Psykisk ohälsa är tillsammans med långvarig smärta en av de främsta sjukskrivningsorsakerna i samhället, där den snabbast växande diagnosen är stressrelaterad ohälsa.

Under 2021 var 70 000 personer sjukskrivna på grund av stress och dessa siffror har nu börjat stiga efter pandemin. Det är inte bara vi i arbetsför ålder som drabbas, utan även barn och unga, vår kommande arbetskraft. Med en ökande äldre befolkning och allt färre som ska tillgodose samhällets behov och arbetskraft är det viktigare än någonsin att alla i arbetsför ålder ges möjlighet att må bra. Arbetet ska vara en friskfaktor, inte en riskfaktor.

Arbetsgivare spelar en stor roll i detta, både i att skapa hälsofrämjande arbetsplatser men också genom att utbilda och ge möjlighet för chefer att kunna underhålla detta på daglig basis. Vi kommer att behöva hitta nya sätt att arbeta på för att kunna tillgodose samhällets behov, men det är inte genom att pusha människor in i väggen, utan genom att ge dem verktyg och förutsättningar att  hand om sig själva och främja en hållbar vardag med arbete inkluderat. 

Vi behöver också få psykisk hälsa i läroplanerna, för att utbilda våra unga i ämnet och ge dem den kunskap de behöver för att kunna främja sin psykiska hälsa, innan ohälsa uppstår. Och även om det finns en problematik kring övervikt och passivitet, så finns det också barn och unga som aldrig får en paus, där vikten av återhämtning också måste skildras för att minska risken för stressrelaterad ohälsa.

Vid FNs toppmöte 2015 antog världens länder de globala hållbarhetsmålen, Agenda 2030, där delmål tre syftar till att säkerställa hälsosamma liv och främjandet av välbefinnande i alla åldrar. Men hur? Primärvårdens uppdrag handlar om att förebygga sjukdomar, men också om att främja hälsa och att ”lära medborgare att simma i stället för att rädda dem från att drunkna”, men för att kunna arbeta på detta sätt så behöver det avsättas medel. Medel som i dag saknas.

Om vi ska börja arbeta hälsofrämjande och nå upp till dessa mål så behövs mer än fina ord, det behövs handling. Våra nationella vårdprogram för hälsosamma levnadsvanor omfattar i dag tobaksbruk, alkoholvanor, fysisk aktivitet och matvanor. Men var kommer vår psykiska hälsa in? Flera regioner väljer självmant att ha med ett femte ben för den psykiska hälsan, men borde inte den vara central? Baserat på problematiken beskriven ovan, samt det faktum att om du mår psykiskt dåligt så ökar risken för att få ett ohälsosamt bruk av till exempel alkohol eller tobak, eller att du på grund av den psykiska ohälsan inte orkar få in rörelse och hälsosamma val i vardagen.
 

Regeringens satsning och förslag för bättre vård och ökad folkhälsa har tyvärr inte heller ett tillräckligt stort fokus på främjande av psykisk hälsa i samhället, även om förslagen innehåller många bra fokusområden.

I dag ligger ett alldeles för stort fokus på prestation i samhället, oavsett om det är på arbetet eller på fritiden. Vi bollar flera roller med olika krav, vi multitaskar, är ständigt ”online” och gör vårt bästa för att räcka till i alla avseenden. Vi gör dessutom ofta saker för att vara bra och inte nödvändigtvis för att vi mår bra av dem.

Hur ska vi kunna arbeta hälsofrämjande och utbilda samhället om vikten av psykisk hälsa, meningsfulla aktiviteter, delaktighet och återhämtning om inga beslutsfattare prioriterar det?

Låt därför 2023 bli året när psykisk hälsa blir en obligatorisk del av de nationella vårdprogrammen för hälsosamma levnadsvanor, då vi skiftar fokus och tar oss an det hälsofrämjande arbetet på riktigt. Året då medel ges för att hitta konkreta arbetssätt för hur vi kan nå ut med hälsofrämjande information till befolkningen för att skapa ett friskare samhälle.

/Louise Karlsson, Leg specialistarbetsterapeut i folkhälsa & Doktorand inom hälsa & livsstil