Hoppa till huvudinnehåll
Fackligt

”Facken är dåliga på att förhandla om pengar”

Fler anmäler sexuella trakasserier efter Metoo-rörelsen. Men den som vill ha ersättning från sin arbetsgivare ska vända sig till en advokat – inte till facket – enligt advokat Michael Fischbein.
– Det är bedrövligt att facken ska ha rollen som förhandlare i de här frågorna, säger han.
David Österberg Publicerad
Syda Productions/Colourbox.com
Syda Productions/Colourbox.com

Michael Fischbein är en av Sveriges mest erfarna advokater i frågor som rör trakasserier och kränkningar på jobbet. De senaste 25 åren har han företrätt över 700 personer i förhandlingar med arbetsgivare. Efter Metoo-rörelsen hör fler än vanligt av sig till honom och berättar om sexuella trakasserier.

– Det är förvånande att debatten inte kommit tidigare. Vi ser ju hur arbetsgivare agerar först nu, trots att fakta låg på bordet redan för två år sedan eller ännu längre tillbaka, säger han.

En person som blivit kränkt eller trakasserad på arbetsplatsen kan få ekonomisk ersättning av arbetsgivaren. Ofta sköter lokala fackklubbar förhandlingarna – men det borde de inte göra, enligt Michael Fischbein. Han anser att en fackklubb har andra intressen än medlemmen att ta hänsyn till vilket leder till lägre ersättningar.

– Jag tar inga som helst andra hänsyn än min klients bästa. Som facklig representant handlar det om att förhandla med folk som man har någon form av relation till, man är avlönad av samma arbetsgivare, man företräder ett kollektiv. Det är bedrövligt att facken ska ha rollen som förhandlare i de här frågorna, säger han.

Michael Fischbein driver ibland ärendena i domstol, men oftast genom direktkontakt med arbetsgivare. Hans uppfattning är att de brukar vara intresserade av att nå en lösning utan tvist i domstol för att på det viset slippa negativ publicitet. Och han lyckas ofta förhandla fram bättre uppgörelser än klientens fackklubb lyckats med, säger han.

– Jag har flera exempel där fackrepresentanter har förhandlat fram exempelvis sex månadslöner. Sedan säger de ”Nu kommer vi inte längre, det här ska du vara nöjd med. Kontakta inte advokat, det kostar bara massa pengar och du kommer att ångra dig.”. Sedan lyckas jag förhandla fram två årslöner. En fackklubb ser till kollektivets bästa och kan oroa sig över att fler kommer att vilja ha två årslöner – för ofta finns det ju fler, liknande problem på arbetsplatsen.

Att anlita en advokat kostar pengar. Och några garantier för att advokaten lyckas förhandla fram någon ersättning finns förstås inte.

– Därför tycker jag att det borde finnas en oberoende, gratis instans som utreder de här fallen. Jag vill rationalisera bort mig själv, säger Michael Fischbein.

Martin Wästfelt är Unionens chefsjurist. Han håller med om att det förekommer att fristående advokater lyckas förhandla sig till mer pengar än den lokala fackklubben lyckats med – och att en anledning kan vara att klubben måste ta ansvar för helheten.

– En fackklubb kan medverka till att hitta lösningar, till att se till att liknande situationer inte uppkommer igen. Fackklubben tar ansvar för helheten, så att inte fler drabbas av exempelvis trakasserier. Och kanske kan det ibland innebära att en fristående advokat får ut lite mer pengar. Men de flesta arbetsgivare går inte med på att betala mer efter att en förhandling avslutats, även om det säkert förekommer. Jag tror att de flesta av våra medlemmar tycker att vi har en bra balans, säger han.

Martin Wästfelt tror också att Unionen har en styrka i att vara ett stort förbund. Det gör det lättare att kalla in ombudsmän till förhandlingar på lokal nivå.

– Vi ska klara att ta ansvar både för individen och för helheten. I vissa situationer kan man till exempel lösa det genom att en central ombudsman företräder individen, så att man inte hamnar i ett läge där man säljer bort någon, säger han.

Läs mer: Så vill Unionen gå vidare med #MeToo

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Fackligt

Hon enar fack i 27 länder

Kan facket påverka beslut som fattas i helt andra länder? Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet att det går – och hur man gör.
Noa Söderberg Publicerad 31 januari 2025, kl 06:00
Kvinna sitter med hörlurar och en laptop
Karin Åberg, vice ordförande i klubben på Ericsson i Kista ser stora fördelar med ett gemensamt europeiskt företagsråd som kan ena fack i flera länder. Foto: Anders G. Warne

Europa är stort. Många företag rör sig fritt över landsgränserna. Ett av dem är Ericsson, som har kontor i alla 27 EU-länder. Samtidigt vill facket kunna påverka beslut som rör ditt jobb. Men hur gör man det när den som bestämmer i en viss fråga sitter på andra sidan kontinenten?

Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet hur: man bildar ett europeiskt företagsråd – på engelska ”European works council”, EWC.

Där möts fackliga från alla EU-länder som företaget finns i. Tanken är att förändringar som påverkar många anställda ska diskuteras gemensamt. När de fackliga har snackat ihop sig möter de arbetsgivaren i ett ännu större möte.

På en arbetsplats som Ericsson är det inga småsaker som avhandlas.

– Vi blev konsulterade när företaget skulle ta fram en ny uppförandekod. Det är ett dokument som alla anställda och alla underleverantörer skriver under. Vi föreslog att införa rätten att bli representerad av en facklig företrädare eller någon i ett arbetsråd (motsvarighet till fackklubb i vissa europeiska länder, reds. anm.). Företaget skrev in det, säger Karin Åberg.

Stora nedskärningspaket och förändringar av bolagets yrkesbeskrivningar är andra exempel på saker som har tagits upp i Ericssons EWC.

Facken har ingen förhandlingsrätt

Men vad gör man om man inte kommer överens? Facken har ingen direkt förhandlingsrätt på det sätt som finns i svenska medbestämmandelagen, mbl. I stället ska arbetstagarna ”konsulteras”.

Företagsråden har inte heller uppstått som en direkt följd av facklig kamp, utan på grund av EU-politikers idéer om att ländernas ekonomier ska knytas ihop. Därför får man ha en lite annorlunda strategi i EWC-diskussionerna, menar Karin Åberg.

– Man får påverka mer indirekt. Det handlar om att få företagsledningen att själv tänka: ”Jaha, man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt”. Det är lite speciellt, inte som i en vanlig förhandling där man säger ”gör så.”

För att få tyngd bakom sina förslag måste därför arbetstagarna – som ofta härstammar från olika fackliga traditioner – komma överens. Snart kan de få lite hjälp på traven direkt från EU-maskineriets hjärta. EU-kommissionen har nämligen meddelat att de vill göra det svårare för företag att strunta i EWC-reglerna.

Snart blir det svårare för företag att strunta i reglerna

Alla företag som har minst 1 000 anställda, och över 150 anställda i minst två EU-länder, måste skapa ett EWC om de som jobbar där ber om det. Det är dock inte ovanligt att allting sedan fastnar i bråk om formalia och mötesstruktur. Målet med de nya reglerna är att det ska bli mer kännbara böter för bolag som sinkar processen.

Några sådana problem finns inte på Ericsson, enligt Karin Åberg. De har ett avtal om hur EWC-arbetet ska gå till som har gällt i sin nuvarande form sedan 2011. Trots det händer det att kugghjulen kärvar när hon och hennes kollegor ska konsulteras om nya och känsliga frågor.

– Jag tror att fler och fler, både på den fackliga sidan och på företagarsidan, inser att det här kan vara rätt bra. Men det är naturligtvis inte utan problem. Ibland muttrar vi rätt rejält över hur det fungerar, säger Karin Åberg.

Reglerna gäller i EU och EES

  • Reglerna om europeiska företagsråd gäller, förutom i EU:s 27 medlemsländer, också i de länder som är anslutna till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Hit hör Norge, Island och Liechtenstein. Ericsson har kontor i Norge.