Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Vem driver mitt fall?

Diskrimineringsombudsmannen, DO, driver fall till rättslig prövning bara om de tror att de kan skapa praxis. Facken hjälper många, men långt ifrån alla. Ideella diskrimineringsbyråer har inte resurser att driva så många fall de skulle vilja. Om du drabbas av diskriminering, vem hjälper dig?
Gabriella Westberg Publicerad
Claudio Bresciani / TT
Förhandlingssal i Arbetsdomstolen. Claudio Bresciani / TT

Förra året anmälde 1 827 personer att de känt sig diskriminerade till DO. 239 av dem rörde diskriminering i arbetslivet. DO utredde ungefär en fjärdedel och gick vidare med sammanlagt 17 ärenden till domstol.

- DO kan säga ”ja, vi ser att du blivit utsatt för en kränkning, men det finns inget allmänintresse”, säger Ola Sundström, förbundsjurist på Unionen.

Är du medlem i ett fackförbund bör du istället vända dig dit, då förbunden har ”företrädesrätt” för sina medlemmar. Där ska du få hjälp, åtminstone med rådgivning och förhandling.

Förra året påkallade Unionen förhandling om 118 ärenden som rörde diskriminering, 12 ärenden om lönediskriminering utreddes och 44 fall av missgynnande under föräldraledighet.

Läs mer: Unionen måste hjälpa till vid diskriminering

Men det är inte alltid förbunden är beredda driva ärenden vidare till rättslig prövning.

- Facket borde bli bättre på att driva diskrimineringsfall och ta ställning mot diskriminering, säger Lina Gidlund, verksamhetschef på Diskrimineringsbyrån i Uppsala.

Det finns 15 ideella diskrimineringsbyråer runt om i landet, som driver fall till rättslig prövning. . Byråerna finansieras av staten, kommunerna och får också in pengar genom att sälja utbildningar och föreläsningar. Men resurserna räcker inte till att driva alla fall som kommer in.

- Byråerna sliter hårt för bra verksamhet, men på så dåliga premisser att många är slutkörda, säger Lina Gidlund.

Läs mer: Ideella byråer med knappa resurser

Samtidigt förhalar regeringen frågan om ett av de få konkreta verktyg som finns för att undvika den mest typiska formen av diskriminering i arbetslivet – lönekartläggningar. De fackliga organisationerna liksom en majoritet i riksdagen vill återgå till den lag som krävde att arbetsgivare kartlägger de anställdas löner varje år, men regeringen skjuter frågan framför sig.

Läs mer: Regeringen förhalar årliga lönekartläggningar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Klagade på rasism – blev av med jobbet

En förtroendevald unionenmedlem reagerade på främlingsfientlighet på sin arbetsplats och kallade en av sina chefer rent ut för rasist. Hans engagemang blev så obekvämt för arbetsgivaren att han köptes ut.
Johanna Rovira Publicerad 25 september 2025, kl 06:00
En Unionenmedlem slog larm om rasism på jobbet – och köptes ut. Läs Nicks berättelse om främlingsfientlighet, utanförskap och kampen för rättvisa.Man med låda kontorsprylar.
Rasism på arbetsplatsen: Unionenombud tvingades bort efter kritik. Foto: Colourbox

Nick, som han vill kallas i den här artikeln, vill inte gå ut med sitt riktiga namn i Kollega, delvis på grund av risken att det skulle kunna förvärra hans chanser att få ett nytt jobb.  Det är svårt nog ändå att få nytt arbete när man har utländskt namn och bakgrund, menar han. 

– Jag är svensk på pappret och har bott här i 20 år. Men jag kommer aldrig att betraktas som svensk. Jag har en bra utbildning och har jobbat på många ställen, men får trots det inte komma till intervju, jag blir bortsorterad av arbetsgivarna. 

Utländska namn ratas

Svensk forskning stärker Nicks påstående. Framförallt män med utländska namn blir betydligt oftare bortsållade av presumtiva arbetsgivare visar flera studier gjorda vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. 

Nicks senaste arbetsgivare, ett stort livsmedelsföretag, anställde dock gärna folk med icke-svensk bakgrund. Men nästan enbart som lagerarbetare. 

– 95 procent av alla plockare är födda utomlands. Men bara en enda gruppchef. Jag köper inte att det bland alla dessa anställda inte fanns en enda som skulle kunna vara lämplig chef. I stället anställdes 20-åriga svenskar som knappt hade gått ut gymnasiet som chefer. 

Nick själv var anställd som tjänsteman och han var dessutom vald som arbetsplatsombud för Unionen. Han reagerade på några av chefernas attityd gentemot lagerarbetarna och menade att de behandlades nedlåtande. Det fanns en vi och dom-mentalitet som var svår att smälta. 

Du måste krypa för cheferna

– Cheferna såg ner på plockarna. De kallades inte vid namn utan fick heta somaliern, turken, kurden och så vidare. Lagerchefen sade vid ett tillfälle: ”Dom kan ju inte ens bokstavera sina namn, man kan inte förvänta sig att de ska fylla i rapporter”. Jag kan inte tolka deras beteenden som annat än rasism. Har du inte svensk bakgrund har du inget att komma med. Du måste krypa för dem.

Nick anser att lagerchefen styrde verksamheten med ”rena maffiametoderna”. Han anställde gärna asylsökande till lagret och stack inte under stol med att dessa var mer fogliga eftersom de hade hotet om utvisning vilande över sig. Flera kvinnor utsattes dessutom för sexuella trakasserier, menar Nick. 

– Trots att lagerchefen var gift inledde han förhållanden med flera anställda. Det ska ju inte vara förbjudet att flirta på jobbet, men det finns en gräns och man ska inte utnyttja sin ställning. Kvinnor pressades till att säga upp sig. Jag försökte hjälpa dem men tyvärr vågar ingen av dem berätta om vad de varit med om. 

Nick hamnade ofta klinch med lagerchefen, även efter att hans mandat gått ut. Han skrädde inte orden utan anklagade lagerchefen öppet för att vara rasist. 

– Till slut spårade det ur. Jag var inte professionell för fem öre, men företaget visade klart och tydligt att man ville bli av med mig. 

Strax före sommaren, efter förhandlingar på central nivå, skrev Nick motvilligt under ett avtal om utköp och står nu utan jobb vid 44 års ålder. 

Besviken på arbetsgivaren

– Jag är så jävla förbannad och besviken på min arbetsgivare som håller lagerchefen om ryggen. Jag saknar inte arbetsmiljön där för fem öre, men jag saknar mina arbetsuppgifter och mina kollegor.

Han har svårt att förlika sig med att människor i Sverige behandlas nedlåtande på grund av sin etniska bakgrund. I Tyskland, där han också bott och jobbat, upplevde han inte alls samma främlingsfientlighet.

– Bär du företagets logga är du en kollega och jag skiter i vad du har för nationalitet.  Jag har upplevt rasism åt båda hållen under mitt arbetsliv – du kan vara främlingsfientlig fast du har invandrarbakgrund och jag har träffat landsmän som ser ner på svenskar också. 

– Men du får tycka hur du vill så länge du inte har en ledande roll. Av en chef förväntar jag mig mer, säger Nick.