Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facklig kamp bakom kollektivavtalet

I dag hyllar vi kollektivavtalet – och de som engagerar sig för att förbättra det, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist från Unionens regionstyrelse i Göteborg.
Publicerad
bild på Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist och händer som håller i varandra.
Utan kollektivavtalet skulle vi troligtvis inte ha betald semester, sjukledighet eller lönehöjningar, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag, den 17 mars, är det Kollektivavtalets dag. En dag när vi hyllar ett avtal som många tar för givet i sin anställning, men som det ligger många fackliga fighter och engagerade förtroendevalda bakom.

Hade vi haft rätt till betald semester, sjukledighet, lönehöjningar, pension, sjukförsäkringar, sociala tryggheter, övertidsersättning eller att inte bli godtyckligt uppsagd utan kollektivavtal och facklig kamp?

Svaret är troligtvis nej.

Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna

En av framgångsfaktorerna är att kollektivavtalet ger fackets förtroendevalda möjlighet att påverka, utveckla och förbättra sina arbetsplatser. Och det gör vi tillsammans. Det är ett uppdrag som är både utvecklande och meriterande. Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna på arbetsplatsen, liksom mellan medlemmarna och fackförbundet centralt.

Det som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen har kämpat för, och lyckats med genom åren, är historiskt. Som fackföreningsrörelse har vi i dag utmaningar med att få den enskilde individen att förstå varför det är viktigt att engagera sig som förtroendevald. Det är ofta individualismen som styr.

Därför är en dag som Kollektivavtalets dag viktig att uppmärksamma. Det är en dag att fundera på hur dagens arbetsliv hade sett ut, om inte kollektivavtal hade funnits. Det ger oss en tankeställare om hur dagens arbetsliv hade sett ut om inte vi haft engagerade förtroendevalda som inte bara kämpar för sig själva, utan för alla medarbetare på en arbetsplats.

 Hur hade dagens arbetsliv hade sett ut utan kollektivavtalet?

Inget kommer av sig självt och det gäller att värna om det vi har idag. Demokratin som vi har i Sverige ger oss rättigheter att organisera oss fackligt och, inte bara förvalta det som kollektivavtalen har gett oss, utan även utveckla det kollektivavtalen reglerar.

Så du som har kollektivavtal på din arbetsplats, se till att fira lite extra i dag. Och du som inte har det, låt Kollektivavtalets dag bli starten på ditt fackliga engagemang och kräv kollektivavtal av din arbetsgivare!

Dimce Storm, ordförande, Unionen Stampen Media
Lea Koponen, styrelseledamot, Unionen Stena
Stefan Nordqvist, sektionsordförande, Unionen Volvo Göteborg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande