Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facklig kamp bakom kollektivavtalet

I dag hyllar vi kollektivavtalet – och de som engagerar sig för att förbättra det, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist från Unionens regionstyrelse i Göteborg.
Publicerad
bild på Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist och händer som håller i varandra.
Utan kollektivavtalet skulle vi troligtvis inte ha betald semester, sjukledighet eller lönehöjningar, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag, den 17 mars, är det Kollektivavtalets dag. En dag när vi hyllar ett avtal som många tar för givet i sin anställning, men som det ligger många fackliga fighter och engagerade förtroendevalda bakom.

Hade vi haft rätt till betald semester, sjukledighet, lönehöjningar, pension, sjukförsäkringar, sociala tryggheter, övertidsersättning eller att inte bli godtyckligt uppsagd utan kollektivavtal och facklig kamp?

Svaret är troligtvis nej.

Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna

En av framgångsfaktorerna är att kollektivavtalet ger fackets förtroendevalda möjlighet att påverka, utveckla och förbättra sina arbetsplatser. Och det gör vi tillsammans. Det är ett uppdrag som är både utvecklande och meriterande. Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna på arbetsplatsen, liksom mellan medlemmarna och fackförbundet centralt.

Det som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen har kämpat för, och lyckats med genom åren, är historiskt. Som fackföreningsrörelse har vi i dag utmaningar med att få den enskilde individen att förstå varför det är viktigt att engagera sig som förtroendevald. Det är ofta individualismen som styr.

Därför är en dag som Kollektivavtalets dag viktig att uppmärksamma. Det är en dag att fundera på hur dagens arbetsliv hade sett ut, om inte kollektivavtal hade funnits. Det ger oss en tankeställare om hur dagens arbetsliv hade sett ut om inte vi haft engagerade förtroendevalda som inte bara kämpar för sig själva, utan för alla medarbetare på en arbetsplats.

 Hur hade dagens arbetsliv hade sett ut utan kollektivavtalet?

Inget kommer av sig självt och det gäller att värna om det vi har idag. Demokratin som vi har i Sverige ger oss rättigheter att organisera oss fackligt och, inte bara förvalta det som kollektivavtalen har gett oss, utan även utveckla det kollektivavtalen reglerar.

Så du som har kollektivavtal på din arbetsplats, se till att fira lite extra i dag. Och du som inte har det, låt Kollektivavtalets dag bli starten på ditt fackliga engagemang och kräv kollektivavtal av din arbetsgivare!

Dimce Storm, ordförande, Unionen Stampen Media
Lea Koponen, styrelseledamot, Unionen Stena
Stefan Nordqvist, sektionsordförande, Unionen Volvo Göteborg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vem tjänar på den nya lagen om arbetslöshetsersättning?

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.
Eddy Nehls Publicerad 21 april 2026, kl 09:15
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls