Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facklig kamp bakom kollektivavtalet

I dag hyllar vi kollektivavtalet – och de som engagerar sig för att förbättra det, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist från Unionens regionstyrelse i Göteborg.
Publicerad
bild på Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist och händer som håller i varandra.
Utan kollektivavtalet skulle vi troligtvis inte ha betald semester, sjukledighet eller lönehöjningar, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag, den 17 mars, är det Kollektivavtalets dag. En dag när vi hyllar ett avtal som många tar för givet i sin anställning, men som det ligger många fackliga fighter och engagerade förtroendevalda bakom.

Hade vi haft rätt till betald semester, sjukledighet, lönehöjningar, pension, sjukförsäkringar, sociala tryggheter, övertidsersättning eller att inte bli godtyckligt uppsagd utan kollektivavtal och facklig kamp?

Svaret är troligtvis nej.

Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna

En av framgångsfaktorerna är att kollektivavtalet ger fackets förtroendevalda möjlighet att påverka, utveckla och förbättra sina arbetsplatser. Och det gör vi tillsammans. Det är ett uppdrag som är både utvecklande och meriterande. Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna på arbetsplatsen, liksom mellan medlemmarna och fackförbundet centralt.

Det som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen har kämpat för, och lyckats med genom åren, är historiskt. Som fackföreningsrörelse har vi i dag utmaningar med att få den enskilde individen att förstå varför det är viktigt att engagera sig som förtroendevald. Det är ofta individualismen som styr.

Därför är en dag som Kollektivavtalets dag viktig att uppmärksamma. Det är en dag att fundera på hur dagens arbetsliv hade sett ut, om inte kollektivavtal hade funnits. Det ger oss en tankeställare om hur dagens arbetsliv hade sett ut om inte vi haft engagerade förtroendevalda som inte bara kämpar för sig själva, utan för alla medarbetare på en arbetsplats.

 Hur hade dagens arbetsliv hade sett ut utan kollektivavtalet?

Inget kommer av sig självt och det gäller att värna om det vi har idag. Demokratin som vi har i Sverige ger oss rättigheter att organisera oss fackligt och, inte bara förvalta det som kollektivavtalen har gett oss, utan även utveckla det kollektivavtalen reglerar.

Så du som har kollektivavtal på din arbetsplats, se till att fira lite extra i dag. Och du som inte har det, låt Kollektivavtalets dag bli starten på ditt fackliga engagemang och kräv kollektivavtal av din arbetsgivare!

Dimce Storm, ordförande, Unionen Stampen Media
Lea Koponen, styrelseledamot, Unionen Stena
Stefan Nordqvist, sektionsordförande, Unionen Volvo Göteborg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson