Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar du fråga hur kollegan mår?

Vägen tillbaka från en depression startar ofta med att en annan människa lyssnar, ser och bryr sig om, skriver Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Publicerad
Colourbox
Ohälsan och ensamheten har ökat under pandemin, skriver Hjärnkolls ambassadör Tove Lundin. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste tio åren har vi sett en positiv attitydförändring i samhället, de flesta vet i dag att psykisk ohälsa inte bara drabbar andra. Det kan drabba vem som helst, och alla känner någon. Precis som i en pandemi. 

Vi börjar se pandemins konsekvenser. Många är isolerade och ensamma. Personer som aldrig tidigare behövt samhällets hjälp riskerar att bli både utan inkomst och bostad. Vi har levt under omständigheter som lett till att den psykiska ohälsan har ökat, och en hel värld är drabbad.

För personer med psykisk ohälsa är det ingen nyhet att det ibland är svårt att få hjälp när det krisar. Samhällets skyddsnät är fullt av hål, där personer utanför ramarna lätt faller igenom. Det är ofta där den ideella sektorn kommer in och plockar upp. Efter ett år i en pandemi är det tydligt hur mycket vi behöver de krafter som verkar där samhället inte når. Det är tydligare än någonsin att vi behöver varandra. Conny Allaskog, ordförande för Riksförbundet Hjärnkoll ser att trycket på föreningarnas stödinsatser har ökat. Men också viljan att hjälpa till.

Han menar att samhällets resurser att hjälpa är otillräckliga i extraordinära situationer och föreningarnas insatser i de lägena blir allt viktigare. Föreningarna behövs och det medmänskliga stödet som föreningarna ger är en ovärderlig samhällsresurs som blivit än tydligare under pandemin.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet, att vi ska bry oss om varandra, våga mötas och våga fråga. En person i kris blir inte hjälpt av krångliga frågor ställda i en blankett. En person i kris finner ofta stöd i vanliga medmänskliga ord som ”hej”, eller ”hur mår du?”.

En person i akut kris behöver inte ännu en utredning, utvärdering eller rapport. Vi måste istället agera snabbt, helst i går. Vi måste också arbeta förebyggande som till exempel Hjärnkoll gör i sitt suicidpreventiva projekt ”Vi pratar om livet - män 70 plus”. I projektet leder seniorambassadörer samtalsgrupper med äldre män som är överrepresenterade i suicidstatistiken.   

När pandemin kom skapade Hjärnkoll snabbt en ny metod för gruppsamtal via telefon för äldre som känner sig ensamma och oroliga. Det gäller att vara flexibel och framförallt att vara en närvarande medmänniska. Allt det där som den ideella sektorn redan är experter på. 

När en Hjärnkollambassadör berättar om sin återhämtning är det sällan, eller aldrig, de beskriver att ett specifikt åtgärdspaket eller handlingsplan var vägen tillbaka. Oftast är det något så enkelt men svårt som att en annan människa lyssnade, brydde sig och såg dem. Läkaren som drog bort en kvart från sin lunch för att hinna lyssna klart, handläggaren som nästan kändes som en kompis, eller gemenskapen i en ideell förening.  

Det ovanliga börjar bli vanligt, undantagen har blivit vardag. När allt fler faller utanför ramarna, vad fyller de då för funktion? Kanske kan vi en gång för alla se att när det är kris måste vi se människan bortom ramar och regler. Vi måste våga mötas och lyssna på riktigt. Något som den ideella sektorn redan har mångårig erfarenhet av genom sin nära kontakt med sina medlemmar. 

 /Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsettpsykiskt funktionssätt. #5min5maj är Hjärnkolls årliga kampanjdag då vi startar samtal om psykisk hälsa på gator och torg, i debattartiklar och genom sociala medier. Läs mer på www.hjarnkoll.se  

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare
 

Debatt

Debatt: Jobbannonser ett spel för gallerierna

Över 200 personer sökte samma tjänst. Efter tre dagar fick jag avslag med motiveringen att arbetsgivaren sökte en annan kompetens än den annonsen lyfte fram. Varför annonserar man efter en kompetensprofil men väljer utifrån en annan? skriver Claes Foxérus.
Claes Foxérus Publicerad 5 november 2026, kl 06:15
Anställningsavtal
En rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning, skriver Claes Foxérus. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min erfarenhet från en nyligen genomförd rekrytering väcker frågor om rättvisa och transparens på arbetsmarknaden: Är rekryteringen verkligen öppen, eller är jobbannonsen bara ett spel för gallerierna?

Jag påstår inte att att denna rekrytering var uppgjord. Men när annonsen inte stämmer med arbetsgivarens urvalskriterier är något dysfunktionellt!

Jag sökte tjänst på 50 procent som ”Samordnare med inriktning på kommunikation”. Över 200 personer hade sökt. Efter bara tre dagar fick jag besked om att jag inte gått vidare.

Den sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker

Jag bad om återkoppling. Arbetsgivaren svarade att jag hade gedigen erfarenhet och utbildning inom kommunikation, men att kommunikationen inte var den största delen av arbetet. De kandidater som gått vidare hade främst erfarenhet av samordning, samtal och coachning med ambassadörer och samarbetspartner.

Problemet? Annonsen lyfte fram strategisk och operationell kommunikation, kampanjer, informationsmaterial, digital närvaro, sociala medier och uppföljning av kommunikationsinsatser. Kommunikation framstod tydligt som en central del av tjänsten.

Om samordning, relationsbyggande och coachning var viktigast, varför framgick inte det tydligare från början?

Det handlar inte om att jag anser mig ha rätt till jobbet. Det handlar om att sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker.

Vad händer om arbetsgivaren redan har en intern kandidat eller någon i sitt nätverk i åtanke? Det behöver inte vara fel. Men om annonsen inte speglar de verkliga urvalskriterierna uppstår ett allvarligt transparensproblem.

Jag kan inte veta om det var så i mitt fall. Men motsägelsen mellan annonsen och återkopplingen väcker frågor som förtjänar svar. En formellt öppen rekrytering är inte automatiskt en rättvis rekrytering.

Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av

Arbetsgivare talar ofta om kompetensbrist. Samtidigt söker människor med relevant utbildning och erfarenhet jobb utan att förstå varför de väljs bort.

Varje ansökan kräver tid och energi. Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte tydligt framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av. Motivationen urholkas och förtroendet minskar.

För den som dessutom måste söka jobb för att uppfylla Arbetsförmedlingens krav blir frustrationen ännu större. Den arbetssökande måste bevisa sin aktivitet, medan arbetsgivaren inte alltid behöver förklara hur urvalet gått till.

Det blir ett Moment 22: Hur ska du förbättra dina ansökningar när du inte vet vad som faktiskt avgör?

En jobbannons måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs

En mer rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning.

En jobbannons måste betyda mer än att en tjänst har publicerats. Den måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs. Annars riskerar den öppna rekryteringen, som i detta fall, att bara vara öppen på papperet. 

AF kontrollerar noggrant att alla inskrivnas aktiviteter uppfyller minimikrav, annars uppkommer sanktioner. Men kontrolleras arbetsgivares rekryteringsannonser? 

Enligt Svenskt Näringsliv (2026) misslyckas 25 procent av alla rekryteringar. Det väcker en relevant fråga: Hur stor del av den påstådda kompetensbristen beror egentligen på arbetsgivarnas egna brister i rekryteringsprocessen? När kravprofilen ändras under processens gång riskerar arbetsgivare att själva bidra till det problem de säger sig vilja lösa.

/Claes Foxérus