Väggarna pryds av fotografier på badande ungdomar. De skrattar, poserar och grimaserar framför kameran. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att de är tagna på en familjesemester någonstans i Sverige. Men de är från ett kollo för barn vars föräldrar är missbrukare eller psykiskt sjuka.
Föreningen Maskrosbarns lokaler, på Kungsklippan i Stockholm, är på drygt 50 kvadrat och delas upp i ett kontor, ett litet kök och ett mötesrum. Då och då hörs det skratt från en stängd dörr, där morgonmötena äger rum. På golvet ligger utspridda Converseskor, som skvallrar om att här finns mest unga. Den äldsta på kontoret, verksamhetschefen Therese Eriksson, är bara är 24 år gammal.
- Att jag är ung får jag höra lite nu och då men ärligt talat skiter jag i det. Det var värre när jag var 17 och inte hade samma erfarenhet. Nu kan jag det här och ingen kan sätta sig på mig.
Therese Eriksson växte upp med en psykiskt sjuk mamma. Dagarna präglades av alkohol, depressioner och mani, som påverkade både skolgång och vardagsliv. Familjen bollades mellan socialtjänsten och sjukvården och i mitten stod Therese, utan att veta vart hon kunde vända sig för att få stöd och hjälp med sig själv.
- Jag tvingades växa upp väldigt tidigt eftersom det inte fanns någon att prata med som såg mina behov. Det är svårt att hitta sin egen identitet när någon annans ångest tar så mycket plats i familjen.
Idén till en stödverksamhet för barn och ungdomar i missbrukarfamiljer tog avstamp som ett projektarbete i gymnasiet, tillsammans med bästa väninnan Denise Madsen, som har en liknande bakgrund. Tanken var att skapa en grupp dit ungdomar i liknande situationer kunde höra av sig genom att ringa eller mejla. Budskapet till de vuxna var: våga fråga.
- Till en början var det i princip ingen som trodde på oss. De vuxna tyckte att det var en usel idé eftersom vi inte hade någon utbildning, vi var unga och vi hade själva mått dåligt under en stor period av livet. Men det var ju det som var poängen! Vi visste vad en stödverksamhet behövde eftersom vi själva varit i samma situation. Det första året drevs vi nog av ren ilska.
Månadsmötena hölls i tillfälliga lokaler, hemma hos Thereses pappa eller på det lokala fiket. De googlade skatteregler och gjorde upp en budgetplan. Sponsorpengarna lyste med sin frånvaro och när de lyckades få en föreläsning inbokad var det genom tjat.
- För varje 100 skolor vi ringde kanske det var en som nappade. Det gäller att skapa en trygghet innan bidragsgivare vågar satsa och det är lite av en ond cirkel: inga bidragsgivare ingen trygghet, ingen trygghet inga bidrag.
Till slut kom de i kontakt med Lotta Zetterqvist som driver Tjejjouren vid Norr Mälarstrand. De flyttade in i hennes lokaler och började så sakteliga bygga upp sin verksamhet.
I dag håller de föreläsningar, stödgrupper, lägerverksamhet och ungdomsgård. Nyligen köpte de en stor gård i Dalarna.
- Jag tror att vår naivitet har räddat oss i många situationer. När andra säger att vi inte är kloka som köper en gård till ungdomarna, så ser vi bara allt roligt vi ska ha där i sommar!
Föreningen måste söka finansiering från Socialstyrelsen varje år, vilket gör att planeringen av kommande aktiviteter blir aningen preliminär. Framtidsvisionen är ändå att utöka verksamheten, både med personal och aktiviteter. För Therese själv finns det dock ett stopp längs vägen.
- Syftet med den här verksamheten är att vi är unga. När jag blir äldre ska de 14-åringar som kommer hit idag ta över. Maskrosbarn tillhör ungdomarna och inte mig.
För några år sedan fick Therese Aftonbladets pris Svensk hjälte. Hon har talat inför riksdagen och kungaparet, men när hon ska tala om vem som inspirerar henne blir hon tyst en lång stund.
- Det är ju ungdomarna såklart. De är mina hjältar allihopa. När vi träffas på läger eller på ungdomsgården och jag ser alla dessa personligheter som är totalt olika och har olika intressen, men som ändå kallar varandra för familj, så värmer det i hjärtat. Då ser jag resultatet av det vi håller på med.
