Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge psykisk hälsa större fokus

Stress är en växande orsak till sjukskrivning. Låt 2023 vara året vi satsar på vår psykiska hälsa, skriver doktoranden Louise Karlsson.
Publicerad 17 januari 2023, kl 06:00
Till vänster en hammare som slår sönder en skylt med texten stress. Till höger Louise KArlsson.
Det behövs mer än fina ord för att komma tillrätta med sjukskrivningarna som följer i stressens spår, skriver doktoranden Louise Karlsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa är tillsammans med långvarig smärta en av de främsta sjukskrivningsorsakerna i samhället, där den snabbast växande diagnosen är stressrelaterad ohälsa.

Under 2021 var 70 000 personer sjukskrivna på grund av stress och dessa siffror har nu börjat stiga efter pandemin. Det är inte bara vi i arbetsför ålder som drabbas, utan även barn och unga, vår kommande arbetskraft. Med en ökande äldre befolkning och allt färre som ska tillgodose samhällets behov och arbetskraft är det viktigare än någonsin att alla i arbetsför ålder ges möjlighet att må bra. Arbetet ska vara en friskfaktor, inte en riskfaktor.

Arbetsgivare spelar en stor roll i detta, både i att skapa hälsofrämjande arbetsplatser men också genom att utbilda och ge möjlighet för chefer att kunna underhålla detta på daglig basis. Vi kommer att behöva hitta nya sätt att arbeta på för att kunna tillgodose samhällets behov, men det är inte genom att pusha människor in i väggen, utan genom att ge dem verktyg och förutsättningar att  hand om sig själva och främja en hållbar vardag med arbete inkluderat. 

Arbetet ska vara en friskfaktor, inte en riskfaktor

Vi behöver också få psykisk hälsa i läroplanerna, för att utbilda våra unga i ämnet och ge dem den kunskap de behöver för att kunna främja sin psykiska hälsa, innan ohälsa uppstår. Och även om det finns en problematik kring övervikt och passivitet, så finns det också barn och unga som aldrig får en paus, där vikten av återhämtning också måste skildras för att minska risken för stressrelaterad ohälsa.

Vid FNs toppmöte 2015 antog världens länder de globala hållbarhetsmålen, Agenda 2030, där delmål tre syftar till att säkerställa hälsosamma liv och främjandet av välbefinnande i alla åldrar. Men hur? Primärvårdens uppdrag handlar om att förebygga sjukdomar, men också om att främja hälsa och att ”lära medborgare att simma i stället för att rädda dem från att drunkna”, men för att kunna arbeta på detta sätt så behöver det avsättas medel. Medel som i dag saknas.

Om vi ska börja arbeta hälsofrämjande och nå upp till dessa mål så behövs mer än fina ord, det behövs handling. Våra nationella vårdprogram för hälsosamma levnadsvanor omfattar i dag tobaksbruk, alkoholvanor, fysisk aktivitet och matvanor. Men var kommer vår psykiska hälsa in? Flera regioner väljer självmant att ha med ett femte ben för den psykiska hälsan, men borde inte den vara central? Baserat på problematiken beskriven ovan, samt det faktum att om du mår psykiskt dåligt så ökar risken för att få ett ohälsosamt bruk av till exempel alkohol eller tobak, eller att du på grund av den psykiska ohälsan inte orkar få in rörelse och hälsosamma val i vardagen.

 

Om vi ska nå dessa mål så behövs mer än fina ord

Regeringens satsning och förslag för bättre vård och ökad folkhälsa har tyvärr inte heller ett tillräckligt stort fokus på främjande av psykisk hälsa i samhället, även om förslagen innehåller många bra fokusområden.

I dag ligger ett alldeles för stort fokus på prestation i samhället, oavsett om det är på arbetet eller på fritiden. Vi bollar flera roller med olika krav, vi multitaskar, är ständigt ”online” och gör vårt bästa för att räcka till i alla avseenden. Vi gör dessutom ofta saker för att vara bra och inte nödvändigtvis för att vi mår bra av dem.

Hur ska vi kunna arbeta hälsofrämjande och utbilda samhället om vikten av psykisk hälsa, meningsfulla aktiviteter, delaktighet och återhämtning om inga beslutsfattare prioriterar det?

Låt därför 2023 bli året när psykisk hälsa blir en obligatorisk del av de nationella vårdprogrammen för hälsosamma levnadsvanor, då vi skiftar fokus och tar oss an det hälsofrämjande arbetet på riktigt. Året då medel ges för att hitta konkreta arbetssätt för hur vi kan nå ut med hälsofrämjande information till befolkningen för att skapa ett friskare samhälle.

/Louise Karlsson, Leg specialistarbetsterapeut i folkhälsa & Doktorand inom hälsa & livsstil

Debatt

Debatt: Så bemöter du minoritetsstress

En fråga du ställer till din homosexuella kollega i all välmening kan hon ha svarat på tusentals gånger tidigare. Det kan skapa minoritetsstress, skriver Frida Sandegård.

