Vad kan du om 1 maj?
Välkommen sköna maj, och framförallt, välkommen en ledig dag, så här mellan påsk och Kristi himmelsfärd. Men vet du varför du är ledig? Testa dina kunskaper om den röda dagen 1 maj.
Debatt: Vågar du fråga hur kollegan mår?
Vägen tillbaka från en depression startar ofta med att en annan människa lyssnar, ser och bryr sig om, skriver Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
De senaste tio åren har vi sett en positiv attitydförändring i samhället, de flesta vet i dag att psykisk ohälsa inte bara drabbar andra. Det kan drabba vem som helst, och alla känner någon. Precis som i en pandemi.
Vi börjar se pandemins konsekvenser. Många är isolerade och ensamma. Personer som aldrig tidigare behövt samhällets hjälp riskerar att bli både utan inkomst och bostad. Vi har levt under omständigheter som lett till att den psykiska ohälsan har ökat, och en hel värld är drabbad.
För personer med psykisk ohälsa är det ingen nyhet att det ibland är svårt att få hjälp när det krisar. Samhällets skyddsnät är fullt av hål, där personer utanför ramarna lätt faller igenom. Det är ofta där den ideella sektorn kommer in och plockar upp. Efter ett år i en pandemi är det tydligt hur mycket vi behöver de krafter som verkar där samhället inte når. Det är tydligare än någonsin att vi behöver varandra. Conny Allaskog, ordförande för Riksförbundet Hjärnkoll ser att trycket på föreningarnas stödinsatser har ökat. Men också viljan att hjälpa till.
Han menar att samhällets resurser att hjälpa är otillräckliga i extraordinära situationer och föreningarnas insatser i de lägena blir allt viktigare. Föreningarna behövs och det medmänskliga stödet som föreningarna ger är en ovärderlig samhällsresurs som blivit än tydligare under pandemin.
Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet, att vi ska bry oss om varandra, våga mötas och våga fråga. En person i kris blir inte hjälpt av krångliga frågor ställda i en blankett. En person i kris finner ofta stöd i vanliga medmänskliga ord som ”hej”, eller ”hur mår du?”.
En person i akut kris behöver inte ännu en utredning, utvärdering eller rapport. Vi måste istället agera snabbt, helst i går. Vi måste också arbeta förebyggande som till exempel Hjärnkoll gör i sitt suicidpreventiva projekt ”Vi pratar om livet - män 70 plus”. I projektet leder seniorambassadörer samtalsgrupper med äldre män som är överrepresenterade i suicidstatistiken.
När pandemin kom skapade Hjärnkoll snabbt en ny metod för gruppsamtal via telefon för äldre som känner sig ensamma och oroliga. Det gäller att vara flexibel och framförallt att vara en närvarande medmänniska. Allt det där som den ideella sektorn redan är experter på.
När en Hjärnkollambassadör berättar om sin återhämtning är det sällan, eller aldrig, de beskriver att ett specifikt åtgärdspaket eller handlingsplan var vägen tillbaka. Oftast är det något så enkelt men svårt som att en annan människa lyssnade, brydde sig och såg dem. Läkaren som drog bort en kvart från sin lunch för att hinna lyssna klart, handläggaren som nästan kändes som en kompis, eller gemenskapen i en ideell förening.
Det ovanliga börjar bli vanligt, undantagen har blivit vardag. När allt fler faller utanför ramarna, vad fyller de då för funktion? Kanske kan vi en gång för alla se att när det är kris måste vi se människan bortom ramar och regler. Vi måste våga mötas och lyssna på riktigt. Något som den ideella sektorn redan har mångårig erfarenhet av genom sin nära kontakt med sina medlemmar.
/Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsettpsykiskt funktionssätt. #5min5maj är Hjärnkolls årliga kampanjdag då vi startar samtal om psykisk hälsa på gator och torg, i debattartiklar och genom sociala medier. Läs mer på www.hjarnkoll.se
Tidigare debattartiklar hittar du här
Skriv för Kollega debatt
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
