Det var först senare när det byggdes om för att passa dagens moderna arbetssätt för ett callcenterföretag som en it-tekniker började ana att allt inte stod rätt till. Han arbetade på kvällar och nätter med att dra ledningar, det var bråttom, och när han skulle öppna ett skåp på vinden föll en halv människokropp ut.

Där i mörkret kunde han till en början inte se att det var en andningsdocka. Inte så märkligt försökte han lugna sig senare. Det hade trots allt varit ett sjukhus, en kvinnopaviljong för mentalpatienter. Här på vinden låg också vita rockar och skor utslängda. Som om sköterskorna och läkarna hade slutat tvärt.

It-teknikern hörde ljud. Var han på vinden smällde det i dörrar på undervåningen och när han var på undervåningen hörde han steg i korridoren ovanför. Det var någon som gick där men larmet reagerade inte.

- Snart vägrade han jobba ensam på nätterna, säger Rolf Hermansson.

- Han har slutat hos oss, säger Fredrik Loiske.

Båda skrattar.

Jag är på Pec och träffar Rolf och Fredrik från fackklubben för att diskutera fördelarna med kollektivavtal, men nu har vi hamnat på vinden. Här är luften torr och kylig och den trycker mot mina tinningar. De vita rockarna är borta sedan länge, nu finns mest bara stolar, bänkar och bråte. Fredrik Loiske såg en gång en skugga komma ut ur ett rum men då var det fest, vad kan man inte se på en fest? På en vägg hänger en kalender från 1974 och trådslitna gardiner för ett litet fönster släpper in en stråle av ljus som vita dammpartiklar dansar i.

Mentalsköterskan som blev kvar heter Maria. Det har ett medium slagit fast. Vd:n Tommy Nässén tog dit henne för några år sedan för att höra vad hon trodde om alla skumma ljud.

- Det är lite oro på gång, säger Rolf. Husen omkring som också tillhört sjukhuset ska byggas om till bostäder och jag har hört att det finns andar där som börjar se sig om.

Kan inte ni stanna här i natt och rapportera till mig i morgon om hur det var?

- Idén att stanna har funnits men det har inte blivit av, säger Fredrik.

Varför inte då?

- Nja, det är väl inte någon som har vågat riktigt.

Rolf och Fredrik skrattar och berättar att det finns underjordiska gångar mellan de olika husen.

- Längst bort, säger Fredrik och pekar, om man går ner i källaren där kan man viska i ventilationsröret och då hörs det i rummen häruppe.

Han och några andra gjorde det när den andra skiftgruppen arbetade kväll. Det blev väldigt lyckat, tycker han.

Hur reagerade de?

- Några blev livrädda, så det var ganska effektivt.