Publicerad 30 maj 2023, kl 06:06
händer av olika färger. Till höger Frida Sandegård
Vissa medarbetare stämplas som lättkränkta och besvärliga av sina kollegor. Men bakom utbrotten finns ofta mekanismer som förklarar varför det blir så, skriver Frida Sandegård.

Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett begrepp som blivit vanligt förkommande i relation till inkluderings- och jämlikhetsarbete är minoritetsstress. I mitt arbete som jämlikhetskonsult märker jag att begreppet bidrar till en mer nyanserad förståelse av olika beteenden och främjar tillit på arbetsplatser.

Minoritetsstress uppstår i mötet med sociala och strukturella orättvisor. Det är inte en diagnos utan en modell för att förklara hur diskriminering, trakasserier, hot och hat leder till risk för sämre hälsa bland marginaliserade grupper. Begreppet myntades i USA av Ilan H. Meyer, för att förklara varför gruppen homosexuella män löpte högre risk för att drabbas av stressrelaterade sjukdomar.

Så vad det är för skillnad på ”vanlig” stress och minoritetsstress? Bra fråga! Själva stressen är det ingen skillnad på. Långvarig stress är inte bra för någon. Det som minoritetsstressmodellen synliggör är att stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress. Det kan handla om egna erfarenheter av trakasserier från tidig ålder, diskriminering eller uteslutning från arbetsmarknaden, trakasserier i kollektivtrafiken eller kränkande bemötande i vården eller integritetskränkande frågor från kollegor.

Stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress

Enstaka händelser av att bli illa behandlad leder inte till minoritetsstress. Meyers teori handlar om konsekvenserna av den stress som uppstår, som en följd av flera negativa erfarenheter över tid.

Stress i sig är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farligt för hälsan. För att återhämtning ska kunna ske behöver en känsla av trygghet infinna sig. Vi behöver känna trygghet för att på riktigt kunna vila. Eftersom minoritetsstress kan uppstå i mötet med flera områden av samhället är det stor risk för brist på återhämtning. 

Den som utsätts för minoritetsstress kan hjälpas av att förstå att alla inte upplever denna stress, inte ens alla personer från samma minoritetsgrupp. Men vanliga förhållningssätt för att hantera marginalisering och stigmatisering är att överprestera för att motbevisa negativa förväntningar, vara hypervaksam och ha förväntan om att avvisas, att undvika sammanhang för att minska risken för utsatthet och att dölja delar av minoritetsidentiteten för att minska risk för integritetskränkningar. Ytterligare ett förhållningssätt är att själv börja tro på att man är mindre värdig. Dessa olika förhållningssätt är strategier för att minska obehaget och utsattheten, men de riskerar tyvärr att orsaka ökad stress.

Ett vanligt sätt att hantera marginalisering är att överprestera

Som arbetsgivare har man ansvar för att arbeta för allas lika rättigheter och möjligheter. Ökad förståelse om minoritetsstress kan stärka det arbetet eftersom modellen tydliggör att en miljö fri från kränkningar är av stor vikt för hälsan. Modellen kan också hjälpa till att skapa förståelse för mekanismer bakom varför en medarbetare riskerar att stämplas som lättkränkt och besvärlig av sina kollegor. Varför någon ”blir så arg”, eller reagerar med starka känslor för ”ingenting” kan bero på hypervaksamhet från minoritetsstressen.

Den elfte gången som något händer upplevs större och mycket mer utsättande än den första och till slut kan det bli svårt att härbärgera all stress – den måste ut. Hypervaksamheten kan i bästa fall tidigt signalera om brister i organisationskulturen. Oavsett om jag utsätts för minoritetsstress eller inte, får jag hjälp att förstå att nedsättande skämt och jargong och exkluderande beteendenormer både är en smärtsam påminnelse om utsatthet och riskerar att leda till grövre kränkningar. Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot och en nyfiken fråga kan aktivera tidigare erfarenheter av integritetskränkande frågor.

Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot

Genom ökad kunskap om minoritetsstress kan vi få ökad förståelse för vikten av att vara uppmärksamma på om samtalsklimatet sker på någons individs eller grupps bekostnad. Det blir lättare att förstå varför tilliten riskerar att få sig en törn om ett tveksamt skämt bortförklaras med att ”du övertolkar”. I den bästa av världar orkar vi säga ifrån och där startar tillitsarbetet om det kan tas emot med förståelse och kompetent bemötande.

Så här kan man bygga tillit på arbetsplatsen:

  • Trygghet med att kollegor säger ifrån vid kränkande jargong
  • Ledarskap som visar att inkluderande kultur är viktigt på riktigt
  • Gränssättning mot kränkning tas emot med insikt om den negativa konsekvensen som uppstod, istället för att fastna vid en eventuell god intention
  • Stå ut med att ökad kunskap om minoritetsstress kan leda till att det i mätningar ser ut som att kränkningar ökar. Resultatet kan bero på att tystnadskultur minskar och tillit ökar

Frida Sandegård, handledare i psykosocialt arbete och jämlikhetskonsult