Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facklig kamp bakom kollektivavtalet

I dag hyllar vi kollektivavtalet – och de som engagerar sig för att förbättra det, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist från Unionens regionstyrelse i Göteborg.
Publicerad
bild på Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist och händer som håller i varandra.
Utan kollektivavtalet skulle vi troligtvis inte ha betald semester, sjukledighet eller lönehöjningar, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag, den 17 mars, är det Kollektivavtalets dag. En dag när vi hyllar ett avtal som många tar för givet i sin anställning, men som det ligger många fackliga fighter och engagerade förtroendevalda bakom.

Hade vi haft rätt till betald semester, sjukledighet, lönehöjningar, pension, sjukförsäkringar, sociala tryggheter, övertidsersättning eller att inte bli godtyckligt uppsagd utan kollektivavtal och facklig kamp?

Svaret är troligtvis nej.

Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna

En av framgångsfaktorerna är att kollektivavtalet ger fackets förtroendevalda möjlighet att påverka, utveckla och förbättra sina arbetsplatser. Och det gör vi tillsammans. Det är ett uppdrag som är både utvecklande och meriterande. Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna på arbetsplatsen, liksom mellan medlemmarna och fackförbundet centralt.

Det som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen har kämpat för, och lyckats med genom åren, är historiskt. Som fackföreningsrörelse har vi i dag utmaningar med att få den enskilde individen att förstå varför det är viktigt att engagera sig som förtroendevald. Det är ofta individualismen som styr.

Därför är en dag som Kollektivavtalets dag viktig att uppmärksamma. Det är en dag att fundera på hur dagens arbetsliv hade sett ut, om inte kollektivavtal hade funnits. Det ger oss en tankeställare om hur dagens arbetsliv hade sett ut om inte vi haft engagerade förtroendevalda som inte bara kämpar för sig själva, utan för alla medarbetare på en arbetsplats.

 Hur hade dagens arbetsliv hade sett ut utan kollektivavtalet?

Inget kommer av sig självt och det gäller att värna om det vi har idag. Demokratin som vi har i Sverige ger oss rättigheter att organisera oss fackligt och, inte bara förvalta det som kollektivavtalen har gett oss, utan även utveckla det kollektivavtalen reglerar.

Så du som har kollektivavtal på din arbetsplats, se till att fira lite extra i dag. Och du som inte har det, låt Kollektivavtalets dag bli starten på ditt fackliga engagemang och kräv kollektivavtal av din arbetsgivare!

Dimce Storm, ordförande, Unionen Stampen Media
Lea Koponen, styrelseledamot, Unionen Stena
Stefan Nordqvist, sektionsordförande, Unionen Volvo Göteborg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell