskfaktor, inte en riskfaktor

Vi behöver också få psykisk hälsa i läroplanerna, för att utbilda våra unga i ämnet och ge dem den kunskap de behöver för att kunna främja sin psykiska hälsa, innan ohälsa uppstår. Och även om det finns en problematik kring övervikt och passivitet, så finns det också barn och unga som aldrig får en paus, där vikten av återhämtning också måste skildras för att minska risken för stressrelaterad ohälsa.

Vid FNs toppmöte 2015 antog världens länder de globala hållbarhetsmålen, Agenda 2030, där delmål tre syftar till att säkerställa hälsosamma liv och främjandet av välbefinnande i alla åldrar. Men hur? Primärvårdens uppdrag handlar om att förebygga sjukdomar, men också om att främja hälsa och att ”lära medborgare att simma i stället för att rädda dem från att drunkna”, men för att kunna arbeta på detta sätt så behöver det avsättas medel. Medel som i dag saknas.

Om vi ska börja arbeta hälsofrämjande och nå upp till dessa mål så behövs mer än fina ord, det behövs handling. Våra nationella vårdprogram för hälsosamma levnadsvanor omfattar i dag tobaksbruk, alkoholvanor, fysisk aktivitet och matvanor. Men var kommer vår psykiska hälsa in? Flera regioner väljer självmant att ha med ett femte ben för den psykiska hälsan, men borde inte den vara central? Baserat på problematiken beskriven ovan, samt det faktum att om du mår psykiskt dåligt så ökar risken för att få ett ohälsosamt bruk av till exempel alkohol eller tobak, eller att du på grund av den psykiska ohälsan inte orkar få in rörelse och hälsosamma val i vardagen.

 

Om vi ska nå dessa mål så behövs mer än fina ord

Regeringens satsning och förslag för bättre vård och ökad folkhälsa har tyvärr inte heller ett tillräckligt stort fokus på främjande av psykisk hälsa i samhället, även om förslagen innehåller många bra fokusområden.

I dag ligger ett alldeles för stort fokus på prestation i samhället, oavsett om det är på arbetet eller på fritiden. Vi bollar flera roller med olika krav, vi multitaskar, är ständigt ”online” och gör vårt bästa för att räcka till i alla avseenden. Vi gör dessutom ofta saker för att vara bra och inte nödvändigtvis för att vi mår bra av dem.

Hur ska vi kunna arbeta hälsofrämjande och utbilda samhället om vikten av psykisk hälsa, meningsfulla aktiviteter, delaktighet och återhämtning om inga beslutsfattare prioriterar det?

Låt därför 2023 bli året när psykisk hälsa blir en obligatorisk del av de nationella vårdprogrammen för hälsosamma levnadsvanor, då vi skiftar fokus och tar oss an det hälsofrämjande arbetet på riktigt. Året då medel ges för att hitta konkreta arbetssätt för hur vi kan nå ut med hälsofrämjande information till befolkningen för att skapa ett friskare samhälle.

/Louise Karlsson, Leg specialistarbetsterapeut i folkhälsa & Doktorand inom hälsa & livsstil

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen